February
Monday 8 September 2008 photo 1/1
|
Jääättelång text. Läs gärna om ni orkar och lämna en kommentar om vad ni tyckte.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Han satt ensam och tyst på en strand, där, vid vattnet. Vitbrusiga vågor dansade upp över land. Varje droppe blev till kristall och bröt det gulröda ljuset, lät det blända dess enda åskådare där han satt. Ensam till synes, men aldrig lämnad ifred från skriken som svärtade hans själ.
Solen gick långsamt ned. Brann precis som staden, rent metaforiskt sett. Brann precis som själen i den unge mannens ögon. Snart utbrunnen. Inte menad att glöda alls speciellt mycket längre till. I hans synfält rörde sig händerna, drog långa fingrar mot ett slitet papper med än ännu slitnare, till synes hastigt nedklottrad, dikt på.
Blekgula som månen skälvde hans fingertoppar, osynligt för de flesta, där de skrapade mot en bortbränd papperskant. Askan fastnade svart och likgiltig under hans naglar. Verkade dra sig in i porerna för att kunna synas ännu mera.
Blodröd var kvällens färg då mannens ögon inte höll längre, utan brast och lät tårar rinna. Likt bortdöende dagg i morgongräs. De föll ljudlöst och gjorde stunden om möjligt ännu mer melankoliskt vacker. Mannen fick aska i ögonvrån då han lät sin egen hand smeka bort tårarna.
Långsamt.
Han lutade sig framåt och hörde ryggkotorna knastra. Som om det vore sand inkilat mellan dem. Mellan hans fötter stod en påse han tidigare under den soldränkta dagen fått från en beklagande. En klapp på axeln och några mumlande ord senare hade mannen varit ensam igen. Så hopplöst ensam.
Påsen prasslade som vinden då han nu lade ned dikten som hon älskat så mycket. Han hatade den och nu hatade han även sig själv för att han retsamt sagt till henne hur dålig den var. Även om han visste att hon avgudade den uttjatade texten. Varje gång hon insett att han drev med henne hade hon blängt mot honom men aldrig kunnat dölja leendet som spred sig som morgonsolen över horisonten.
Med känseln som sin enda hjälp hittade han tändsticksasken. Tom. Så när som på en ring. Den skramlade övergivet, ihåligt, i asken. Han hade inte hunnit ge den till henne men kunde trots detta se hennes ögon glittra mot honom av lycka på ett klichéartat sätt. Solen dog ut.
Långsamt.
Tårarna var slut och mörkret hade krupit upp ur hans hals och spridit sig i luften han andades in och ut. Rent metaforiskt sett. Det var över nu. Hans kropp skakade till och asken föll ur hans händer och landade i påsen. Det klickade om ringen då den slog mot askens väggar under fallets gång.
Ur påsen plockade han nu ett ihopvikt kort med sin egen handstil inuti. Kortet var fruktansvärt fult, men det var det enda mannen hade haft hemma kvällen innan, då han skrivit orden. Omsorgsfullt.
”Älskade, det kunde inte slutat på något annat sätt. Din för evigt MMM xxx”
Han stirrade på orden. Som om det skulle förändra någonting. Det enda de gjorde var att sudda ut synfältet för mannen igen. Andhämtningen återgick till normalt snabbare denna gången. Det borde inte få sluta som det gjort.
Han vågade inte titta ned i påsen, rädd för att själen skulle brista om han fick se de få minnen som nu var det enda som fanns kvar. Mannen lät kortet ligga kvar i sitt knä och började leta efter nästa sak i påsen. Hakan höll han tvärt bortvänd. Han ryckte till och hörde ett förkrossande ljud. För en sekund var han rädd att själen faktiskt verkligen brustit. Han sneglade nedåt.
Långsamt.
I hans hand låg en krossad gul blomma. Den var lika borta som hon. En iskall vindpust sökte sig ut mellan hans läppar. En djup suck. Han smulade sakta sönder det bräckligt gula. Det vackert döda som vissa skulle säga. Åh, ironin. Döden hade en tendens att aldrig vara vacker.
