February
Wednesday 16 July 2008 photo 1/1
|
En stjärnklar natt.
Inte en millimeters mellanrum. Bara tusentals mil av ingenting. Tomma tankar som på ett annat språk betyder något viktigt. Något bortglömt. Det viskas om det som var. Skriks ut i megafoner om framtiden. Om saker som aldrig kommer ske.
Miljontals sekunder har passerat och ännu fler är på väg hit. De har sin egen dimension där de stirrar på oss i takt till någons normalpuls. Försöker klösa bort mitt synfält. Ditt minfält. Det finns inget normalt idag. Sjuka normer skapar sjuka ideal. Vi vet inte vart vi ska ta vägen när mardrömmarna inte lämnar oss när vi vaknar.
Någon andas ut mot din nacke. Får en ensam hårslinga att långsamt blåsa fram och sedan tillbaka. Hände det verkligen? En iskall känsla rinner ned längst din ryggrad då du vänder dig om. Totalt mörker. För mörkt för skuggor att finnas.
Månskensbleka ögon stirrar åt ditt håll. Sköra som bortglömda löv om hösten. De faller för att falla isär. Ytterligare. Glimten som många har bor inte i dessa ögonvrår. Leendet som leker hos många leker inte här. Han är sorgen. Dold på platser dit inte ens skuggorna når.
Du känner hans kyss. Lika verklig som marken du står på. Du känner hans fingrar. Gömda i ditt hår. Långsamt smekandes. Som om det var igår. För miljontals sekunder sedan. Sittandes i ett stenhårt rum. Stort som livet. Klaustrofobiskt litet. Galet.
Månen ler sarkastiskt ned åt livet. Man kan alltid låtsas. Att allt är som det en gång var. Att det en gång till kommer bli som det var. Det händer aldrig. Bleka tankar bryter bleka fingrar. Nu finns bara hjärtat kvar och det är redan sprickor i det.
Blöder ut sorgen i olika ackord som inte gör annat än stämmer in. Det var bättre förr. På vissa sätt. På vissa sätt känns det hoppfullt. Ögon öppnas och skrattgropar byggs. Tills natten kommer. Då ångesten jagar iväg dem från varandra. Ögon stängs. Skrattgropar slätas ut. Saker glöms. Så som vi alltid glömmer det viktigaste.
Den iskalla tystnaden viskar dig i örat. Tårar tolereras inte. Han är sorgen. Han får inte synas. Dold på platser dit inte ens skuggorna når.. Vi kan tvinga dig vart vi vill. Skrapar upp sår inuti dina öron med våra iskalla röster. De som ingen hör.
Vi sipprar in i ditt medvetande samtidigt som solen går upp. Vi stannar där tills du sitter hopkurad, nära till skriket. Pressar dina händer hårt över öronen. Som om du inte visste att vi redan tagit oss in. Ögonlock sys ihop för ni är så rädda vad ni ska få se.
Molnen ligger i högar utanför mitt fönster nu, jag tror det är dags att vakna. De skrapar mot rutan. Försöker ta sig in till mig, på samma sätt som något tog sig ut ur dem igår natt. Jag ligger blickstilla och tänker. Om någon sett mig nu.. om någon bara sett mig nu..
Hon drar med sotiga fingrar över de vita väggarna. Bläck faller från taket. Droppar ur öppna munnar. Ned mot golv täckta av grönt gräs där en knotig man går barfota för första och sista gången. Ge mig ljudet av en stoppskylt. Jag måste använda det nu.
Vi sitter under en stjärnbeströdd himmel. Dolda bakom tankarna och tystnaden. Inte en millimeters mellanrum. Mellan oss finns bara tusentals mil av ingenting.
Anna Friberg 0406
Comment the photo
Har nog skrivit fel där. Orden stressar ut ur huvet på mig, jag hinner inte alltid med. (och alldeles, ska det inte vara alltid ;) )
Himlen får gärna ramla ner över oss så länge jag vet att du finns. <3
27 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mscumberdale/239518205/
Visa toppen
Show footer