February
Monday 15 September 2008 photo 2/8
|
- Frida! Säger Matilda när hon kommigt fram. Skall du rida Ljung när vi har flätat?
- Det har jag inte tänkt, men det var en bra idé! Svarar Frida och tar fram gummisnoddarna. Då kan väl du sadla Philip så vi kan rida tillsammans. Jag kan fläta själv. Du kan fläta Philips man istället.
- Ok! Säger Matilda och försvinner bort mot hagen igen. Med energiska steg går hon in i hagen, sätter på grimman på Philip, och leder ut honom till Frida och Ljung.
Philip är otroligt smutsig. Han har rullat sig i den största lerpölen i hagen.
- Din stora lortgris! Skäller Matilda. Ser du vad smutsig han är?
Frida tittar upp.
- Det ser snarare ut som om han inte har varit i närheten av en ryktborste den senaste månaden, skämtar hon.
- Jag vet. Det tar ju en evighet att rykta honom! Vi kommer aldrig iväg! Svarar Matilda besviket.
- Visst gör vi det! Säger Frida. Borsta nu!
Matilda tar fram ryktborsten och skrapan och börjar rykta den genomblöta, leriga och smutsiga Philip. Hon är särskilt irriterad på en fläck av lera som inte vill gå bort. Hon borstar så hastigt att Philip rycker till.
- Förlåt, gubben! Säger hon och smeker honom. Men kan du inte försöka att vara lite renlig?
- Det kliar på honom förstår du väl, svarar Frida. Han rullar sig för att få bort flugorna.
- Då vet jag en som skall ha flugtäcke imorgon, skrattar Matilda och borstar med en sista kraftansträngning på fläcken.
- I give up! Säger hon sedan.
Hon kratsar hovarna och kammar svansen och manen som hon alltid gör. I manen och svansen har det också fastnat torkad lera. Hon får anstränga sig rejält för att få bort det.
- Nu är jag klar! Säger Frida.
Hon står med ridhjälmen i handen och Ljung i den andra.
Matilda, den stackaren, har inte änns hunnit få på sadeln.
- Kan du vänta lite på mig? Undrar hon. Jag skyndar mig så fort jag kan.
- Det viktigaste är att det blir rätt, säger Frida. Du får inte stressa! Jag kan vänta, men jag är tveksam om Ljung kan det.
- Jag flätar inte! Det tar bara tid, svarar Matilda stressat.
- Ok!
Ljung skrapar otåligt med hoven.
- Ja, vi skall gå snart, säger Frida till honom. Men vänta lite till.
När Matilda är klar så ser hon på Frida och säger:
- Hur mycket är klockan?
- Två, svarar Frida.
- Ok! Säger Matilda. Nu rider vi!
Hon sätter foten i stigbygeln och börjar sitta upp. Frida gör likadan, men hon hinner knappt tänka tanken fören det hörs ett skrik.
- Vad är det? Undrar hon.
Matilda skrattar.
- Jag glömde dra åt sadelgjorden, säger hon.
Sadeln har halkat under Philip och med sig tog den Matilda. Nu försöker hon förtvivlat ta sig upp.
- Du ser, om du stressar så blir det fel, skrattar Frida.
- Hjälp mig, snälla! Vädjar Matilda. Jag kan inte ta mig upp.
- Ok! Ta min hand, säger Frida.
När Matilda har kravlat sig ur vattenpölen som hon ramlat i så är hon väldigt blöt.
- Jag kan rida så här! Det går bra, försäkrar hon sammanbitet.
Hennes byxor är genomblöta och tröjan är hur lerig som helst.
- Är det säkert? Undrar Frida.
- Det är klart! Kom nu!
Hon spänner sadelgjorden det hårdaste hon kan och sitter upp igen. Den här gången går det.
- Var skall vi rida någonstans? Undrar hon.
- Tja, vi kan väl ta vägen genom skogen? Föreslår Frida, och skänklar på Ljung. Han sätter igång i rask skritt, och Philip, som älskar hästrumpor, flyger iväg och biter Ljung i baken. Ljung slår bakut och galopperar en bit, sedan stannar han. I Fridas mun smakar det blod, och hjälmen har halkat ner över ögonen på henne. Hon hade inte märkt Philip som hade kommit rusande bakom dom.
- FY, PHILIP!!! Ryter Matilda. NU VAR DU ELAK!!! FY!! Det är tur för honom, att hästar inte kan förstå vad vi säger! Förlåt mig, Frida, men du vet ju hur han är. Fastän du inte har ridit honom, eller hur?
