November
Monday 30 May 2011 photo 2/2
|
<b style="mso-bidi-font-weight:normal">Något helt oväntat.<o:p></o:p>
<o:p> </o:p>
Del 1 Första glimten av framtiden.
Jag sermig omkring i det lilla rummet.
- Det här kommer att bli jättebra ska du se, mammalägger en tröstande hand på min överarm. Jag rycker på axlarna och vänder migmot mamma. Älskade lilla mamma med det blonda, yviga håret och de rundakinderna. Jag ler lite för mig själv och kramar om henne. Hon lägger armarna ommig och kysser mig på kinden.
- Får jag vara med? Matthew står i dörröppningenoch kollar på oss med stora, blåa ögon.
- Självklart, säger jag och vänder mig ut med enaarmen mot honom. Den andra ligger fortfarande runt mammas rygg. Matt går in i vår lilla kramhög och kramar omvåra lår. Där står vi, hela familjen och myser tillsammans i mitt nya rum i vårnya lägenhet i Glasgow.
- Nej, det kanske är dags att äta lite mat? sägermamma när vi släppt taget om varandra.
- Ja, jag är superhungrig! ropar jag och klappar ihänderna.
- Ja, det skulle vara trevligt med en litenmatbit, säger Matt och nickar. Jag kan inte låta bli att flina lite åt minsjuåriga lillebror. Han är nästan som en liten gubbe, till skillnad från migsom fortfarande beter mig lite som en tioåring. Jag klär mig alltid i färggladakläder, bär alltid pärlsmycken och har färgat mitt blonda hår illrött. Och jagär nästan äckligt positiv ibland. Det är inte mycket som kan få mig att tappahumöret och jag har inte fällt en tår av sorg på fem år. Matt däremot bärnästan alltid kavaj, skjorta, slipps och fina byxor. Han är väldigt logisk avsig och vill alltid förstå allting. Det är svårt att tro att vi två är bröder.
- Så bra. Jag tänkte att vi kunde gå ut och ätaikväll. För att fira att vi äntligen är klara med flytt och allting, sägermamma och kollar på oss. Jag hoppar och piper lite av glädje.
- Wiee! Jag ÄLSKAR restaurangmat! Matt kollar påmig och skakar på huvudet.
- Du är inte klok du, Liam, säger han och jag lerbrett mot honom.
- Ni är inte riktigt kloka någon av er, sägermamma och skrattar sitt härliga skratt. Vi går ut på stan för att leta upp enrestaurang att äta på och efter ungefär tio minuter har vi hittat en italiensksom ser bra ut. Vi sätter oss vid ett av borden med de rödvit-rutiga dukarna.Vi beställer in mat för ett helt kompani och njuter länge och väl av den. Sedanbeställer vi in varsin stor glass och kopp te som efterrätt. Det är en av demysigaste kvällarna vi haft tillsammans och jag myser fullt ut. När vi ätit uppoch mamma ska betala går jag i förväg utpå gatan för att ta lite frisk luft. Det är i slutet av augusti och ganska varmtute. Jag kollar på omgivningen. Jag står på en gågata som är kantad med olikaaffärer, bagerier, caféer och annat dylikt. En dörr öppnas ett par meter ifrånmig och en kille som ser ut att vara ungefär i min ålder går ut ur den. Han haren svart jacka på sig och under den en svartvit-randig tröja. Hans jeans ärblåa med ljusa små "stänk". Hans hår är svart och axellångt och så vitt jag kanse är hans ögon väldigt ljusa. Killen kollar börjar gå mot vänster, ifrån mig.Jag kollar mot honom ända tills han bara är en suddig skepnad i dunklet.
- Ska vi gå hem Liam? jag vänder mig hastigt om.Mamma och Matt står bakom mig.
