Du kan kalla mig för Anna, för att göra det lätt för dig.

   Jag vill se noter i blodröd färg. Spela noterna, följa dem. Se dem rinna ner för nykopierade papper. Till slutet. Du vet att allting tar slut. Konstant. Man kan alltid spela igen. Allt efter hand man spelar tröttnar man allt mer och allt mer. Tills man inte spelar längre. Tills noterna ligger i ett salt hav av blod, bortglömda. Som allt annat.

Du kan spela tills fingrarna blöder och själen värker. Du kan spela tills du är döv, stum och blind. Men du hittar rätt med fingrarna. När du tröttnat på att spela låt mig ta över. Jag ska spela allt jag kan. För att vi inte ska glömma. Glömma noterna som är så vackert nedskrivna. När vi kan noterna utan till eldar vi upp pappret för att slippa lägga det i blod. Vi häller salt och socker över det. För den bittra sanningen som ibland är sötsur. Vi kan spela med två händer och låta andra lyssna. Drömma sig bort. Vi kan spela resten av livet. Vi kan låta våra sinnen bli beroende av att spela. Bara vi kan rädda dig. Vi går genom eld och vatten men tillsammans är vi starka och vi orkar. Tillsammans <3