Wednesday 12 November 2008 photo 3/5
|
"Men lilla gubben, hur är det fatt?" Det var en äldre kvinna i 70-årsåldern som stod lutad över honom. En hund satt bredvid och stirrade lika mycket som tanten. Han märkte då att han låg på marken, på grusgången. Han hade ont överallt och kunde varken prata eller röra sig. Han gjorde i från sig ett ljud när han försökte resa sig upp. Det var inte ens värt att försöka. "Lilla hjärtanens. Jag ringer en ambulans omedelbart". Sa kvinnan och gick några meter därifrån med mobiltelefonen i högsta hugg. Han låg på rygg och tittade upp på himlen. Det var morgon, och det var inte ett endaste moln på den blå himlen. Men det var fruktansvärt kallt ute.
Det dröjde inte länge förens en ambulans dök upp. Två unga ambulansmän hjälptes åt att bära upp honom på båren. "Vad heter du?" frågade han ena medans dom rullade båren till almbulansen. "Albin" mumlade Albin tyst och konstigt nog hörde han honom. "Ja du Albin, det kommer gå bra, du kommer må bra sen." Albin kände en viss tvekan, men försökte övertygas av ambulanskillens kommentar.
Nästa gång han vaknade upp var mamma och Mia där. Dom satt på varsin stol bredvid honom, med blommor i handen. Både två hade gråtit, deras mascara var långt ner på kinderna. "Hej.." sa han tyst och dom for fram till sängen. Mamma började gråta och Mia försökte verkligen hålla tillbaka tårarna. Albin skulle precis ta upp sin hand för att klappa sin lillasyster på kinden då han märkte att den var gippsad.
En kvinna i vit rock kom in i rummet. På namnskylten hon bar på högerbröstet stod det Karin. "Hej Albin, mitt namn är Karin och jag är din läkare." Sa hon och log. "Du har varit utsatt för en grov misshandel, men du ska se att du kommer bli bättre snart. Du kommer dock ha en svår tid framför dig. Antagligen får du sitta i rullstol några veckor, eftersom du fått en höftskada. Du får nog också ta ledigt från skolan ett tag, för du kommer känna dig mycket svag och trött. Sedan kommer det bli mycket med polisen. Dom har inte fått tag i dom som gjort detta, men dom jobbar mycket med det." sa hon och såg plötsligt väldigt allvarlig ut. Detta var inte på låtsas, det var på riktigt.
Det dröjde inte länge förens en ambulans dök upp. Två unga ambulansmän hjälptes åt att bära upp honom på båren. "Vad heter du?" frågade han ena medans dom rullade båren till almbulansen. "Albin" mumlade Albin tyst och konstigt nog hörde han honom. "Ja du Albin, det kommer gå bra, du kommer må bra sen." Albin kände en viss tvekan, men försökte övertygas av ambulanskillens kommentar.
Nästa gång han vaknade upp var mamma och Mia där. Dom satt på varsin stol bredvid honom, med blommor i handen. Både två hade gråtit, deras mascara var långt ner på kinderna. "Hej.." sa han tyst och dom for fram till sängen. Mamma började gråta och Mia försökte verkligen hålla tillbaka tårarna. Albin skulle precis ta upp sin hand för att klappa sin lillasyster på kinden då han märkte att den var gippsad.
En kvinna i vit rock kom in i rummet. På namnskylten hon bar på högerbröstet stod det Karin. "Hej Albin, mitt namn är Karin och jag är din läkare." Sa hon och log. "Du har varit utsatt för en grov misshandel, men du ska se att du kommer bli bättre snart. Du kommer dock ha en svår tid framför dig. Antagligen får du sitta i rullstol några veckor, eftersom du fått en höftskada. Du får nog också ta ledigt från skolan ett tag, för du kommer känna dig mycket svag och trött. Sedan kommer det bli mycket med polisen. Dom har inte fått tag i dom som gjort detta, men dom jobbar mycket med det." sa hon och såg plötsligt väldigt allvarlig ut. Detta var inte på låtsas, det var på riktigt.
Directlink:
http://dayviews.com/myhartman/296835175/