- Ja, jag måste nog gå och lägga mig snart om jagska orka med skolan imorgon, säger jag och vi börjar gå mot hyreshuset där vårlägenhet ligger. Den kvällen ligger jag och tänker på killen jag såg pågågatan. Han var väldigt vacker. Det förvånar mig lite att jag tycker det. Jaghar aldrig tänkt så om en annan kille innan. Jag somnar efter ett tag och soverdå tungt och hårt.
<o:p> </o:p>
Del 2 Första skoldagen
<o:p> </o:p>
- Liam? Liam, du måste gå upp nu och du skahinna till skolan, jag öppnar sakta ögonen. Matt sitter på min sängkant ochkollar på mig med sina stor ögon.
- Tack för att du väckte mig Matt, sägerjag och gnuggar mig i ögonen.
- Ingen orsak, säger Matt leende och går utur mitt rum. Jag stiger upp ur sängen och öppnar garderoben för att hitta någotatt ta på mig. Jag väljer ut ett par jeansshorts, ett par grönvit-randigaknästrumpor och en turkos tröja. Jag tar på mig mina pärlarmband och sätteräven ett pärlhårband över håret. Jag går in i badrummet och borstar tändernaoch fixar till håret lite. Sedan går jag ner för att äta frukost med mamma ochMatt.
- Vet du vart skolan ligger eller vill duatt jag ska köra dig? mamma kollar mot mig och jag skakar på huvudet.
- Nej det behövs inte. Jag hittar, sägerjag och tar en tugga av min macka. Jag sköljer ner den med lite apelsinjuiceoch kollar sedan på klockan. Jag börjar om tjugo minuter.
- Jag måste gå nu om jag ska hinna i tid.Jag tar äter mackan på vägen, säger jag samtidigt som jag reser mig upp. Medmackan i högerhanden och skolväskan över axeln går jag ut i den svalamorgonluften. Jag börjar gå i riktning mot skolan och är framme efter tiominuter. Jag stannar innanför dörrarna och söker med blicken efter någon slagsexpedition. Jag hittar det efter att ha svept runt med blicken några varv ochstyr stegen i rätt riktning. Bakom disken sitter en äldre man som kollar på migmed avsmak. Han tror säkert att bara för att jag är väldigt färgglad så kommerjag att vara superjobbig. Därför bestämmer jag mig för att uppträda extra"vuxet".
- Ursäkta mig, herrn. Jag heter LiamSchwartz och jag ska börja här idag. Kan du vara så vänlig och berätta för migvart min första lektion ska hållas? jag försöker härma Matthews sätt att pratapå. Jag ser att mannen blir lite chockad. Han höjer en aning på ögonbrynen ochhans ögon vidgas.
- Eh… Ja, självklart. Liam Schwartz, sa du?jag nickar och han börjar knappa in något på sin dator.
- Du ska ha matematik i sal 82 röd, detligger en trappa upp och till höger. Du kommer nog hitta. Ditt skåp ligger påsamma våning, skåp nummer 74, mannen räcker leende fram en nyckel till mig. Jagler tillbaka och tar emot den innan jag vänder mig om och går uppförtrappan. Jag hittar mitt skåp ganskasnabbt och stoppar in mina skor i det. Korridoren är helt öde. Jag börjar gåmot höger och kollar på alla sal dörrarna. 78… 79… 80… 81… 82. Jag stannarnågon meter framför den öppna dörren och kikar in lite försiktigt. Där innesitter en man bakom ett bord med en dator framför sig. Det måste vara läraren.Jag böjer mig ytterligare lite framåt för att se mer utav salen. Längst in iett hörn sitter en enda elev. Han sitter med huvudet böjt över bänken med detsvarta, långa håret framför ansiktet. Jag tycker mig känna igen det därhårsvallet. Jag går in i salen och harklar mig ljudlöst.
- Ursäkta. Jag heter Liam Schwartz, jag ärny här. Är detta matematikgrupp 3? läraren kollar upp på mig och i ögonvrån serjag även en rörelse från eleven. Då kommer jag på vem han är. Det är ju killenfrån igår! Han som var så vacker. Jag blir plötsligt lite nervös. Jag fattarinte riktigt varför och försöker skjuta bort känslan ifrån mig. Jag lyckas ingetvidare.
