Idag är det den fjortonde i andra tvåtusentio, alla hjärtans dag. Men i år är alla hjärtans dag inte min dag, inte utan dig. Jag behöver nämligen dig för att den här dagen ska bli min dag, för att jag ska få ta del av glädjen man ska känna denna dag.

Att det blir så här fel, det känns inte bra. Att vi inte kan hålla sams sårar mer än du tror, att det inte längre är som förr.

Utan dig är alla hjärtans dag som bruden på ett bröllop utan sin bröllops klänning. En saknad. Jag saknar dig. Den vänskapen vi en gång hade, den som glider ifrån oss.

Vist vi kanske inte är så lika som förut, vi kanske aldrig ens har varit det. Men en vänskap bygger inte alltid på likheter, den bygger på kärlek och att man hjälper varandra. Att man stöttar, finns för varandra då det är som värst. Att då jag gråter, att du då torkar bort min tår och låter mig lägga huvudet på din axel. Att du säger att det ska bli bra. Och att jag gör samma för dig. Är inte det vad vänskap innebär? Måste man vara lika för att kunna trösta och stötta? Nej det behöver man inte.

Jag älskar dig gumman, och jag hoppas att du lyssnar på det. Jag vill att vi försöker igen, och om det inte funkar, då försöker vi igen, och igen tills det funkar. Vi kanske kommer att hamna här flera gånger, men då kanske du kan läsa denna text igen? Låta dessa ord säga oss att vi sa försöka igen, att vi faktiskt kan bara vi vill.

Vi har haft våra bråk, vi har även haft de bästa stunderna. Vi har skrattat tillsammans, vi har gråtit tillsammans och klagat på skolan tillsammans. Alltid tillsammans. Tänk alla skratt, alla minnen, jag vill att detta rum där vi förvarar dem, jag vill att det ska fyllas på hela tiden. Jag vill ha mer skratt med dig, mer minnen. Jag vill inte utan dig, jag vill verkligen inte det. Du får mig att stå på båda benen även då jag är på botten. Du får mig att resa på mig och springa vidare när jag ramlat. Du ger mig styrkan.

Kan vi göra ett försök till? För jag behöver dig.

Älskar dig,

det står där uppe.