- Japp, glupsk och bitsk, det är vad han är, svarar Frida fnissande. Hur gick det Ljung?
Ljung frustar till svar och nickar med huvudet.
Äntligen kommer dom iväg.
Ljung lunkar efter Philip för säkerhetens skull, så att inte Philip skall flyga och flänga igen. Men Frida håller sig på ett långt avstånd ändå.
Vägen är precis lika vacker som när dom cyklade dit. Löven prasslar hemtrevligt, som en massa gröna servetter. Från hästryggen är det nästan ännu vackrare, tänker Frida.
De fortsätter att skritta uppför en backe och sedan vänder sig Matilda om i sadeln och säger:
- Skall vi trava?
I nästa ögonblick så hörs det ett skott och Philip stegrar sig av rädsla. En svartklädd man rusar fram och ropar:
- DETTA ÄR ETT RÅN!!! UPP MED HÄNDERNA!!! HIT MED PENGAR, MOBILER, BANKKORT, KLOCKOR, ALLT!!!
Matilda blir så rädd att hon ramlar av Philip när hon sätter händerna i luften. Philip stegrar sig en extra gång och sedan rusar han bortåt i full panik.
- F… får jag resa mig upp? Stammar Matilda darrande.
- Nej! Stanna där du är! Ryter rånaren och tar Matildas händer bakom ryggen.
Matilda tjuter till av smärta. Hon darrar i hela kroppen av rädsla. Rånaren känner på alla hennes fickor och innanför tröjan. I ett utav fickorna hittar han Fridas och Matildas mobiler som Matilda har fått i uppgift att passa.
- Nej! Snälla du! Inte dom! Snyftar Matilda, hulkande av gråt.
Rånaren svarar inte. Han drar han av stövlarna och strumporna och tittar i dem.
Matilda har huvudet nertryckt i en lerpöl och är rädd för att inte kunna andas. Hon känner att rånaren tar av hjälmen, ridvästen, bänder upp hennes händer, rycker upp huvudet och tittar i hennes mun. Han gör ingenting särskilt milt, och hon skriker när han säger med sin skrovligt, slöa röst:
- Medans jag ändå håller på kan jag ju ändå binda dig lite, din lilla småunge!
Matilda känner hur hjärtat nästan stannar när rånaren tar fram ett rep och binder det hårt, hårt runt handlederna på henne.
- Det har jag inte tänkt, men det var en bra idé! Svarar Frida och tar fram gummisnoddarna. Då kan väl du sadla Philip så vi kan rida tillsammans. Jag kan fläta själv. Du kan fläta Philips man istället.
- Ok! Säger Matilda och försvinner bort mot hagen igen. Med energiska steg går hon in i hagen, sätter på grimman på Philip, och leder ut honom till Frida och Ljung.
Philip är otroligt smutsig. Han har rullat sig i den största lerpölen i hagen.
- Din stora lortgris! Skäller Matilda. Ser du vad smutsig han är?
Frida tittar upp.
- Det ser snarare ut som om han inte har varit i närheten av en ryktborste den senaste månaden, skämtar hon.
- Jag vet. Det tar ju en evighet att rykta honom! Vi kommer aldrig iväg! Svarar Matilda besviket.
- Visst gör vi det! Säger Frida. Borsta nu!
Matilda tar fram ryktborsten och skrapan och börjar rykta den genomblöta, leriga och smutsiga Philip. Hon är särskilt irriterad på en fläck av lera som inte vill gå bort. Hon borstar så hastigt att Philip rycker till.
- Förlåt, gubben! Säger hon och smeker honom. Men kan du inte försöka att vara lite renlig?
- Det kliar på honom förstår du väl, svarar Frida. Han rullar sig för att få bort flugorna.
- Då vet jag en som skall ha flugtäcke imorgon, skrattar Matilda och borstar med en sista kraftansträngning på fläcken.
- I give up! Säger hon sedan.
Hon kratsar hovarna och kammar svansen och manen som hon alltid gör. I manen och svansen har det också fastnat torkad lera. Hon får anstränga sig rejält för att få bort det.
- Nu är jag klar! Säger Frida.
Hon står med ridhjälmen i handen och Ljung i den andra.
Matilda, den stackaren, har inte änns hunnit få på sadeln.
- Kan du vänta lite på mig? Undrar hon. Jag skyndar mig så fort jag kan.
- Det viktigaste är att det blir rätt, säger Frida. Du får inte stressa! Jag kan vänta, men jag är tveksam om Ljung kan det.
- Jag flätar inte! Det tar bara tid, svarar Matilda stressat.