- Ja det är det! Du är välkommen hit tillvår skola! Jag har hört att du just flyttat hit från Liverpool? säger lärarenmed en väldigt hurtig stämma.
- Ja, min mamma fick ett jobb här i Glasgow såhela familjen flyttade med, ler jag mot läraren.
- - Jaså, ja jag hoppas att ni ska trivas. Du kansätta dig vart du vill. Som du ser så är det bara Elliot som är här än, men deandra eleverna borde komma snart, läraren gör en liten gest mot den vackrapojken, som tydligen heter Elliot, och jag kollar mot honom. Han tittar snabbtner i boken, nästan som om han blev generad. Jag börjar gå mot honom ochsläpper honom inte med blicken för en sekund. Hans blick är fortfarande somklistrad mot blocket framför honom. Jag stannar bredvid bänken och harklar miglite. Elliot tittar upp på mig med underbart vackra, ljusgråa ögon.
- Är det okej om jag sitter här, eller? jag kollarner på Elliots vackra ansikte. Han nickar kort.
- Visst om du vill, säger han med en söt, skotskdialekt.
- Tack, säger jag och hänger av mig väskan påstolen mittemot Elliot. Jag tar upp mitt nya, vita, blanka block och studerardet. Jag bestämmer mig för att det är alldeles för färglöst och tar upp mingröna, fina penna. Jag sätter den färgade spetsen mot den vita ytan och låterden svepa lätt framåt. Jag vet inte vad jag ska måla, jag bara skapar. Efternågra minuter har jag fyllt halva sidan med gröna figurer och jag märker hurElliot tittar på mitt verk. Resten av alla eleverna kommer in genom dörrenunder höga skratt och skryt. Jag bryr mig inte om dom. Läraren börjar lektionenoch jag lyssnar med ett halvt öra. Jag håller fortfarande på och fyller mittblock med gröna former. Efter ungefär halva lektionen märker jag hur Elliottittar på mig. Jag tar en paus i ritandet och kollar upp på honom under luggen.Hans ansikte blir rött och han kollar ner i bänken igen. Jag ler lite för migsjälv. Han är nästan ännu sötare när han är generad än annars…
<o:p> </o:p>
Del 3 Något helt oväntat
<o:p> </o:p>
Jag har nu bott i Glasgow iungefär tre veckor. De andra i klassen har först försökt trycka ner mig med ordsom bögjävel och mammas lilla regnbågspojke. Sedan, när de märkte att jag intetog åt mig av någonting de kunde säga, började de försöka närma sig mig. Skapaen illusion av vänskap. De lyckades inte särskilt bra med det heller. Jag harbara ögon för Elliot. Han pratar inte så mycket, han lyssnar hellre på vad jaghar att säga. Han har berättat att de andra i eleverna har mobbat honom sedantvå år tillbaka. Han vet inte riktigt varför de började trycka ner honom. Debara gjorde det. Vi brukar gå till bussen tillsammans. Jag väntar tillsammansmed honom på att hans buss ska komma, innan jag går hem igen. För varje sekundjag tillbringar med honom växer mina känslor för honom. En dag när vi är på väghem går jag tyst och tänker. Jag måste berätta för honom om mina känslor snart,innan jag spricker. Elliot pratar för ovanlighetens skull idag, men jag lyssnarbara med ett halvt öra. Mina tankar är någon helt annan stans. Några hundrameter innan busshållplatsen klarar jag inte att hålla igen mer. Jag tvärstannaroch kollar på Elliot. Eli, ett smeknamn jag gett honom, stannar samtidigt sommig och kollar tillbaka. Jag drar med honom in i den lilla skogen bredvid vägenoch lägger händerna stadigt på hans något taniga axlar. Han ser heltskräckslagen ut. Jag drar ett djupt, förberedande andetag.
