April
Friday 25 June 2010 photo 1/1
|
Imorgon åker vi iväg till Nolsterby för att fira midsommar med Max, Tori, Pärlas föräldrar och några till. Förhoppningsvis blir det najs, återkommer med det. Men dagarna efter så ska vi börja flytta in i lägenheten igen, och det kommer bli brutalt awesome. Vi har bott hos Pärlas föräldrar nu i några månader och man saknar den fria viljan lite grann, om man kan säga så. När man bor hos någon är det ju alltid dennes regler i huset right?
anyways, jobb har man sökt också men inte fått något. Förhoppningsvis dyker något upp till höst, men annars är det bara att fortsätta söka. Ska höra med Max också om han kan klämma in mig för nattjobb på Posten. Skulle bli grymt glad av det. Det är så mycket jag vill göra speciellt på sommaren, men utan jobb så är jag utan pengar- Och eftersom vi lever i det samhälle vi lever i så innebär underflöd av pengar underflöd av chanser och frihet. Och jag måste låna för att åka ner till Skåne och hälsa på folket i Juli/Augusti, för jag måste ner dit! Inte bara för SFC skull utan även för min egen. Speciellt för pappas skull, som lever i ett helvete. Har inte sett han på länge och måste prata med honom ansikte-mot-ansikte om en jävla massa saker.
Det känns som att atmosfären mellan mig och Pärlas föräldrar har försämrats, och därab atmosfären mellan mig och Pärla. Jag vill bara bort härifrån nu, jag är någon som bott för länge hos sin älsklingsföräldrar. Man ska inte göra det. Man ska hälsa på dom, och kanske sova över en natt. Inte bo hos dom som en i familjen, det blir bara fel. Jag och Pärlas pappa är så grymt olika personer att det inte ens är roligt, han har en helt annan livssyn än vad jag har och det känns som att de båda vill säga en massa saker men kan inte eftersom jag inte är deras son, utan fortfarande deras dotters pojkvän. Istället pratar dom med Pärla om mig etc. Men det jobbigaste av allt är väl att dom, precis som Lala, att dom finns till hands, erbjuder hjälp utan förfrågan, sen kommer med skuldkänslor serverat på ett silverfat.Och jag vet heller aldrig vad jag ska svara eller hur jag ska reagera på Pärlas pappas satiriska sarkasmer.
Han är en trevlig man, men han har sina egna tankar om hur man ska vara, vad man ska göra och varför, än vad jag har. Jag försöker komma överrens med honom, men det är alltid något fel... Och jag är säker på att mer än jag och Pärla känner svaga spänningar mellan mig och hennes föräldrar när vi snackar, för det känns som om vi pratar helt olika språk. Och spänningarna gör Pärla jävligt olycklig, vilket gör mig otroligt ångerfull över att jag ens accepterade deras invit till att bo hos dom. För ju mer jag bor hos dom, desto mer lär dom känna mig. Hade dom lärt känna mitt riktiga jag, istället för "den konstiga ganska lata, men ändå trevliga och skämtsamma pojkvännen" så hade dom säkert inte tyckt om mig för fem öre. Jag vet att folk vet att jag är en sådan som inte tycker om falska människor, som låtsas vara någon man inte är. Men i detta fall så måste jag om jag ska förhindra att ge Pärla en massa skit av hennes föräldrar på grund av vilken sluskig tölp till pojkvän hon har.
Jag vill att allt ska vara som förut. När allt var så jävla mycket lättare. Det enda jag behöver nu i mitt liv är ett jävla jobb!! Har jag ett jobb så kan man äntligen efter ett tag ta ett jävla lån, köpa en jävla bostad, arbeta med det jävla jobbet, betala den jävla bostaden och bo utan att ha någon äldre som bestämmer över den minsta lilla detalj i huset! ALLT som saknas är ett jobb. Har jag det, så får jag in stålar, kan ta hand om allt jag annars inte kan som kostar jävla pengar. Situationen suger kuk och jag försöker göra allt jag kan för att göra Pärla lycklig, men det går inte i det jävla nuläget! Vi båda känner att vi behöver komma bort från folk som hela tiden vill prata om oss om planeringar, annat folk som inte intresserar oss etc. Bara vara för oss själva, både individuellt och som par.
Jag älskar dig brutalt mycket Pärla, och vill satsa allt för att göra dig den lyckligaste flickan på planeten. Jag hoppas du vill göra detsamma för mig...
Hoho, jag vet, flicka...
Jag mår bara allmänt dåligt atm, jag har inte sörjt min farmor än, vet inte när det kommer. Jag har inte träffat Jannis på snart ett och ett halft år. Pappa mår skit och har säkert högst 5-10 år kvar att leva, och jag kan inte göra ett jävlaste negerkuk åt det, kan fan bryta ner i gråt närsomhelst. Jag pallar inte mer att folk hela jävla tiden säger åt mig vad jag ska göra, hur jag ska göra och när jag ska göra det. Och varför! Fan, jag vet väl fan varför jag gör det jag gör, lämna skiten ifred innan jag skär av halsen på er, jag är inget jävla barn längre. Jag har fan tagit hand om mig själv sen morsan började knarka sönder sig själv när jag var 14 och ingen brydde sig! Folk kommer till mig och säger att livet är hårt och orättvist, och man måste göra så gott man kan i sitt liv... som om jag inte visste det! Hela min jävla uppväxt har varit omringad av knarkande och alkoholiserade idioter och jag skäms över hela mitt jävla släktträd, förutom min bror, mina kusiner och några av mina storasyskon jag inte är bloddsläkt med. Och folk säger att dom haft jobbigare barndomar när dom jämför vilken trevlig pöjk jag blivit... Fuck you, säger jag bara, Fuck fucking you! Dom vet inte ett skit! En tredjedel av tiden när jag var 8-14 år så bodde jag på ett jävla rehabiliteringshem ute i skogen, med en massa alkoholister och knarkare inkl. min morsa och spelade GTA2. Det var normalt för mig.
Jag inser att inlägget gick från positivt till negativt. Om ni inte orkar läsa, sure, don't, jag bryr mig egentligen inte. Bara jag får skriva av mig så blir jag glad.
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/muffinjin/463292166/
Visa toppen
Show footer