November
Thursday 7 April 2011 photo 5/5
|
En berättelse jag skrev ikväll till flexen denna veckan ^.^ Skrev, som ni kanske fattar, om hur Elliot träffade Liam. Kommentera den gärna :3
Min hela värld.
Introduktion.
En sekund. På en sekund föll jag för dig. På en sekund rasade alla murar jag byggt upp ner med en sådan fart att jag inte hade en enda chans att stoppa dom. Du tog mitt hjärta, du tog mitt hela liv. Du utsatte mig för en sådan smärta, men samtidigt för en sådan enorm lycka. Du var det enda jag tänkte på. Du var det enda jag levde för. Du blev min hela värld.
Del ett Mötet.
Pang! Skåpsdörren slår igen med en väldig smäll. Den envisas ändå med att öppna sig igen. Jag suckar djupt och stänger den lite mer försiktigt. Ett klick hörs när jag trycker ner bygeln i låset och jag vänder mig om. Jag känner alla brännande blickar rakt på mig. Alla tänker såklart samma sak. "Kolla dendär idioten. Med sina svarta kläder och svarta långa hår. Ett sånt jävla emo". Jag har lärt mig att strunta i alla blickar. Jag har vant mig efter två år. Jag vet inte riktigt vad som hände. För två år sedan var jag en man kunde prata med, en i gänget. Jag hade många kompisar och var ganska populär bland tjejerna. Jag fattar inte vad som hände. Jag börjar gå mot lektionssalen med sänkt blick. Jag har lärt mig att jag inte får kolla någon i ögonen. Jag gjorde det en gång. Jag kollade John, en ganska nördig kille i klassen under mig, rakt in i ögonen. Som på en given signal var jag omringad av ett tiotal andra studenter. Jag slapp undan slag, det vågade de inte. Men det kanske hade varit bättre än alla kränkningar jag fick istället. Hårda, kantiga ord som slängdes rakt mot mig och skar upp väldiga sår i mig. De där såren läkte inte riktigt. Även om det var ett tag sedan så finns de fortfarande kvar där, djupt inom mig. Jag kommer fram till salen samtidigt som läraren.
- God morgon Elliot! säger han hurtigt. Jag mumlar något ohörbart till svars. Han låser upp dörren och släpper in mig. Jag är som vanligt först in i salen. De andra har fullt upp med att prata om vad som hände i helgen. Vem som söp mest, vem som däckade i sin bästa kompis trädgård, vem som spydde mest dagen efter. Alltid samma ämnen. Jag dricker inte. Jag gjorde det innan. När jag blev bjuden till alla fester. Jag tyckte aldrig riktigt om det, men det var något som måste göras. Jag sätter mig vid min vanliga plats i högra hörnet av klassrummet. Det är ett litet fyramannabord. Jag sitter alltid ensam, det är ingen som vill synas med mig. Läraren sätter ner sin dator på det lilla bordet framme vid tavlan och sätter sig på en stol medan han väntar på resten av klassen. Jag tar upp mina böcker, mitt block och mitt nedkladdade block. Jag har kladdat ner en massa onödiga ord jag hört under lektionen, låttexter och andra, korta texter som bara dykt upp i mitt huvud. Jag har länge funderat på att skapa låtar av alla texter som dyker upp i mitt huvud, men när jag senare sitter vid datorskärmen så stirrar jag bara på den lilla blinkande pinnen. Alla idéer bara försvinner, gömmer sig bakom stora fasader. Jag sitter som alla andra dagar och kladdar vidare på blocket när jag hör en ganska svag och tunn stämma från dörröppningen.
- Ursäkta. Jag heter Liam Schwartz, jag är ny här. Är detta matematik grupp 3? Jag kollar förvånat upp. En ny elev? Det var längesedan. Jag kollar mot killen som står i dörröppningen. Hans ögon är djupt blåa och hans hår är rött och lite rörigt. Jag drar tyst efter andan. Killens skönhet är slående. Jag blir förvånad över min egen reaktion. Jag har aldrig tänkt att en annan kille ser bra ut, inte på något sätt.
