February
Monday 15 September 2008 photo 7/8
|
Det gör ont överallt. Kroppen är hoptryckt i en konstig ställning, och fast än hon helst vill sova, kan hon bara inte. Hon är mycket trött, och omtumlad. Hennes huvud håller på att sprängas, och illamåendet sköljer över henne som flodvågor. Frida är knappt vid medvetande, men hon vet så mycket att hon är i ett, före detta, flygplan. Hon försöker att röra sig, men hennes kropp är stel och konstig. Hon anstränger sig rejält, och lyckas öppna ögonen. Det går väldigt sakta som om hon just vaknat ur en härlig natt i sin egen säng. Hon förbereder sig på vad hon skulle få se. Hon förväntar sig se springande människor, den blödande piloten nerstänkt med snö och lera, barn som skrek åt sina döda mammor, och planet i flera tusen bitar.
Men så är det inte. När hon öppnar ögonen ser hon planet, med suddig blick. Men det är i lite mindre bitar än vad hon föreställt sig. Sedan börjar det verka i huvudet rejält, och hon är tvungen att stänga ögonen.
Efter ett litet tag i outhärdlig smärta öppnar hon ögonen igen. Hon tittar vidare, och får se att inga människor springer omkring. Platsen är helt öde. Var är alla? Hon har antagligen sovit ganska länge, så dom bör ha vaknat och kommit ut vid det här laget.
Plötsligt hugger det till i hjärtat och känslan får henne att tappa andan. Hon flämtar till, tar sin hand för bröstet och tänker: Vad har hänt med hennes familj? Lever dom?
Hon märker sedan att hon har rört på sig. Handen sitter på bröstet som den inte gjort innan. Hon försöker att röra sig igen. Den här gången lyckas hon, men det går bara att röra händerna och armarna. Underkroppen har ingen känsel och hon kan inte röra benen. Men det bekymrar henne inte nu. Varje rörelse får det att snurra i huvudet. Hon har antagligen fått en hjärnskakning av något slag.
Hon börjar försiktigt ta sig fram genom snön med armarna. Benen släpar efter och byxorna blir blöta av snön, men det känner hon inte.
När hon har kommit fram till en sorts grotta i bergväggen, så vänder hon sig sakta om och stirrar ut över förödelsen.
Hennes blick börjar bli ännu mer suddig, och hon flämtar efter att ha kämpat sig en sådan lång bit med bara armarna. Speciellt nu när hon mår illa och har yrsel.
Plötsligt får hon upp något i halsen och spottar ut det. Det är slem, blandat med blod. Hon lägger sig sakta ner i snön. Varför har allt detta just hänt mig? Tänker hon. Varför händer det så många hemska saker med just mig? Vad har jag gjort, Gud? Svara på det!
Sedan svimmar hon igen.
Hon vaknar igen och är så stel i nacken och axlarna att hon inte kan röra sig. Hon undrar vad som väkt henne, men plötsligt förstår hon. Klapprande hovar. Typiskt! Nu har hon börjat inbilla sig saker också. Det är just typiskt!
Hon ligger och fortsätter att vara ensam, ledsen, förtvivlad och övergiven av alla. Hon förväntar sig när som helst få vakna i sin säng av att mamma kommer in i hennes rum och säger att allt bara är en dröm. Men det händer förstås aldrig. Hon förblir liggande där, ensam och ohyggligt övergiven.
Plötsligt hör hon ljudet av hovar igen. Denna gång kan det inte vara en inbillning. Nu hörs det till och med en gnäggning till.
Det måste vara Det Svarta Stoet!
Men… Det är väl hon som är Det Svarta Stoet? Eller…?
När Stoet kommer runt krönet på grottan i full galopp börjar Frida gråta. Hon vet inte varför, det bara blir så. Åh, vad livet är meningslöst! Hon önskar att hon bara hade dött.
Men Stoet försöker att hjälpa henne. Hon travar fram till den skadade Frida, och tar tag i hennes tröja som hon hade gjort med Robert. Stoet slänger upp Frida på sin rygg i en ända rörelse.
