Monday 27 June 2011 photo 2/2
|
En inte fullt så känsloladdad redogörelse av en fobikers förmiddag.
Det blev morgon i de okända bettens värld. Ångesten växte när jag konstaterade ytterligare två märken, säkert bett, den här gången på armen. Jag satte mig vid datorn och började läsa runt. En del av mig ville fortfarande få mig att tro att det inte var något –titta: inga bevis- du har inte hittat något, det ÄR bara bett i grupper om två, inte ens alltid det. Betten är inte speciellt stora, allergier, knott, mygg. Jordgubbar! Jag tänkte på allt.
Sedan fanns det den andra delen av mig, som var tvungen att veta, delen som ville omfamna ångesten – såklart det är vägglöss! Bara för att du inte ser dem betyder det inte att de inte är där. Är inte det där svarta där kanske lite avföring, eller ett skal. Fram med ficklampan som gör dag av natt, fram med damsugaren, och hulkande av gråt började jag gå igenom min säng tum för tum. Bara för att ha något att göra. En del av mig ville skrika: Jag orkar inte! Varför råkar alltid jag ut för detta!? Varför måste jag hålla på såhär!!? Den andra delen visste att det enda som kunde göras var att systematiskt gå igenom alla delar. Väga alla möjligheter, och vad än någon annan sa hitta bevis för att de fanns. De små vampyrerna. Jag tog en paus, jag ville sluta så gärna. Låta det bero. Men om det verkligen, verkligen, VAR vägglöss. Då kunde jag ju inte bara skita i det, för om de verkligen fanns, och inte bara var foster för min fantasi, då hade jag ju ett riktigt problem. Så jag fortsatte. Och fick skuldkänslor när jag inte tog i lika hårt som förut, inte kollade lika obscent noggrant på alla svarta, bruna, vita små ludd. Sedan slog det mig, "far reser." Så vitt jag hade förstått så kom inte en vägglus bara sådär "hejsan hoppsan" från ingenstans. Nej. Och den brydde sig inte heller om hur städat och välvårdat man hade det. Den kom utifrån och in, som en extra souvenir. Fars resor till Danmark, det var ju givet. Helt plötsligt var allt så logiskt. Det var både skrämmande, då jag fick ett hur och lugnande, nu har jag ju bevis...
Jag satte mig vid datorn och läste mer, slukade information. Byggde på ångesten lite mer. Läste om bett. Två punkter av inträde eller bara en, slang eller två "tänder". Jag ville ringa någon. Men vem skulle vilja lyssna på en hysterisk 20åring med ångest som förklarade allt och lite till om vägglöss? Jag visste att min far skulle bli både besviken och arg om jag ringde honom. Jag hade ju trots allt gått i terapi för det här. Ja, fast då var det ju pälsängrar vi hade. De bet ju i alla fall inte människor, bara deras kläder.
– Se, jag hade gjort framsteg. Hade det varit för tre år sedan hade jag bara legat i en snyftande hög och sedan utan stopp eller eftertanke städat och rotat. Nu satt jag i alla fall i en fåtölj, och jag tillät min andra sida att komma till tals, ibland. Jag insåg att jag inte skulle kunna åka hem till Göteborg idag. Kanske inte förrän allt var sanerat, än mindre klockan 1517. En rebell inom mig skrek att jag kunde skita i dem, skit i dem, låt dem festa. "Hur tror du de gjorde på 1700-talet!?! Skit i dem bara för att bevisa att du kan!" Jag ville. Åh, så jag ville. Men det skulle ju förstöra allt. Har du någonsin känt så, att du vet vad du vill, men du kan inte. Verkligen kan inte släppa taget om det du håller i, i mitt fall ångesten och möjligheten att det var bedbugs det rörde sig om. Jag ringde pappa, försökte hålla rösten i styr när allt jag ville var att skrika åt honom att pallra sig hem. Försäkra mig om att det inte var vad jag trodde, även om jag skulle motbevisa honom. Han hade ju haft fel förut. JAG var den pålästa. Men jag ville höra det. Jag ville höra möjligheterna från någon som inte betedde sig neurotiskt. För mitt i allt förstår jag ändå att jag beter mig galet. Samtalet varade bara i sju minuter. Jag lade på och grät i ytterligare sju. Sedan ringde far tillbaka, han var i Skövde och skulle just gå in på ett ställe och äta lunch. Tydligen hade hans kollega sagt att vägglöss inte angrep människor. Nene… Jag visste bättre, och det förklarade jag också. Det smärtade mig att jag visste att han pratat med någon annan om det. Att han säkert beklagat sig över hur jobbig och barnslig jag var. 20 år och gråter som ett barn vid blotta tanken på en parasit. Jag försökte andas långsamt. Det gick inget vidare, jag visste ju att det var ångest jag hade, och en del av mig ville stanna beredd för kamp. Kampen mot krypen.