- Ja, det är det. Hej Liam! Du är välkommen hit till vår skola. Jag har hört att du just flyttat hit från Liverpool? säger läraren med samma hurtiga stämma han alltid har när han för en konversation med någon av sina elever.
- Ja, min mamma fick ett jobb här i Glasgow så hela familjen flyttade med.
Jag är fortfarande helt hänförd av Liams ögon. De är lite mörkblåa och djupa som ett helt hav. De har ett litet naturligt glitter i sig, som om han skulle stå och le hela tiden.
- Jaså, ja jag hoppas att ni ska trivas. Du kan sätta dig vart du vill. Som du ser så är det bara Elliot som är här än, men de andra eleverna borde komma snart, läraren gör en liten gest mot mig och Liam vänder sina vackra ögon mot mig. Jag rodnar lite och kollar ner i kollegieblocket framför mig. Jag hör steg som närmar sig. Jag hoppas nästan för hans skull att han inte ska sätta sig bredvid mig, han skulle bli utstött resten av sin skoltid. Stegen kommer närmare och närmare och jag blir mer och mer nervös. Vad händer om han faktiskt sätter sig här? Vad ska vi prata om? Tänk ifall han tycker jag är en dum idiot som alla andra här på skolan! Stegen upphör och Liam harklar sig lite tyst. Jag tvingar mig själv att kolla på honom. Jag vill ju inte verka otrevlig.
- Är det okej om jag sitter här, eller? jag lägger märke till hans breda, brittiska accent. Själv pratar jag med en ful skotsk accent. Många har sagt att det är fint med min dialekt, jag tycker den är hemsk.
- Visst, om du vill, säger jag och nickar kort.
- Tack, Liam hänger sin väska på stolen mittemot mig sätter sig ner. Han tar upp ett nytt, helt rent block och lägger det framför sig på bänken. Han tar även upp en penna och börjar kladda ner framsidan med små teckningar. Han ritar små ansikten, stjärnor, döskallar, skriver sitt namn i olika stilar och en massa små krumelurer. Det blir ett mästerverk. På mindre än två minuter har han fyllt halva framsidan med sina små bilder. Jag kommer på mig själv med att stirra på hans block och kollar snabbt bort. De andra eleverna kommer in i salen. Jag har börjat titta på Liam nu igen. Jag vet att de andra antagligen stirrar på oss och viskar saker till varandra. Men jag bryr mig inte ett dugg. Det enda jag ser är Liam. Det enda jag hör är hans pennas skrapande mot det hårda pappret på blocket. Han kollar på mig under lugg och ger mig ett snett leende. För alla andra skulle det bara vara ett enkelt, simpelt leende, men för mig är det än bekräftelse. Det bekräftar det jag känt på mig sedan han steg in i salen. Jag är kär. I Liam.
Del två Bekännandet
Det har gått tre veckor sedan Liam kom till klassen. I tre veckor har jag suttit och studerat alla hans drag, varenda kurva av hans ansikte. Jag har varit helt uppslukad av honom. Har inte kunnat tänka på något annat. Liam har suttit bredvid mig under nästan alla lektioner. Jag vet inte riktigt varför. De andra eleverna pratar med honom ändå. De bryr sig väl inte om att han sitter bredvid skolans mobboffer på alla lektioner. Mig behandlar de fortfarande som pesten. Alla utom Liam då. Han har faktiskt pratat med mig en del. På lektionerna frågar han mig saker och när vi går följe till bussen pratar han på om allt möjligt. Jag brukar bara gå bredvid och lyssna tyst. Jag njuter av hans något ljusa stämma. Jag har inte vågat berätta om mina känslor för någon. Självklart inte. Alla skulle tycka att jag var ett freak. En dag när vi går till bussen stannar Liam plötsligt. Jag stannar samtidigt som honom och han kollar rakt på mig. Han drar bort mig från vägen, in i en liten skog bredvid. Han håller mig om axlarna och hans blick borrar sig in i mig.
