Tuesday 9 March 2010 photo 2/2
|
När jag var typ... 3 skildes mina föräldrar.
Jag minns alla gånger min mamma och min näst äldsta syster bråkade när jag var liten... Minns alla ord dom skrek.. Alla smällar.. All gråt..
Jag satt nere i hallen och de var iskallt, och försökte stänga ute alla ord, alla ljud.. Försökte andas, försökte att inte gråta.. Bråken var otroligt jobbiga... Men tystnaden efteråt var värst...
När jag var 3, 5 typ, så träffade jag ann för första gången. Hon var en jävla kärring då.. Hatade henne. Hon förändrade min pappa till någon helt annan..
När jag var 6-7 berättade min näst näst äldsta syster att min äldsta syster inte var min riktiga syster, utan bara min halvsyster. Jag trodde henne inte.. Ville inte tro de..
Jag har aldrig passat in i skolan.. Alltid varit annorlunda.. Oaccepterad.. Mobbad.. När jag var 9 gick jag till psykolog men fick ingen hjälp. När jag var 10 orkade jag knappt leva längre. Jag gick bara hem och grät efter skolan varje dag. Funderade på snabbaste sättet att ta livet av sig.
När jag var 11 bytte jag skola. Men de blev inte bättre där och jag började skära mej, och tvingades mot min vilja till kurator. De enda stödet jag hade var oliver som jag älskade över allt annat. Jag hade inget annat än honom. Vi stöttade varandra genom livet. Tills efter 2 år kanske, då han svek mej totalt och sa att han önskade att jag var död. Och att jag var en jävla hora m.m. Som sagt, tillit är svårt att bygga upp, men lätt att förstöra.
Ingen fanns där längre. Inte en enda. Jag byggde en mur och stängde in mej själv och slutade vara ärlig om mina känslor. Jag slutade tro på tillit, eftersom då man byggt upp tillit, och sen får de förstört, blir de bara värre än innan. För man blir sviken, och inte bara ensam. De var då jag insåg att de var mej de var fel på, inte dom andra.
De är jag som är missbildad.
Jag stängde in mej i mej själv. Till slut orkade jag inte längre. Jag flyttade hit. Från den lilla tryggheten jag hade. Trodde inte jag kunde lita på någon annan en mej själv. Tills jag träffade sebbe. Jag byggde upp tillit igen. Och han hjälpte mej igenom nästan hela 7an, då jag mått som sämst.. Skolan var nog de bästa jag hade då. Jag slapp vara ensam mej tankarna.
Men sen svek även han mej. Och försvann. Jag har gråtit och gråtit. Skurit mej och stått i fönstret. Mer än en gång. Men jag har tagit mej igenom de. För ett halv år sen ungefär, så fick sebbe reda på en sak (tänker inte nämna vad men i alla fall) och jag går aldrig varit så rädd i hela mitt liv. De gjorde både psykiskt och fysiskt ont. Min hjärta gjorde ont. På riktigt. Jag trodde jag skulle dö. Jag mådde så jävla dåligt. Men han förlät mej och ti har aldrig pratat om de igen, men smärtan inuti mej finns kvar än. Och den kommer aldrig försvinna. Jag kommer aldrig kunna lita på någon då jag blivit sviken av fler en dom jag nämnt. Och jag kommer inte kunna bygga upp tillit till någon igen.
Jag minns alla gånger min mamma och min näst äldsta syster bråkade när jag var liten... Minns alla ord dom skrek.. Alla smällar.. All gråt..
Jag satt nere i hallen och de var iskallt, och försökte stänga ute alla ord, alla ljud.. Försökte andas, försökte att inte gråta.. Bråken var otroligt jobbiga... Men tystnaden efteråt var värst...
När jag var 3, 5 typ, så träffade jag ann för första gången. Hon var en jävla kärring då.. Hatade henne. Hon förändrade min pappa till någon helt annan..
När jag var 6-7 berättade min näst näst äldsta syster att min äldsta syster inte var min riktiga syster, utan bara min halvsyster. Jag trodde henne inte.. Ville inte tro de..
Jag har aldrig passat in i skolan.. Alltid varit annorlunda.. Oaccepterad.. Mobbad.. När jag var 9 gick jag till psykolog men fick ingen hjälp. När jag var 10 orkade jag knappt leva längre. Jag gick bara hem och grät efter skolan varje dag. Funderade på snabbaste sättet att ta livet av sig.
När jag var 11 bytte jag skola. Men de blev inte bättre där och jag började skära mej, och tvingades mot min vilja till kurator. De enda stödet jag hade var oliver som jag älskade över allt annat. Jag hade inget annat än honom. Vi stöttade varandra genom livet. Tills efter 2 år kanske, då han svek mej totalt och sa att han önskade att jag var död. Och att jag var en jävla hora m.m. Som sagt, tillit är svårt att bygga upp, men lätt att förstöra.
De är jag som är missbildad.
Jag stängde in mej i mej själv. Till slut orkade jag inte längre. Jag flyttade hit. Från den lilla tryggheten jag hade. Trodde inte jag kunde lita på någon annan en mej själv. Tills jag träffade sebbe. Jag byggde upp tillit igen. Och han hjälpte mej igenom nästan hela 7an, då jag mått som sämst.. Skolan var nog de bästa jag hade då. Jag slapp vara ensam mej tankarna.
Men sen svek även han mej. Och försvann. Jag har gråtit och gråtit. Skurit mej och stått i fönstret. Mer än en gång. Men jag har tagit mej igenom de. För ett halv år sen ungefär, så fick sebbe reda på en sak (tänker inte nämna vad men i alla fall) och jag går aldrig varit så rädd i hela mitt liv. De gjorde både psykiskt och fysiskt ont. Min hjärta gjorde ont. På riktigt. Jag trodde jag skulle dö. Jag mådde så jävla dåligt. Men han förlät mej och ti har aldrig pratat om de igen, men smärtan inuti mej finns kvar än. Och den kommer aldrig försvinna. Jag kommer aldrig kunna lita på någon då jag blivit sviken av fler en dom jag nämnt. Och jag kommer inte kunna bygga upp tillit till någon igen.
Comment the photo
Men våra liv har varit väldigt lika. Nästan äckligt lika.
Jag förstår hur du mår, med tanke på egna känslor och så.
Om du vill så kan du prata med mig om du vill.
<3
Orka! Orka! Orka! <33 Med tiden kommer de värsta av såren att läka. Älta inget under en alldeles för lång tid, låt sorgen ta sin tid men ge bort den sen. Glöm det hemska och tänk på det roliga.
Du kommer hitta någon annan att lita på, det lovar jag.
<33 Du kommer ta dig igenom det.
*säger en som absolut inte kan sjunga* -.- *hrm*
hahahahaha xD jo då de kan du säkert ^^ aldrig hört dock 8D<3
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nanaosaki/447072575/