Jag gick in i mitt rum igen och såg oredan (redan) jag ställt till med. Jag tvingade mig att gå ut därifrån, det var oerhört påfrestande att lämna rummet utan att vara säker, men på något vis lyckades jag resonera mig fram till att jag kunde göra mer efterforskningar. Jag satte mig vid datorn, men istället för att börja leta mer fakta skrev jag ner, mer eller mindre sakligt, vad jag gjort. Jag satte mig vid datorn och insåg att jag hade spenderat runt fem timmar i ångest. Jag hade inte ens hunnit äta frukost.
Annons
Comment the photo
Insomnalia
Mon 5 Sep 2011 21:50
Ångest, fobier och liknande otyg borde raderas från alla mänskliga sinnen för de för aldrig något bra med sig. > < Jag kan inte ge något bra tips på hur man avleder tankarna när de väl kommit men jag kan iaf skänka förståelse.
Luvivane
Wed 29 Jun 2011 00:41
Jag har inte parasitfobi, men jag har ungefär 10 andra olika fobier, kanske inte av samma grad som din fobi, men nu ska vi inte jämföra vem som har det värst. Min poäng är att jag vet hur det är att vara paniskt rädd och tänka i dessa tankemönster som du beskrivit, fast man känner själv att man reagerar ologiskt.
Men som evelina sade, du var fortfarande stark!
Men som evelina sade, du var fortfarande stark!
MyFairyQueen
Mon 27 Jun 2011 23:49
Jag kan till skillnad från övriga talare inte säga att jag känner igen mig, för det kan jag inte, men även om jag inte är en bra person att prata parasitfobier med så vet du förhoppningsvis att jag som alltid ödmjukt erbjuder mina tjänster som avledare av dumma tankar.
kittytimglas
Mon 27 Jun 2011 22:45
jag hade vägglöss på korridoren. det var mina grannars fel. vet att de fick sanerat, men ingen sa något till mig. ingenting om att jag skulle hålla utkik.
sen kom betten. ville och jag såg äckliga kryp på golvet när vi städade. jag är inte särskilt rädd för insekter och annat, men de här bodde bakom min säng. jag tror inte jag såg dem först, vet inte om jag vågade. så en natt när jag låg och läste kom en krypande i sängen. det var fruktansvärt. jag ringde mamma och grät för jag vågade inte sova. klockan var tre på natten. jag tycker alltså att du skötte dig väldigt sansat. jag grät och vågade inte somna och mamma var 26 mil bort och kunde inte göra någonting. under samtalet kom det fram minst en till. det var så äckligt. och visst bet de mig. och ville. usch.
vi hittade dem mellan sängen och madrassen. efter det vågade jag inte sova i sängen. jag låg på en madrass på golvet istället. när jag flyttade såg vi en som satt på mitt nattduksbord (i min nya lgh) men jag har för mig att den var död. de har iallafall inte hittat mig här. anticimex kom ju och sanerade för mig.
vägglöss kan ligga i dvala i månader. sen kommer de när det är mörkt och de känner blodlukten och kroppsvärmen. de är fruktansvärda. och bajsar i lakanen gör de också >.<
att ha vägglöss var det värsta jag varit med om tror jag. jag är ledsen om jag skrämmer upp dig. de förflyttas oftast med kläder man haft på sig, eller sängkläder.
huvudlöss är också groteskt. det är någon som, bor i din hårbotten >.< men de kan man iallafall döda själv. vi hade mottfjärilar en gång när jag bodde hemma. de satt i taket och larver kröp på väggarna och de hade kokonger och allt var jätteäckligt. jag var så rädd att de skulle landa på mitt ansikte när jag sov.
allt jag vill säga var att jag tycker du var stark. som sagt, jag var 20 och ringde min mamma mitt i natten och storgrät och vågade inte sova.