- Okej, Elliot, såhär är det. Från första stunden jag såg dig har jag känt någon sorts känsla inom mig som jag inte kunnat sätta fingret på. Den har gnagt i mig i tre veckor nu och jag tror att jag äntligen kommit på vad det kan vara, han tystnar. Jag drar häftigt efter andan. Det här var jag inte beredd på.
- Okej… vad är det för något då? säger jag trevande, rädd för att svaret ska vara hat.
- Jag har kommit fram till att det måste vara… kärlek. Och då menar jag inte den sortens kärlek som finns mellan två kompisar utan riktig kärlek. Och Jag är helt förvirrad. Jag är ju inte gay, men ändå har jag denna känslan… han tystnar åter igen och det ser ut som om han försöker hitta rätt ord.
- Liam. Jag vet hur det känns, säger jag. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Han kollar snopet på mig.
- Så du menar att… Du känner samma sak? han kollar förvirrat på mig. Jag tar ett djupt andetag och nickar långsamt. Han skrattar till och kramar om mig. Jag blir först helt överrumplad av kramen, men sedan lägger jag armarna om honom också. Jag andas in hans ljuvliga doft i näsan och den fyller upp hela mig.
- Jag var så rädd att du skulle springa iväg skrikande, säger han och jag kan inte låta bli att skratta. Hur kunde han tro det? Vi går ut från skogen och upp på vägen igen. Liam kollar snabbt runt omkring sig, sedan tar han min hand. Jag kollar mot honom och ler. Han ler tillbaka och trycker min hand. Jag trycker tillbaka och vi går hand i hand till busshållplatsen. Vi kommer fram samtidigt som in buss svänger in. Jag tvingas släppa Liams hand för att gå på bussen, men innan jag hoppar på ger jag honom en snabb puss på kinden. Jag sätter mig vid en fönsterplats och stoppar in hörlurarna i öronen. Jag sätter på min favorit låt och skruvar upp volymen. Hela vägen hem har jag ett stort flin på läpparna. Jag ser antagligen ut som en total idiot, men det struntar jag fullkomligt ut. Jag har en pojkvän nu. Och han heter Liam.
Del tre Krossad
- Jag är hemma! jag ropar ut i hallen och sparkar av mig skorna. Jag hänger upp jackan på en galge och går ut i vardagsrummet. Mamma och pappa sitter vid teven och kollar på någon präst som predikar.
- Vad gör ni? frågar jag och kollar mot teven.
- Han pratar om homosexualitet, du borde titta på det, säger min pappa och ger mig en barsk blick.
Min kropp blir iskall. Vet de? Nej det kan de ju inte veta om, hur skulle det ha gått till? Jag nickar och sätter mig i soffan. Under hela programmet sitter jag stel som en pinne, jag bara väntar på den stora utskällningen jag kommer få när de får reda på min pojkvän. Mina föräldrar är väldigt religiösa och homosexualitet är fel, enligt dom. När programmet är slut har alla lycka försvunnit ur mig. Hur ska jag någonsin klara detta? Mina föräldrar skulle bli vansinniga om de får reda på det. Jag går tyst in på mitt rum och sätter mig på sängen. Mitt huvud är helt tomt och min kropp känns livlös. Efter ett tag ropar mamma att det är mat och jag går ut och sätter mig med mina föräldrar och äter middag. Jag äter under tystnad medan jag lyssnar på när mamma och pappa pratar om hur rätt dendär prästen hade. Efter middagen går jag in på mitt rum igen. Jag lägger mig ner i sängen och stirrar upp i taket. Eftersom jag inte har något annat att göra så lägger jag mig i sängen och försöker sova. Det går inte. Efter vad som känns som fem timmar lyckas jag äntligen somna in. Min sömn störs av hemska mardrömmar. Jag vet inte vad som händer i drömmarna, men de ger mig en obehaglig känsla i kroppen. På morgonen gör jag mig i ordning för skolan automatiskt. Väl där träffar jag Liam. Vi kramar om varandra och han tar min hand. Vi går hand i hand in i salen. Alla stirrar på oss. Jag bryr mig inte ett dugg, de får tycka vad de vill. Efter skoldagens slut går jag och Liam hand i hand mot busshållplatsen.
