För tre snart fyra år sedan sålde jag min bebis, min allra vackraste ägodel. Som jag fick se växa upp tillsammans med mig. Det bästa jag någonsin haft och kommer att ha. För två år sedan träffade jag henne en gång, på en tävling med sina nya ägare. Detta var alltså första gången jag träffade henne på två år. Och det krossade mig helt. Det var inte alls samma ponny som jag växt upp med som jag haft sedan hon var ett par månader, det var inte min bebis. Det var inte den där ponnyn som jag skrattade så mycket åt när man gick till hagen på hösten, när löven låg i diket och hon körde ner mulen och sprang så att alla löven flög omkring henne. Dom där plirande ögonen var helt döda, och det dödade mig.

I slutet av förra veckan pratade jag med en som visste vart hon fanns nu och hur det var med henne. Det jag visste var att hon fått en gaffelbensskada i hagen när hon blivit sparkad, ett år efter att jag sålt henne. Men nu hade det kommit fram att dom inte hade opererat bort fragmenten, utan att det legat kvar och skavt under alla dessa år. Min älskade älskade prinsessa har alltså gått och mått dåligt. Det gjorde ont. Jag fick reda på att hon nyligen blivit opererad för detta och att hon nu var okej. Jag bestämde mig för att åka och hälsa på henne och när jag kom dit och såg henne i hagen var jag rädd och glad, tårarna brände som aldrig förr. Men när vi närmade oss lyste hela hon upp av glädje. Det var så skönt att träffa min glada fina tjej, den där busiga ponnyn som alltid hittade på massa skit. Hon var glad igen, det var något som var tillbaka i ögonen, det var något jag kände igen. Jag hittade tillbaka en del av mig själv. Ni förstår inte känslan, rädslan, lättnaden. Jag har aldrig varit så rädd och glad. Den ponnyn är mitt liv, och jag ska absolut inte låta det gå år innan jag träffat henne igen. Att hälsa på henne och få se henne glad igen, släppa det där minnet av den ledsna lilla ponnyn var det bästa beslutet jag gjort på väldigt väldigt länge!

Min älskade <3

Annons

The photo has no tags

December 2014