sen kom betten. ville och jag såg äckliga kryp på golvet när vi städade. jag är inte särskilt rädd för insekter och annat, men de här bodde bakom min säng. jag tror inte jag såg dem först, vet inte om jag vågade. så en natt när jag låg och läste kom en krypande i sängen. det var fruktansvärt. jag ringde mamma och grät för jag vågade inte sova. klockan var tre på natten. jag tycker alltså att du skötte dig väldigt sansat. jag grät och vågade inte somna och mamma var 26 mil bort och kunde inte göra någonting. under samtalet kom det fram minst en till. det var så äckligt. och visst bet de mig. och ville. usch.
vi hittade dem mellan sängen och madrassen. efter det vågade jag inte sova i sängen. jag låg på en madrass på golvet istället. när jag flyttade såg vi en som satt på mitt nattduksbord (i min nya lgh) men jag har för mig att den var död. de har iallafall inte hittat mig här. anticimex kom ju och sanerade för mig.
vägglöss kan ligga i dvala i månader. sen kommer de när det är mörkt och de känner blodlukten och kroppsvärmen. de är fruktansvärda. och bajsar i lakanen gör de också >.<
att ha vägglöss var det värsta jag varit med om tror jag. jag är ledsen om jag skrämmer upp dig. de förflyttas oftast med kläder man haft på sig, eller sängkläder.
huvudlöss är också groteskt. det är någon som, bor i din hårbotten >.< men de kan man iallafall döda själv. vi hade mottfjärilar en gång när jag bodde hemma. de satt i taket och larver kröp på väggarna och de hade kokonger och allt var jätteäckligt. jag var så rädd att de skulle landa på mitt ansikte när jag sov.
allt jag vill säga var att jag tycker du var stark. som sagt, jag var 20 och ringde min mamma mitt i natten och storgrät och vågade inte sova.
MyFairyQueen
Mon 27 Jun 2011 23:49
Till och med jag blev gråtfärdig av att läsa det där, varför skrev du det till en parasitfobiker???!! Ö__________Ö
kittytimglas
Mon 27 Jun 2011 23:55
för att jag ibland tänker innan jag skriver? uh. det var kanske dumt. men det insåg jag inte då >.< ville mest säga att jag förstår henne, och nu kan jag inte radera min kommentar>.<
TomBombadill
Mon 27 Jun 2011 15:51
Jesus, jag förstår dig. Men jag har dock inte någon form av skräck för parasiter (jag undrar hur jag hade betett mig om jag skulle ha haft det), dock har jagen sorts traumatiskt beteende när det gäller getingar. Det är liksom inte någon rädsla, utan något annat jag vet inte riktigt ur jag ska beskriva det. Det känns obehagligt, obeskrivligt motbjudande obehagligt... Haft så sen barns ben.
Jag säger precis som Louvrianne, behöver du tala med någon så finns jag. Du har min mobilnummer, de bara du smsar eller ringer, om du behöver.
Hoppas allt går väl för dig nu. *kram*
Jag säger precis som Louvrianne, behöver du tala med någon så finns jag. Du har min mobilnummer, de bara du smsar eller ringer, om du behöver.
Hoppas allt går väl för dig nu. *kram*
Louvrianne
Mon 27 Jun 2011 14:54
Från en 20årig fobiker till en annan så får du hemskt gärna ringa mig om du känner att du behöver prata med någon som vet hur det är (skulle du befinna dig i Göteborg skulle jag kunna komma över, vi bor ju trots allt bara 10 minuter ifrån varandra). Jag har inte just parasitfobi, men jag känner oerhört väl igen känslan du beskriver, och det är fruktansvärt jobbigt. Dels själva ångesten över det man nu har ångest över, men också att man vet att man beter sig ologiskt men inte kan sluta.
Som sagt, hör gärna av dig. Jag är nästan alltid tillgänglig.
Som sagt, hör gärna av dig. Jag är nästan alltid tillgänglig.
Moonslice
Mon 27 Jun 2011 15:08
Du är verkligen oerhört rar! Tack så mycket, just nu är jag lite lugnare, men det är skönt att veta att det finns de som förstår problematiken!
Louvrianne
Mon 27 Jun 2011 15:20
Vad skönt att du mår bättre!
Ingen orsak! :) Jag vet ju själv hur det är. Så tveka inte att höra av dig om du behöver prata med någon!
Ingen orsak! :) Jag vet ju själv hur det är. Så tveka inte att höra av dig om du behöver prata med någon!
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/moonslice/492225484/