- Liam, mina föräldrar skulle freaka ur om de fick reda på att jag är tillsammans med dig, säger jag snabbt.
Liam stannar och kollar på mig.
- Okej, då berättar vi inte för dom då, säger han och går vidare. Jag ler och går vidare. Jag trodde aldrig att det skulle vara så lätt. En tjej skulle bli jätteledsen om man sa att man inte ville berätta för sina föräldrar om henne. Vi går till busshållplatsen och jag ger honom återigen en puss på kinden innan jag hoppar på. Jag åker hem med samma stora flin på läpparna. Hemma är jag neutral, försöker bete mig som jag brukar göra. Jag och Liam träffas i hemlighet på kvällarna i några veckor. Vi har det helt perfekt med varandra. Jag blir bara mer och mer kär i honom för varje dag som går. Liam är en livlig och glad person. Han klär sig i färgglada kläder och har en väldigt livlig fantasi. Han är spontan och gör saker lite på måfå. Jag är lite mera tyst av mig, jag säger inte så mycket och syns knappt. Men tillsammans med honom blommar jag ut och pratar som aldrig förut. Jag berättar saker jag inte berättat för någon innan och skrattar mer än jag gjort under hela mitt liv. En eftermiddag sitter vi och väntar på bussen som vanligt tillsammans. Vi sitter och pratar om struntsaker. Min buss svänger in på busshållplatsen och jag reser mig motvilligt upp. Liam reser sig också upp och kollar mot mig. Jag böjer mig fram för att ge honom en puss på kinden som jag alltid gör. Precis innan mina läppar ska nudda hans kind vänder han på huvudet så att mina läppar möter hans. Jag kysser honom lätt innan jag vänder mig om. Där ser jag mina föräldrar stå och stirra på mig.
- Vad håller du på med? väser min pappa fram mellan tänderna och jag blir helt stel. De rusar fram till mig och rycker tag i mina armar. De slänger in mig i bilen som de parkerat bakom bussen. De hade väl tänkt skämma bort mig lite och hämta mig idag. Min mamma sätter sig bakom ratten och båda mina föräldrar börjar skälla ut mig. När vi kommit hem fortsätter de skälla på mig.
- VAD HAR VI GJORT FÖR ATT FÖRKÄNA DETTA?! DU ÄR FÖRBANNAD AV SATAN SJÄLV, SNORUNGE! DU SKA BORT IFRÅN VÅRT HEM! Min pappa är helt röd i ansiktet och kastar ner foton på mig på golvet så att ramarna går sönder. Min mamma sitter på en stol i något hörn och gråter högt. Pappa tar fram sin plånbok och trycker pengar i min hand.
- Försvinn. Försvinn någonstans och kom aldrig mer tillbaka! Han slår till mig på kinden och jag går in på mitt rum och börjar slänga ner kläder, pengar, böcker och andra saker i en väska. Jag tar den med mig ut i hallen och smäller igen dörren. Väl ute tar jag upp min telefon och ringer en taxi. Jag uppger adressen jag befinner mig på. En taxi kommer inom tio minuter och jag hoppar in i den. När taxi chauffören frågar om slutdestination svarar jag flygplatsen. Jag vet inte vart jag ska, jag vet bara att jag måste bort från Skottland. Halvvägs till flygplatsen kommer tårarna. Dem forsar ner för mina kinder och jag kollar ut genom fönstret. Jag ignorerar chaufförens blickar. I mina tankar finns bara Liam. Jag tar upp mobilen och öppnar ett nytt sms.
" En sekund. På en sekund föll jag för dig. På en sekund rasade alla murar jag byggt upp ner med en sådan fart att jag inte hade en enda chans att stoppa dom. Du tog mitt hjärta, du tog mitt hela liv. Du utsatte mig för en sådan smärta, men samtidigt för en sådan enorm lycka. Du var det enda jag tänkte på. Du var det enda jag levde för. Du blev min hela värld"
/Copyright by Matilda Westermark
En berättelse jag skrev ikväll till flexen denna veckan ^.^ Skrev, som ni kanske fattar, om hur Elliot träffade Liam. Kommentera den gärna :3
Min hela värld.
