August
Tuesday 28 April 2009 photo 4/4
|
Allt kommer på samma gång, alla tankar, funderingar.
Kvällarna är ett rent helvete. På dagarna försöker jag
va glad och positiv. Inte visa något. Inte visa hur jag
igentligen mår. För jag orka inte med att alla ska fråga
hela tiden vad de är. Och sitta och tjata när man säger
att man inte vill berätta. Jag kan säga, det finns ingen,
inte en enda som förstår hur de känns. Ingen förstår
är jag berättar. Även om ni säger att ni förstår. Men
ni gör inte de. Det är en del av mitt liv som är borta.
Ni som säger at " Tiden läker såren" Jävla skit snack.
Jag har förlorat en del i mitt liv som värkligen betydde
enormt mkt för mig. Det är så mycket som snurrar i
huvet på en. Finns så många frågor jag skulle villja
ställa. Varför? Jag har fortfarande inte fattat att det
är sant. Allt är helt annorlunda. Det kommer aldrig
bli som förr, Aldrig. Det finns en stor saknad.
Saknad efter de som var innan. Men hatet, de kommer
aldrig försvinna. blir, förbannad, sårad, ledsen, ja, när
jag tänker på allt du gjort. Jag fatta inte, jag kommer aldrig
att fatta varför eller hur. Det är ofattbart.
Känns som hjärtat slutar slå, som om någon vrider om de.
De bränner hela kroppen. Skriker efter hjälp.
Känns som man skulle villja försvinna. Bara komma bort
från allt. Men det kommer aldrig hända. Det är något
jag kommer få leva med. Jag saknar allt, alla gånger
jag värkligen längtat efter att få åkt till er.
När jag var liten, de bästa jag visste var att få åka till er.
Det fanns inge bättre, åka till er, komma bort från allt.
Bara vara. Men det kommer jag aldrig få vara med om igen.
De sista åren har vart ett helvete, utan att någon veta om de.
Jag har varken visat de eller något. Ingen har vetat ett skit.
Hur mycket kan man gråta igentligen ? Tar tårar aldrig slut ?
Kvällarna är ett rent helvete. På dagarna försöker jag
va glad och positiv. Inte visa något. Inte visa hur jag
igentligen mår. För jag orka inte med att alla ska fråga
hela tiden vad de är. Och sitta och tjata när man säger
att man inte vill berätta. Jag kan säga, det finns ingen,
inte en enda som förstår hur de känns. Ingen förstår
är jag berättar. Även om ni säger att ni förstår. Men
ni gör inte de. Det är en del av mitt liv som är borta.
Ni som säger at " Tiden läker såren" Jävla skit snack.
Jag har förlorat en del i mitt liv som värkligen betydde
enormt mkt för mig. Det är så mycket som snurrar i
huvet på en. Finns så många frågor jag skulle villja
ställa. Varför? Jag har fortfarande inte fattat att det
är sant. Allt är helt annorlunda. Det kommer aldrig
bli som förr, Aldrig. Det finns en stor saknad.
Saknad efter de som var innan. Men hatet, de kommer
aldrig försvinna. blir, förbannad, sårad, ledsen, ja, när
jag tänker på allt du gjort. Jag fatta inte, jag kommer aldrig
att fatta varför eller hur. Det är ofattbart.
Känns som hjärtat slutar slå, som om någon vrider om de.
De bränner hela kroppen. Skriker efter hjälp.
Känns som man skulle villja försvinna. Bara komma bort
från allt. Men det kommer aldrig hända. Det är något
jag kommer få leva med. Jag saknar allt, alla gånger
jag värkligen längtat efter att få åkt till er.
När jag var liten, de bästa jag visste var att få åka till er.
Det fanns inge bättre, åka till er, komma bort från allt.
Bara vara. Men det kommer jag aldrig få vara med om igen.
De sista åren har vart ett helvete, utan att någon veta om de.
Jag har varken visat de eller något. Ingen har vetat ett skit.
Hur mycket kan man gråta igentligen ? Tar tårar aldrig slut ?
Visa toppen
Show footer