- Ok!
Ljung skrapar otåligt med hoven.
- Ja, vi skall gå snart, säger Frida till honom. Men vänta lite till.
När Matilda är klar så ser hon på Frida och säger:
- Hur mycket är klockan?
- Två, svarar Frida.
- Ok! Säger Matilda. Nu rider vi!
Hon sätter foten i stigbygeln och börjar sitta upp. Frida gör likadan, men hon hinner knappt tänka tanken fören det hörs ett skrik.
- Vad är det? Undrar hon.
Matilda skrattar.
- Jag glömde dra åt sadelgjorden, säger hon.
Sadeln har halkat under Philip och med sig tog den Matilda. Nu försöker hon förtvivlat ta sig upp.
- Du ser, om du stressar så blir det fel, skrattar Frida.
- Hjälp mig, snälla! Vädjar Matilda. Jag kan inte ta mig upp.
- Ok! Ta min hand, säger Frida.
När Matilda har kravlat sig ur vattenpölen som hon ramlat i så är hon väldigt blöt.
- Jag kan rida så här! Det går bra, försäkrar hon sammanbitet.
Hennes byxor är genomblöta och tröjan är hur lerig som helst.
- Är det säkert? Undrar Frida.
- Det är klart! Kom nu!
Hon spänner sadelgjorden det hårdaste hon kan och sitter upp igen. Den här gången går det.
- Var skall vi rida någonstans? Undrar hon.
- Tja, vi kan väl ta vägen genom skogen? Föreslår Frida, och skänklar på Ljung. Han sätter igång i rask skritt, och Philip, som älskar hästrumpor, flyger iväg och biter Ljung i baken. Ljung slår bakut och galopperar en bit, sedan stannar han. I Fridas mun smakar det blod, och hjälmen har halkat ner över ögonen på henne. Hon hade inte märkt Philip som hade kommit rusande bakom dom.
- FY, PHILIP!!! Ryter Matilda. NU VAR DU ELAK!!! FY!! Det är tur för honom, att hästar inte kan förstå vad vi säger! Förlåt mig, Frida, men du vet ju hur han är. Fastän du inte har ridit honom, eller hur?
- Japp, glupsk och bitsk, det är vad han är, svarar Frida fnissande. Hur gick det Ljung?
Ljung frustar till svar och nickar med huvudet.
Äntligen kommer dom iväg.
Ljung lunkar efter Philip för säkerhetens skull, så att inte Philip skall flyga och flänga igen. Men Frida håller sig på ett långt avstånd ändå.
Vägen är precis lika vacker som när dom cyklade dit. Löven prasslar hemtrevligt, som en massa gröna servetter. Från hästryggen är det nästan ännu vackrare, tänker Frida.
De fortsätter att skritta uppför en backe och sedan vänder sig Matilda om i sadeln och säger:
- Skall vi trava?
I nästa ögonblick så hörs det ett skott och Philip stegrar sig av rädsla. En svartklädd man rusar fram och ropar:
- DETTA ÄR ETT RÅN!!! UPP MED HÄNDERNA!!! HIT MED PENGAR, MOBILER, BANKKORT, KLOCKOR, ALLT!!!
Matilda blir så rädd att hon ramlar av Philip när hon sätter händerna i luften. Philip stegrar sig en extra gång och sedan rusar han bortåt i full panik.
- F… får jag resa mig upp? Stammar Matilda darrande.
- Nej! Stanna där du är! Ryter rånaren och tar Matildas händer bakom ryggen.
Matilda tjuter till av smärta. Hon darrar i hela kroppen av rädsla. Rånaren känner på alla hennes fickor och innanför tröjan. I ett utav fickorna hittar han Fridas och Matildas mobiler som Matilda har fått i uppgift att passa.
- Nej! Snälla du! Inte dom! Snyftar Matilda, hulkande av gråt.
Rånaren svarar inte. Han drar han av stövlarna och strumporna och tittar i dem.
Matilda har huvudet nertryckt i en lerpöl och är rädd för att inte kunna andas. Hon känner att rånaren tar av hjälmen, ridvästen, bänder upp hennes händer, rycker upp huvudet och tittar i hennes mun. Han gör ingenting särskilt milt, och hon skriker när han säger med sin skrovligt, slöa röst:
- Medans jag ändå håller på kan jag ju ändå binda dig lite, din lilla småunge!
Matilda känner hur hjärtat nästan stannar när rånaren tar fram ett rep och binder det hårt, hårt runt handlederna på henne.
Visa toppen
Show footer