Introduktion.
En sekund. På en sekund föll jag för dig. På en sekund rasade alla murar jag byggt upp ner med en sådan fart att jag inte hade en enda chans att stoppa dom. Du tog mitt hjärta, du tog mitt hela liv. Du utsatte mig för en sådan smärta, men samtidigt för en sådan enorm lycka. Du var det enda jag tänkte på. Du var det enda jag levde för. Du blev min hela värld.
Del ett Mötet.
Pang! Skåpsdörren slår igen med en väldig smäll. Den envisas ändå med att öppna sig igen. Jag suckar djupt och stänger den lite mer försiktigt. Ett klick hörs när jag trycker ner bygeln i låset och jag vänder mig om. Jag känner alla brännande blickar rakt på mig. Alla tänker såklart samma sak. "Kolla dendär idioten. Med sina svarta kläder och svarta långa hår. Ett sånt jävla emo". Jag har lärt mig att strunta i alla blickar. Jag har vant mig efter två år. Jag vet inte riktigt vad som hände. För två år sedan var jag en man kunde prata med, en i gänget. Jag hade många kompisar och var ganska populär bland tjejerna. Jag fattar inte vad som hände. Jag börjar gå mot lektionssalen med sänkt blick. Jag har lärt mig att jag inte får kolla någon i ögonen. Jag gjorde det en gång. Jag kollade John, en ganska nördig kille i klassen under mig, rakt in i ögonen. Som på en given signal var jag omringad av ett tiotal andra studenter. Jag slapp undan slag, det vågade de inte. Men det kanske hade varit bättre än alla kränkningar jag fick istället. Hårda, kantiga ord som slängdes rakt mot mig och skar upp väldiga sår i mig. De där såren läkte inte riktigt. Även om det var ett tag sedan så finns de fortfarande kvar där, djupt inom mig. Jag kommer fram till salen samtidigt som läraren.
- God morgon Elliot! säger han hurtigt. Jag mumlar något ohörbart till svars. Han låser upp dörren och släpper in mig. Jag är som vanligt först in i salen. De andra har fullt upp med att prata om vad som hände i helgen. Vem som söp mest, vem som däckade i sin bästa kompis trädgård, vem som spydde mest dagen efter. Alltid samma ämnen. Jag dricker inte. Jag gjorde det innan. När jag blev bjuden till alla fester. Jag tyckte aldrig riktigt om det, men det var något som måste göras. Jag sätter mig vid min vanliga plats i högra hörnet av klassrummet. Det är ett litet fyramannabord. Jag sitter alltid ensam, det är ingen som vill synas med mig. Läraren sätter ner sin dator på det lilla bordet framme vid tavlan och sätter sig på en stol medan han väntar på resten av klassen. Jag tar upp mina böcker, mitt block och mitt nedkladdade block. Jag har kladdat ner en massa onödiga ord jag hört under lektionen, låttexter och andra, korta texter som bara dykt upp i mitt huvud. Jag har länge funderat på att skapa låtar av alla texter som dyker upp i mitt huvud, men när jag senare sitter vid datorskärmen så stirrar jag bara på den lilla blinkande pinnen. Alla idéer bara försvinner, gömmer sig bakom stora fasader. Jag sitter som alla andra dagar och kladdar vidare på blocket när jag hör en ganska svag och tunn stämma från dörröppningen.
- Ursäkta. Jag heter Liam Schwartz, jag är ny här. Är detta matematik grupp 3? Jag kollar förvånat upp. En ny elev? Det var längesedan. Jag kollar mot killen som står i dörröppningen. Hans ögon är djupt blåa och hans hår är rött och lite rörigt. Jag drar tyst efter andan. Killens skönhet är slående. Jag blir förvånad över min egen reaktion. Jag har aldrig tänkt att en annan kille ser bra ut, inte på något sätt.
- Ja, det är det. Hej Liam! Du är välkommen hit till vår skola. Jag har hört att du just flyttat hit från Liverpool? säger läraren med samma hurtiga stämma han alltid har när han för en konversation med någon av sina elever.
- Ja, min mamma fick ett jobb här i Glasgow så hela familjen flyttade med.