Mannen satt modellartat vacker med torra spillror i händerna. Blickstilla. Över havet tändes stjärnor och månen hade påbörjat sin nattliga översikt. En sval vind rörde sig omkring honom. I en komplicerad, osynlig dans. Flagorna i hans händer lättade och flög iväg i natten. Han såg hur de kraschade mot stenhård strand en bit bort.
Vinden bytte riktning och började riva i påsen. En panikkänsla drog längst med mannens skuldror. En flik av tyg försökte fly upp i månljuset men mannens hand stoppade den innan den verkligen gjorde så. Silkesmjukt och svalt fast samtidigt så varmt var tyget i hans hand. Han drog upp det helt och det slingrade sig ned över hans handled.
Det glödde till i honom då han fattade vad det var. Hennes sjal. Vinden sögs ned i hans lungor. Runt honom tycktes världen stå stilla. Tvekande förde han sjalen mot ansiktet. Han andades in igen och ville aldrig sluta göra just det. Han ville för alltid andas in hennes lukt.
Långsamt.
Hans själ skrek starkare då hennes doft fyllde hans lungor. Tusen minnen svärtades ned och dansade runt som vinden i hans huvud. Dansen avbröts tvärt av ett klingande ljud av något som föll mot marken. Mannen böjde sig ned och fingrar mötte metall. De skarpa linjerna av en nött nyckel syntes i hans hand.
Mannen reste sig hastigt. Han visste precis vart han skulle. Han visste precis vad han skulle göra. Han märkte det inte, men tårar rann ned för hans kinder igen. Han lyfte upp påsen och började gå med långa steg bort från vattnet. Havet återspeglade nattens färg. Vitbrusiga vågor lekte fortfarande in över land, med ökad intensitet.
Fötterna lämnade stranden bakom sig. De trampade i takt till mannens hjärtslag. Över trädrötter och fallna kottar. Vägen öppnades upp i en månbelyst glänta. Kantad av låga tallar såg mannen ut över havet en sista gång. Lugnet föll handlöst över honom och utan att tänka på det log han genom tårarna.
Innan mannen lämnade gläntan lämnade han påsen med minnen på en lågt sittande gren. Några skulle säkert undra, men det spelade ingen roll. Han skulle inte vara kvar. Han tittade upp mot himlen. Tusentals stjärnor sken blekt ned mot platsen där han stod. Och mannen gick.
Långsamt.
Solen gick långsamt ned. Brann precis som staden, rent metaforiskt sett. Brann precis som själen i den unge mannens ögon. Snart utbrunnen. Inte menad att glöda alls speciellt mycket längre till. I hans synfält rörde sig händerna, drog långa fingrar mot ett slitet papper med än ännu slitnare, till synes hastigt nedklottrad, dikt på.
Blekgula som månen skälvde hans fingertoppar, osynligt för de flesta, där de skrapade mot en bortbränd papperskant. Askan fastnade svart och likgiltig under hans naglar. Verkade dra sig in i porerna för att kunna synas ännu mera.
Blodröd var kvällens färg då mannens ögon inte höll längre, utan brast och lät tårar rinna. Likt bortdöende dagg i morgongräs. De föll ljudlöst och gjorde stunden om möjligt ännu mer melankoliskt vacker. Mannen fick aska i ögonvrån då han lät sin egen hand smeka bort tårarna.
Långsamt.
Han lutade sig framåt och hörde ryggkotorna knastra. Som om det vore sand inkilat mellan dem. Mellan hans fötter stod en påse han tidigare under den soldränkta dagen fått från en beklagande. En klapp på axeln och några mumlande ord senare hade mannen varit ensam igen. Så hopplöst ensam.
Påsen prasslade som vinden då han nu lade ned dikten som hon älskat så mycket. Han hatade den och nu hatade han även sig själv för att han retsamt sagt till henne hur dålig den var. Även om han visste att hon avgudade den uttjatade texten. Varje gång hon insett att han drev med henne hade hon blängt mot honom men aldrig kunnat dölja leendet som spred sig som morgonsolen över horisonten.
Med känseln som sin enda hjälp hittade han tändsticksasken. Tom. Så när som på en ring. Den skramlade övergivet, ihåligt, i asken. Han hade inte hunnit ge den till henne men kunde trots detta se hennes ögon glittra mot honom av lycka på ett klichéartat sätt. Solen dog ut.
