75JFxkI2RXiU7L9VXzMkle

Dagarna börjar bli kortare och min kropp börjar nu bli svagare och svagare. Nu ligger jag jämt ner och jag pratar praktiskt taget inte. Den viljan att fortsätta, att kunna utspela en roll eller i alla fall kunna finnas för någon domnade bort. Kroppen förmultnade sakta. tills jag bara var ben. Mina andetag blev allt mindre och min lust att äta eller ens försöka göra något försvann helt. De trötta ögonen tittade runt i rummet fortfarande. ovetande om hur svag jag egentligen var.

Det var inte mycket jag förstod på den här tiden. och det gör jag förmodligen inte än idag. Men.. Vissa saker är klara. och det jag visste redan då var att jag inte kommer klara mig. Så jag förstod nog aldrig riktigt varför alla försökte. Var väl något som låg i det naturliga.

Du besökte mig under den här pressen. och jag minns att du inte var glad att se mig. Inte så här. Du satt där och höll min hand i timmar. Pratade vad som hade hänt de senaste månaderna.. Det värsta var att jag såg att du hade smärta i hjärtat, att du inte riktigt orkade med att se mig såhär.
Så jag viskade svagt, så svagt att du var tvungen att luta dig fram till mig.

''Ta mig till något kul ställe, låt oss skratta en sista gång..''

Med en bestämd blick reser du dig upp. Du drar upp mig och sliter ut alla sladdar och nålar. Maskinen som höll mig vid liv börjar tjuta, skrika. Den skrek att jag var död. Du höll mig i din famn innan du letade efter det snabbaste vägen ut.

Jag skulle ut i friheten igen..

jadu.. det är något man kan klura på.. eller hur <3..