Jag är fortfarande helt hänförd av Liams ögon. De är lite mörkblåa och djupa som ett helt hav. De har ett litet naturligt glitter i sig, som om han skulle stå och le hela tiden.
- Jaså, ja jag hoppas att ni ska trivas. Du kan sätta dig vart du vill. Som du ser så är det bara Elliot som är här än, men de andra eleverna borde komma snart, läraren gör en liten gest mot mig och Liam vänder sina vackra ögon mot mig. Jag rodnar lite och kollar ner i kollegieblocket framför mig. Jag hör steg som närmar sig. Jag hoppas nästan för hans skull att han inte ska sätta sig bredvid mig, han skulle bli utstött resten av sin skoltid. Stegen kommer närmare och närmare och jag blir mer och mer nervös. Vad händer om han faktiskt sätter sig här? Vad ska vi prata om? Tänk ifall han tycker jag är en dum idiot som alla andra här på skolan! Stegen upphör och Liam harklar sig lite tyst. Jag tvingar mig själv att kolla på honom. Jag vill ju inte verka otrevlig.
- Är det okej om jag sitter här, eller? jag lägger märke till hans breda, brittiska accent. Själv pratar jag med en ful skotsk accent. Många har sagt att det är fint med min dialekt, jag tycker den är hemsk.
- Visst, om du vill, säger jag och nickar kort.
- Tack, Liam hänger sin väska på stolen mittemot mig sätter sig ner. Han tar upp ett nytt, helt rent block och lägger det framför sig på bänken. Han tar även upp en penna och börjar kladda ner framsidan med små teckningar. Han ritar små ansikten, stjärnor, döskallar, skriver sitt namn i olika stilar och en massa små krumelurer. Det blir ett mästerverk. På mindre än två minuter har han fyllt halva framsidan med sina små bilder. Jag kommer på mig själv med att stirra på hans block och kollar snabbt bort. De andra eleverna kommer in i salen. Jag har börjat titta på Liam nu igen. Jag vet att de andra antagligen stirrar på oss och viskar saker till varandra. Men jag bryr mig inte ett dugg. Det enda jag ser är Liam. Det enda jag hör är hans pennas skrapande mot det hårda pappret på blocket. Han kollar på mig under lugg och ger mig ett snett leende. För alla andra skulle det bara vara ett enkelt, simpelt leende, men för mig är det än bekräftelse. Det bekräftar det jag känt på mig sedan han steg in i salen. Jag är kär. I Liam.
Del två Bekännandet
Det har gått tre veckor sedan Liam kom till klassen. I tre veckor har jag suttit och studerat alla hans drag, varenda kurva av hans ansikte. Jag har varit helt uppslukad av honom. Har inte kunnat tänka på något annat. Liam har suttit bredvid mig under nästan alla lektioner. Jag vet inte riktigt varför. De andra eleverna pratar med honom ändå. De bryr sig väl inte om att han sitter bredvid skolans mobboffer på alla lektioner. Mig behandlar de fortfarande som pesten. Alla utom Liam då. Han har faktiskt pratat med mig en del. På lektionerna frågar han mig saker och när vi går följe till bussen pratar han på om allt möjligt. Jag brukar bara gå bredvid och lyssna tyst. Jag njuter av hans något ljusa stämma. Jag har inte vågat berätta om mina känslor för någon. Självklart inte. Alla skulle tycka att jag var ett freak. En dag när vi går till bussen stannar Liam plötsligt. Jag stannar samtidigt som honom och han kollar rakt på mig. Han drar bort mig från vägen, in i en liten skog bredvid. Han håller mig om axlarna och hans blick borrar sig in i mig.
- Okej, Elliot, såhär är det. Från första stunden jag såg dig har jag känt någon sorts känsla inom mig som jag inte kunnat sätta fingret på. Den har gnagt i mig i tre veckor nu och jag tror att jag äntligen kommit på vad det kan vara, han tystnar. Jag drar häftigt efter andan. Det här var jag inte beredd på.
- Okej… vad är det för något då? säger jag trevande, rädd för att svaret ska vara hat.
