Det är knappt ett år sedan jag träffade dig första gången på 3 år. Jag minns dagen så väl. Det var jag och Pappa som åkte upp. Jag sa inte många ord. Det var en obehaglig känsla, men endå skönt att jag tog steget som jag gått och funderat på sista tiden. Jag har varit hos er 2 gånger efter det. Men någonting är inte riktigt bra än. Jag vet inte om jag egentligen är ritkigt redo. Jag har en obehaglig känsla inom mig varje gång jag är hos er. Har bilderna i huvudet hela tiden då. Dom försvinner inte. Det kommer dom aldrig göra. Jag är rädd, rädd att de ska hända igen. Händer fortfarande att jag somnar gråtandes till söms flera nätter. Tänker på hur de var förr, när vi var mindre. Tänker om de verkligen var bra då? När jag har bilder i huvudet redan från den tiden. Utan att förstått något inte kunnat göra något. Jag blir arg , förbannad när jag tänker på det. Det har aldrig varit bra, som jag trott. Detta har förstört för oss alla. Det var från mig allt kom fram, jag som inte kunde hålla det inom mig längre. Det var den kvällen allt kom fram, då jag fick veta allt annat som du gjort också. Ibland önskar jag att jag inte hade sagt något. För dessa år har varit dom värsta i mitt liv. Men jag hjälpte nog dom andra att få lätta på sina hjätan, de dom burit på i alla sina år.
Det är en smärta som inte går att beskriva.

Annons

The photo has no tags

September 2012