Fina Kiwi och mina krampanfall.

Vi har jobbat en hel del med hur hon ska hjälpa mig med kramperna och med tanke på att jag krampar varannan dag så har vi haft många övningstillfällen :P

Idag var hon så duktig, nu har hon börjat reagera på mina ticks precis innan ett anfall så hon sprang fram till mig när det började rycka i huvudet. Jag har börjat belöna henne med en godbit när hon kommer till mig precis innan med hopp om att hon ska plocka upp tecken och varna mig lite längre innan ett anfall.
Så hon hoppade upp i soffan vid mig när anfallet tog över kroppen. Det var ett jobbigt anfall idag, höll på en kvart och var kraftigt (>_<) men hon stannade vid mig hela tiden <3 Jag är nästan helt borta när kramperna sätter in men jag hör fortfarande och att höra hennes andetag vid mig var så skönt och tryggande, speciellt när det blir kraftiga kramper och man känner sig som en marionettdocka, inte längre i kontroll av sin egen kropp. När jag sen kom tillsans var jag riktigt risig, kroppen var så öm och jag mådde riktigt illa. Kiwi var försiktigare än vanlig med bara lätta slickningar i ansiktet, (i vanliga fall blir jag helt neddrägglad :P) och hennes varma trygga kropp mot mig, hennes nos mot min hals. Hon är så duktig <3 Andra hundar som jag känner har blivit rädda och börjat skälla när jag får anfall, och det är klart, när någon trillar ihop, ögonen rullar bakåt så bara ögonvitorna syns och börjar tugga fradga med kraftiga ryckningar i hela kroppen så är det nog läskigt. Men inte för Kiwi, älskade, modiga, fina vovve <3 tack för att du finns med mig <3

Det ser ut som epilepsi, många som ser det tror att är det, men det kallas NES, non epileptic seizures, (väldigt fantasirikt namn ;) ) och vad jag förstår så beror det på krampande blodkärl i hjärnan, till skillnad från epilepsins elektriska urladdning.

Det är jobbigt :/ det är ganska begränsande, speciellt som jag också har ledgångsreumatism och fibromyalgi också. (Jag har ont i kroppen varje dag och kan inte hålla mig vaken en hel dag utan sover på eftermiddagen.) Men svårheter får en att uppskatta de små sakerna mer, så jag är inte deppig :) (om än frustrerad ibland)

Ett vanligt anfall är väll på 7 minuter och ibland är det lite lättare :) även om jag haft anfall på 30 minuter O.O men även kortare anfall mår man fortfarande lite risigt av. Speciellt som idag när jag föll ihop ute under hundpromenaden och min sambo var på jobbet >_< inne är helt ok, jag är förvirrad när jag vaknar men jag vet var jag är, men ute kan jag vakna och efterförvirringen kan göra att jag inte vet var jag är och hur jag ska komma hem, plus att blodtrycksfallet gör att jag har svårt att gå med risk för att svimma. Men jag ringde en vän som hjälpte mig :) så även om det var läskigt så kom jag hem fint, och tack och lov hade jag Kiwi med mig, hon var ett fint stöd ^^
Oj, nu blev det långt! Sorry!!

Haha ja det var ett uppfinningsrikt namn på det tillståndet. X) Okej då förstår jag skillnaden. :)

Jag tycker det är fantastiskt och beundransvärt att du ändå håller humöret uppe. :) Är detta något man föds med eller något som utvecklas med åldern?

Låter sjukt läskigt att få ett anfall ute... I alla fall när man inte har någon med sig... Jag menar... Typ vad som helst kan ju hända beroende på vart och när man får sitt anfall.
Att kommentaren blev lång gör inget alls. :) Jag tycker bättre om långa svar än korta. :)

Vad bra! En del gillar inte riktigt långa svar men jag håller med dig, bättre långa än korta :)

Stort Tack! Jag kämpar så gott jag kan, och ja, det känns faktiskt lite läskigt att krampa ute, man kan göra sig rätt illa på asfalt och kullersten om man trillar olyckligt. Till min skam men kanske ändå ganska förståeligt har jag begränsat mig lite så jag går där det är gräs vid sidan, hellre gräsfläckar än skrapsår ;)

Tja, jag tror det är relativt ovanligt hos barn även om jag känner en 14 årig tjej som har det, men föds med det gör man nog inte om det inte beror på diabetes kramper eller tex för mycket eller för lite kalium, men då går det ganska lätt att åtgärda. De flesta av oss som har NES är ungavuxna kvinnor och beror då ofta på ett trauma, (men behöver inte göra det, ibland bara uppkommer det och man hittar ingen bakomliggande orsak,) att man varit med om något så hemskt att man inte klarar av att hantera det, känna alla känslor. Men, som en av fysikens lagar, energi kan inte försvinna, bara omvandlas, och istället för att känna dessa hemska känslor så krampar man. Det är inte ett val och inget man kan slå på eller av utan en av kroppens försvarsmekanismer. Många kan inte ens minnas sitt trauma ordentligt och kanske heller aldrig gör det, men kroppen minns och reagerar på de känslor man inte klarar av att känna. Precis som man kan bli orolig i magen eller få handsvett när man är nervös, detta är bara starkare. Så man kan få det av tex ett dödsfall av en närstående, en naturkatastrof, om man varit i krig, eller råkat ut för sexuellt våld. Eller som jag nämnde innan, så vet man inte varför det börjar utan det bara börjar en dag trots att man inte varit med om något. the mind works in mysterious ways. Blev det rörigt nu måntro? Eller var det en tydlig förklaring? ;)

Jag tycker det var en tydlig förklaring. :) Låter som sagt sjukt jobbigt dock och jag förstår att du väljer att gå på gräs framför asfalt. X) Känns som ett rätt smart drag. :)

Vet du varför du får detta? Du behöver så klart inte svara på vad som hände dig om du nu minns ett trauma som utlöst det hela. Är mer nyfiken bara på om du vet om det finns någon specifik orsak till att just du drabbats av detta. :) Hur gammal var du första gången du fick ett sånt här krampanfall?