- Jag har kommit fram till att det måste vara… kärlek. Och då menar jag inte den sortens kärlek som finns mellan två kompisar utan riktig kärlek. Och Jag är helt förvirrad. Jag är ju inte gay, men ändå har jag denna känslan… han tystnar åter igen och det ser ut som om han försöker hitta rätt ord.
- Liam. Jag vet hur det känns, säger jag. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Han kollar snopet på mig.
- Så du menar att… Du känner samma sak? han kollar förvirrat på mig. Jag tar ett djupt andetag och nickar långsamt. Han skrattar till och kramar om mig. Jag blir först helt överrumplad av kramen, men sedan lägger jag armarna om honom också. Jag andas in hans ljuvliga doft i näsan och den fyller upp hela mig.
- Jag var så rädd att du skulle springa iväg skrikande, säger han och jag kan inte låta bli att skratta. Hur kunde han tro det? Vi går ut från skogen och upp på vägen igen. Liam kollar snabbt runt omkring sig, sedan tar han min hand. Jag kollar mot honom och ler. Han ler tillbaka och trycker min hand. Jag trycker tillbaka och vi går hand i hand till busshållplatsen. Vi kommer fram samtidigt som in buss svänger in. Jag tvingas släppa Liams hand för att gå på bussen, men innan jag hoppar på ger jag honom en snabb puss på kinden. Jag sätter mig vid en fönsterplats och stoppar in hörlurarna i öronen. Jag sätter på min favorit låt och skruvar upp volymen. Hela vägen hem har jag ett stort flin på läpparna. Jag ser antagligen ut som en total idiot, men det struntar jag fullkomligt ut. Jag har en pojkvän nu. Och han heter Liam.
Del tre Krossad
- Jag är hemma! jag ropar ut i hallen och sparkar av mig skorna. Jag hänger upp jackan på en galge och går ut i vardagsrummet. Mamma och pappa sitter vid teven och kollar på någon präst som predikar.
- Vad gör ni? frågar jag och kollar mot teven.
- Han pratar om homosexualitet, du borde titta på det, säger min pappa och ger mig en barsk blick.
Min kropp blir iskall. Vet de? Nej det kan de ju inte veta om, hur skulle det ha gått till? Jag nickar och sätter mig i soffan. Under hela programmet sitter jag stel som en pinne, jag bara väntar på den stora utskällningen jag kommer få när de får reda på min pojkvän. Mina föräldrar är väldigt religiösa och homosexualitet är fel, enligt dom. När programmet är slut har alla lycka försvunnit ur mig. Hur ska jag någonsin klara detta? Mina föräldrar skulle bli vansinniga om de får reda på det. Jag går tyst in på mitt rum och sätter mig på sängen. Mitt huvud är helt tomt och min kropp känns livlös. Efter ett tag ropar mamma att det är mat och jag går ut och sätter mig med mina föräldrar och äter middag. Jag äter under tystnad medan jag lyssnar på när mamma och pappa pratar om hur rätt dendär prästen hade. Efter middagen går jag in på mitt rum igen. Jag lägger mig ner i sängen och stirrar upp i taket. Eftersom jag inte har något annat att göra så lägger jag mig i sängen och försöker sova. Det går inte. Efter vad som känns som fem timmar lyckas jag äntligen somna in. Min sömn störs av hemska mardrömmar. Jag vet inte vad som händer i drömmarna, men de ger mig en obehaglig känsla i kroppen. På morgonen gör jag mig i ordning för skolan automatiskt. Väl där träffar jag Liam. Vi kramar om varandra och han tar min hand. Vi går hand i hand in i salen. Alla stirrar på oss. Jag bryr mig inte ett dugg, de får tycka vad de vill. Efter skoldagens slut går jag och Liam hand i hand mot busshållplatsen.
- Liam, mina föräldrar skulle freaka ur om de fick reda på att jag är tillsammans med dig, säger jag snabbt.
Liam stannar och kollar på mig.