Det snurrar i huvudet på Frida, och hon lyckas nätt och jämt få tag i den långa, svarta manen. Hon känner sig förlamad och börjar bli rätt omedvetande. Stoet for iväg i galopp, och Frida bara hänger med. Det är som om Stoet har sin snabba galopp lugn och stadig och förstår att hon är skadad.
Stoet galopperar ut ur grottan, med Frida klängande på sin rygg. Hon forsar förbi hela olycksplatsen och långt bort. Frida undrar var dom skall ta vägen.
Men så är det inte. När hon öppnar ögonen ser hon planet, med suddig blick. Men det är i lite mindre bitar än vad hon föreställt sig. Sedan börjar det verka i huvudet rejält, och hon är tvungen att stänga ögonen.
Efter ett litet tag i outhärdlig smärta öppnar hon ögonen igen. Hon tittar vidare, och får se att inga människor springer omkring. Platsen är helt öde. Var är alla? Hon har antagligen sovit ganska länge, så dom bör ha vaknat och kommit ut vid det här laget.
Plötsligt hugger det till i hjärtat och känslan får henne att tappa andan. Hon flämtar till, tar sin hand för bröstet och tänker: Vad har hänt med hennes familj? Lever dom?
Hon märker sedan att hon har rört på sig. Handen sitter på bröstet som den inte gjort innan. Hon försöker att röra sig igen. Den här gången lyckas hon, men det går bara att röra händerna och armarna. Underkroppen har ingen känsel och hon kan inte röra benen. Men det bekymrar henne inte nu. Varje rörelse får det att snurra i huvudet. Hon har antagligen fått en hjärnskakning av något slag.
Hon börjar försiktigt ta sig fram genom snön med armarna. Benen släpar efter och byxorna blir blöta av snön, men det känner hon inte.
När hon har kommit fram till en sorts grotta i bergväggen, så vänder hon sig sakta om och stirrar ut över förödelsen.
Hennes blick börjar bli ännu mer suddig, och hon flämtar efter att ha kämpat sig en sådan lång bit med bara armarna. Speciellt nu när hon mår illa och har yrsel.
Plötsligt får hon upp något i halsen och spottar ut det. Det är slem, blandat med blod. Hon lägger sig sakta ner i snön. Varför har allt detta just hänt mig? Tänker hon. Varför händer det så många hemska saker med just mig? Vad har jag gjort, Gud? Svara på det!
Sedan svimmar hon igen.
Hon vaknar igen och är så stel i nacken och axlarna att hon inte kan röra sig. Hon undrar vad som väkt henne, men plötsligt förstår hon. Klapprande hovar. Typiskt! Nu har hon börjat inbilla sig saker också. Det är just typiskt!
Hon ligger och fortsätter att vara ensam, ledsen, förtvivlad och övergiven av alla. Hon förväntar sig när som helst få vakna i sin säng av att mamma kommer in i hennes rum och säger att allt bara är en dröm. Men det händer förstås aldrig. Hon förblir liggande där, ensam och ohyggligt övergiven.
Plötsligt hör hon ljudet av hovar igen. Denna gång kan det inte vara en inbillning. Nu hörs det till och med en gnäggning till.
Det måste vara Det Svarta Stoet!
Men… Det är väl hon som är Det Svarta Stoet? Eller…?
När Stoet kommer runt krönet på grottan i full galopp börjar Frida gråta. Hon vet inte varför, det bara blir så. Åh, vad livet är meningslöst! Hon önskar att hon bara hade dött.
Men Stoet försöker att hjälpa henne. Hon travar fram till den skadade Frida, och tar tag i hennes tröja som hon hade gjort med Robert. Stoet slänger upp Frida på sin rygg i en ända rörelse.
Det snurrar i huvudet på Frida, och hon lyckas nätt och jämt få tag i den långa, svarta manen. Hon känner sig förlamad och börjar bli rätt omedvetande. Stoet for iväg i galopp, och Frida bara hänger med. Det är som om Stoet har sin snabba galopp lugn och stadig och förstår att hon är skadad.
Stoet galopperar ut ur grottan, med Frida klängande på sin rygg. Hon forsar förbi hela olycksplatsen och långt bort. Frida undrar var dom skall ta vägen.
Visa toppen
Show footer