Det jag skriver är relaterat till en sak som hände för några dagar sen. Det är inte om mig, utan en vän, och det var verkligen överraskandet, och därmed behöver jag skriva av mig lite. Läs ni som vill...
Kan tillägga bilden är helt random med... ^^

FANFANFAN
det har vi alla säkert stått och skrikit. "Fanfanfan". Av samma eller olika anledningar. Vi skrek det fortfarande. "fanfanfan". Kanske av ilska, bitterhet, något du misslyckats med, allt kanske bara just blivit fel. Eller sjungt med i Thåströms låt ? Men fortfarande har vi alla någon gång sagt eller ska säga, "fanfanfan"

Detta är inget problem för mig direkt så. Men när uppenbara saker inte finns längre, då är något fel. "fanfanfan". Det kan vara något enkelt, det kan vara något svårt. Allt man vet för tillfället är att man säger "fanfanfan". Jag ber er om ursäkt om ni finner det störande och fult/obekvämt eller vad man kan säga då jag svär i min text. Men det är verkligen inte min tanke med det hela.

Jag är liksom mest bara uttryckslös just nu. När saker som alltid funnits där, man inte tänkt på annat, alltid vetat alltid trott att folk ska vara ett par. För de nästan alltid varit så och det känns som det alltid kommer att vara så. Men som vi vet, vet vi att vi alltid kommer ha rätten att välja om, när och med vem vi vill gifta oss, det är ju uppenbart. Men för andra kanske det inte är det. Vi ALLA är bortskämda utan att vi tänker på det. För de saker vi har är ju uppenbart för oss, ett hus, någon som kan ta hand om en, mat etc..

Precis som med förhållande kan allt bara tas ifrån dig, det krävs inte mycket, kanske inget alls. Vad ska man göra, står man bara där och ser på, eller ska man resa sig upp ? Precis som Jonas Gardell sa i en bok om skämtet
två tomater går över en väg. Då kom det en lastbil och körde över den ena tomaten. Då sa den andra: - "kom ketchup så går vi".
Hans tankar runt det hela kan jag hålla med fullständigt. Hur kan man bara säga så till en kompis so just blivit "mördad". Men han överger inte kompisen, han stannar kvar och hejar. Säger res dig upp, jag finns för dig. Jag står här och väntar !

Precis så tror jag vi alla måste göra, även om det känns svårt och tufft måste vi resa på oss, för vi vet att vi aldrig kanske kan bli densamma vi var. Men om vi stannar kvar, vi ligger där och gör ingenting, då är det vi som gör oss svaga, ingen annan. Vi alla har en fri vilja, ingen tvingar någon till något. Men ibland finns de alltid de som trycker en till gränsen att man nästan inte har något val ändå...

Åh, det kändes skönt att bara få skriva, och ja, tack för er som läste ^^

Annons

The photo has no tags

August 2010