- Okej, då berättar vi inte för dom då, säger han och går vidare. Jag ler och går vidare. Jag trodde aldrig att det skulle vara så lätt. En tjej skulle bli jätteledsen om man sa att man inte ville berätta för sina föräldrar om henne. Vi går till busshållplatsen och jag ger honom återigen en puss på kinden innan jag hoppar på. Jag åker hem med samma stora flin på läpparna. Hemma är jag neutral, försöker bete mig som jag brukar göra. Jag och Liam träffas i hemlighet på kvällarna i några veckor. Vi har det helt perfekt med varandra. Jag blir bara mer och mer kär i honom för varje dag som går. Liam är en livlig och glad person. Han klär sig i färgglada kläder och har en väldigt livlig fantasi. Han är spontan och gör saker lite på måfå. Jag är lite mera tyst av mig, jag säger inte så mycket och syns knappt. Men tillsammans med honom blommar jag ut och pratar som aldrig förut. Jag berättar saker jag inte berättat för någon innan och skrattar mer än jag gjort under hela mitt liv. En eftermiddag sitter vi och väntar på bussen som vanligt tillsammans. Vi sitter och pratar om struntsaker. Min buss svänger in på busshållplatsen och jag reser mig motvilligt upp. Liam reser sig också upp och kollar mot mig. Jag böjer mig fram för att ge honom en puss på kinden som jag alltid gör. Precis innan mina läppar ska nudda hans kind vänder han på huvudet så att mina läppar möter hans. Jag kysser honom lätt innan jag vänder mig om. Där ser jag mina föräldrar stå och stirra på mig.
- Vad håller du på med? väser min pappa fram mellan tänderna och jag blir helt stel. De rusar fram till mig och rycker tag i mina armar. De slänger in mig i bilen som de parkerat bakom bussen. De hade väl tänkt skämma bort mig lite och hämta mig idag. Min mamma sätter sig bakom ratten och båda mina föräldrar börjar skälla ut mig. När vi kommit hem fortsätter de skälla på mig.
- VAD HAR VI GJORT FÖR ATT FÖRKÄNA DETTA?! DU ÄR FÖRBANNAD AV SATAN SJÄLV, SNORUNGE! DU SKA BORT IFRÅN VÅRT HEM! Min pappa är helt röd i ansiktet och kastar ner foton på mig på golvet så att ramarna går sönder. Min mamma sitter på en stol i något hörn och gråter högt. Pappa tar fram sin plånbok och trycker pengar i min hand.
- Försvinn. Försvinn någonstans och kom aldrig mer tillbaka! Han slår till mig på kinden och jag går in på mitt rum och börjar slänga ner kläder, pengar, böcker och andra saker i en väska. Jag tar den med mig ut i hallen och smäller igen dörren. Väl ute tar jag upp min telefon och ringer en taxi. Jag uppger adressen jag befinner mig på. En taxi kommer inom tio minuter och jag hoppar in i den. När taxi chauffören frågar om slutdestination svarar jag flygplatsen. Jag vet inte vart jag ska, jag vet bara att jag måste bort från Skottland. Halvvägs till flygplatsen kommer tårarna. Dem forsar ner för mina kinder och jag kollar ut genom fönstret. Jag ignorerar chaufförens blickar. I mina tankar finns bara Liam. Jag tar upp mobilen och öppnar ett nytt sms.
" En sekund. På en sekund föll jag för dig. På en sekund rasade alla murar jag byggt upp ner med en sådan fart att jag inte hade en enda chans att stoppa dom. Du tog mitt hjärta, du tog mitt hela liv. Du utsatte mig för en sådan smärta, men samtidigt för en sådan enorm lycka. Du var det enda jag tänkte på. Du var det enda jag levde för. Du blev min hela värld"
/Copyright by Matilda Westermark
Part of an album
Camera info
Comment the photo
Bara ett tips att det låter bättre med "du blev hela min värld" istället för "min hela värld" ^-^
Jag tycker det låter bättre med "min hela värld" men man tycker ju olika ;)
*Förtjäna stavas det förresten, inte förkäna. :'3
Tack, jag var lite trött när jag skrev den ;)
Lätthänt.. c:
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/namaenonai/487803535/
Visa toppen
Show footer