- Okej, Elliot, såhär är det. Från första stundenjag såg dig har jag känt någon sorts känsla inom mig som jag inte kunnat sättafingret på. Den har gnagt i mig i tre veckor nu och jag tror att jag äntligenkommit på vad det kan vara, jag gör en liten paus. Jag känner hur Eli drardjupt efter andan.
- Okej… vad är det för något då? säger han litetrevande. Jag hör en stygn av rädsla i hans röst.
- Jag har kommit fram till att det måste vara…kärlek. Och då menar jag inte den sortens kärlek som finns mellan två kompisarutan riktig kärlek. Och jag är helt förvirrad. Jag är ju inte gay, men ändå harjag denna känslan… jag tystnar och letar efter dem rätta orden att säga.
- Liam. Jag vet hur det känns, Elliot kollar påmig. Jag blir väldig förvirrad.
- Så du menar att… Du känner samma sak? säger jagförvånat. Eli nickar långsamt. Jag kan inte låta bli att skratta till av lyckaoch jag slår armarna om honom. Jag borrar ner mitt ansikte i hans härligt mjukahår och känner hur lyckan fyller upp hela min kropp.
- Jag var så rädd att du skulle springa ivägskrikande, säger jag och Elliot skrattar till. Jag kommer på hur mycket jagälskar hans skratt. Vi går hand i hand till busshållplatsen och kommer precis itid till att Elis buss kommer. Innan han stiger på ger jag honom en liten kysspå kinden. Hans ansikte färgas snabbt rött och jag ler lite mot honom.
De kommande två veckorna är heltljuvliga. Jag och Elliot umgås i princip hela tiden. Han har fått följa med hemoch mamma är helt överlycklig för vår skull. Elliot har förklarat att hansföräldrar är mycket kristna och att dem aldrig skulle acceptera vårtförhållande. I skolan visar vi öppet vår kärlek och bryr oss inte om dem andra.Livet är underbart. Ända tills en eftermiddag när vi står och väntar på bussen.Vi står och pratar om musik ända tills bussen kör in vid kanten. Innan visläpper varandras händer brukar jag alltid ge honom en kyss på kinden. Dennadagen bestämmer jag mig för att ta det ett steg längre. Precis innan minaläppar nuddar hans lena hy vänder jag hans huvud med ena handen och låter våraläppar mötas i en snabb kyss. Eli blir först lite stel men besvarar sedan minkyss.
- Vad håller du på med? säger en sammanbitenröst och värmen verkar rinna ut ur Elliots kropp. Han vänder sig hastigt om ochstelnar till ännu mer. Där borta står en man och en kvinna, troligen Elliotsföräldrar, och ser helt rosenrasande ut. De rusar fram mot Eli och tar tag ihans armar. Dom drar med honom in i en bil och jag står och kollar efter den.Jag släpper den inte med blicken förrän den försvunnit i fjärran och jag börjargå hem. Jag går med huvudet neråtböjt hela vägen och kan inte riktigt fatta vadsom har hänt. När jag kommer hem går jag rakt in på mitt rum. Min mammaförsöker först få mig att komma ut. Hon erbjuder mig te och kakor och säger attvi kan prata. Men jag har ingen lust. Som tur är förstår hon det ganska snabbtoch försvinner bort från min dörr. Ca en timme efter att jag kommit hem pipermin mobil till där den ligger i min väska. Jag tar upp den och trycker fram ettsms från Elliot. Orden i meddelandet får mig att vackla bakåt och falla ner påsängen. Och för första gången på fem år rullar en tår långsamt ner för minkind…
/Ja, det blev nåt konstigt med texten med alla talsträck och fetstilen som inte skulle va där -.-'
Men som ni nog fattat så är detta Liams berättelse, typ. Kommentera gärna era åsikter :)
Comment the photo
den är gullig, lite sorglig. :c
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/namaenonai/490709658/
Visa toppen
Show footer