Långsamt.
Tårarna var slut och mörkret hade krupit upp ur hans hals och spridit sig i luften han andades in och ut. Rent metaforiskt sett. Det var över nu. Hans kropp skakade till och asken föll ur hans händer och landade i påsen. Det klickade om ringen då den slog mot askens väggar under fallets gång.
Ur påsen plockade han nu ett ihopvikt kort med sin egen handstil inuti. Kortet var fruktansvärt fult, men det var det enda mannen hade haft hemma kvällen innan, då han skrivit orden. Omsorgsfullt.
”Älskade, det kunde inte slutat på något annat sätt. Din för evigt MMM xxx”
Han stirrade på orden. Som om det skulle förändra någonting. Det enda de gjorde var att sudda ut synfältet för mannen igen. Andhämtningen återgick till normalt snabbare denna gången. Det borde inte få sluta som det gjort.
Han vågade inte titta ned i påsen, rädd för att själen skulle brista om han fick se de få minnen som nu var det enda som fanns kvar. Mannen lät kortet ligga kvar i sitt knä och började leta efter nästa sak i påsen. Hakan höll han tvärt bortvänd. Han ryckte till och hörde ett förkrossande ljud. För en sekund var han rädd att själen faktiskt verkligen brustit. Han sneglade nedåt.
Långsamt.
I hans hand låg en krossad gul blomma. Den var lika borta som hon. En iskall vindpust sökte sig ut mellan hans läppar. En djup suck. Han smulade sakta sönder det bräckligt gula. Det vackert döda som vissa skulle säga. Åh, ironin. Döden hade en tendens att aldrig vara vacker.
Mannen satt modellartat vacker med torra spillror i händerna. Blickstilla. Över havet tändes stjärnor och månen hade påbörjat sin nattliga översikt. En sval vind rörde sig omkring honom. I en komplicerad, osynlig dans. Flagorna i hans händer lättade och flög iväg i natten. Han såg hur de kraschade mot stenhård strand en bit bort.
Vinden bytte riktning och började riva i påsen. En panikkänsla drog längst med mannens skuldror. En flik av tyg försökte fly upp i månljuset men mannens hand stoppade den innan den verkligen gjorde så. Silkesmjukt och svalt fast samtidigt så varmt var tyget i hans hand. Han drog upp det helt och det slingrade sig ned över hans handled.
Det glödde till i honom då han fattade vad det var. Hennes sjal. Vinden sögs ned i hans lungor. Runt honom tycktes världen stå stilla. Tvekande förde han sjalen mot ansiktet. Han andades in igen och ville aldrig sluta göra just det. Han ville för alltid andas in hennes lukt.
Långsamt.
Hans själ skrek starkare då hennes doft fyllde hans lungor. Tusen minnen svärtades ned och dansade runt som vinden i hans huvud. Dansen avbröts tvärt av ett klingande ljud av något som föll mot marken. Mannen böjde sig ned och fingrar mötte metall. De skarpa linjerna av en nött nyckel syntes i hans hand.
Mannen reste sig hastigt. Han visste precis vart han skulle. Han visste precis vad han skulle göra. Han märkte det inte, men tårar rann ned för hans kinder igen. Han lyfte upp påsen och började gå med långa steg bort från vattnet. Havet återspeglade nattens färg. Vitbrusiga vågor lekte fortfarande in över land, med ökad intensitet.
Innan mannen lämnade gläntan lämnade han påsen med minnen på en lågt sittande gren. Några skulle säkert undra, men det spelade ingen roll. Han skulle inte vara kvar. Han tittade upp mot himlen. Tusentals stjärnor sken blekt ned mot platsen där han stod. Och mannen gick.
Långsamt.
Comment the photo
Jag använder mycket metaforer när jag skriver, så det är klart jag går till överdrift ibland -.- konstruktiv kritik uppskattas bara =)
och jag vet, jag är bara en i mängden när jag skriver <3
Gud vad jag rös i slutet :OO jättefint :O verkligen! sitter helt förstummad här, ännu ett mästerverk, anna! :D <3:*
22 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mscumberdale/264393962/
Visa toppen
Show footer