June
Tuesday 24 September 2013 photo 3/3
|
(Stulen google-bild och typ världens längsta text. Mest gnäll och bara för att skriva ned mina tankar för min egen skull, inget läskrav och inga kommentarer nödvändiga.)
Mitt liv just nu... Jag vet inte.. det känns lite som bilden här ovanför - jävligt mörkt, men med en föraning om ljusning långt därborta.
Jag går och väntar och väntar och väntar på att få börja jobba, har väntat sedan början på juli (och fler med mig) men det skjuts upp hela tiden. Senaste bud är nästnästa vecka... Vi får väl se. Men det innebär att den beräknade lönen i slutet på oktober inte blir av (nå, mer än några ynka slantar) och att den skjuts upp till slutet på november. Så det blir en skral jul. :(
Jävla skitsits är det - att HA ett jobb, men inte få jobba. Det innebär ju att jag inte kan söka andra jobb - för jag har ju ett - men samtidigt inte får några pengar, för jag jobbar ju inte... *suck*
Samtidigt ger hela detta med jobbet sådan ångest åt andra hållet, jag ska jobba nätter - vakna nätter. Det ger bra med extra kosing i plånboken - men allting annat hamnar ju på sned. Jag får ont i magen när jag tänker på Poppen som kommer få tillbringa nätterna i någon annans säng och som sedan kommer ha en matte som sover en stor del av dagen (vilket han ärligt talat inte kommer lida av alls - bara älska att få grisa i sängen hela dagen också. Men ändå.). Jag önskar att han kunde följa med mig på nätterna. Jag har inte forskat i saken, men gissar att det är helt kört.
Jag sliter och bygger stall. Det går låååångsamt och jag blir frustrerad. Det börjar bli kallt ut och det har regnat till och från i flera dagar nu. Ont i magen och tycker synd om hästarna som går ute. (Med täcken och som inte verkar lida ett dugg, gott om mat och massor av skog. Men ändå. I MITT hjärta lider de. Lite.)
Hästarna ger en annan slags ångest också, för (av ovan nämna anledning) så är det kärvt ekonomiskt nu. Och jag skulle vilja kunna köpa hem allt hö och halm för vintern och få det hemkört nu innan vintern. Men det går inte, för inkomsten finns inte just nu.
Jag skulle också vilja köpa superduperflashigt foder till Sudden, för han är tunn och liksom bara förblir tunn verkar det som, och jag inbillar mig att sådant foder säkert är bättre. Typ. Men pengarna finns inte där - så han får nöja sig med mer basic stuff. (Som visserligen har samma protein och näringsvärden som de superduperflashiga foderna, men som inte känns lika.. flashiga.. typ).
Jag skulle behöva köpa en ny sadel till Dalton också, för hans knölar på ryggen verkar ha förvandlats till överben och de gör att hans gamla sadel inte passar. Så nu får jag rida honom i dressyrsadeln, som visserligen passar bra - men som inte är en westernsadel. Duh. Eh, ja.. öhm.
Tillbaka till stallet då. Jag är van att kunna göra allt själv, men det går så långsamt när man bara har två händer. Och pappa och lillebror ställer upp skitmycket och hjälper mig när jag ber dem. Men jag vet ju att de tycker att det är drygt. Och jag måste be dem. Be om hjälp. Det är INTE min grej. Alls.
Försöker se det som att det snart är klart - men sen ser jag bara allt som INTE är det. Och då får jag ont i magen igen. Fy..
Det är så mycket som skulle behöva hinnas göra innan vintern kommer och jag får så dåligt samvete när det inte blir gjort. Men jag har verkligen ingen energi. Typ alls. Den här sommaren har sugit ur varenda droppe av kämparglöd ur mig och jag är bara.. tom. Minsta motgång så bryter jag bokstavligen ihop i tårar. Med allt. Jag bara orkar inte. Det går inte.
Den här sommaren har också visat mig med mer än önskvärd tydlighet (tyvärr) vad människor i min omgivning går för. Sådant gör ont.
Orkar inte ens gå in på det nu, men jag har insett den hårda vägen att jag står ganska ensam i världen. Inte helt ensam, men mer ensam än jag kunnat ana. Det gör mig oändligt ledsen...
Jag älskar en man som inte älskar mig. Åtminstone inte tillräckligt. Eller? Jag vet inte. För jag får inga riktiga svar.
Och mitt hjärta slits i delar - ena delen vill bara kämpa för det vi har haft och det vi har kvar, fånga upp, reparera och bygga nytt. Men utan respons alls så är det svårt att orka försöka. Att vilja försöka.. Men hjärtat har ju ändå sin åsikt i frågan och jag kan inte ens ta in hur det skulle vara att inte ha honom alls...
Samtidigt är det så otroligt plågsamt att ha någon bara litegrann, någon som man haft helt och fullt och älskat och älskats av... Fy fan.
Andra halvan av mitt hjärta vill bara avsluta, ge upp och gå vidare. Släppa taget om den (och de, angående punkten ovanför) som uppenbarligen inte vill ha mig. Hitta någon (några) som faktiskt vill det och som vill behandla mig så som jag faktiskt förtjänar...
En liten del av mig vill bara göra av mig av med hästar och kaniner och ansvar. Packa hunden och ett par väskor i bilen och köra tills vi hittar en plats som luktar hemma och skapa ett nytt liv. Kapa alla band till allt och alla och bara.. börja om.
Men det funkar inte så.
När ska mitt liv vända? När ska jag få glida på en räkmacka genom livet? När ska mitt största bekymmer vara sådant som andra människor tydligen har som största bekymmer i livet?
Så. Jävla. Orättvist.
Det känns som att hela världen långsamt rasar omkring mig. Det vill säga, det av min värld som inte mosades i somras.
Och:
Jag. Har. Inga. Pengar.
*sadface*
Sett till framtiden så har jag en plan. Men allting tar så lång tid och tålamod är inte min starka sida. Jag hatar att vänta. Jag hatar att vara beroende av andra och av att vara beroende av att andra gör sin del - för det gör de nästan aldrig.
Det är något jag verkligen saknar - människor som står för vad de säger och gör det som de har sagt att de ska göra. Drar sitt strå till stacken och som kan klockan.
Jag saknar någon som finns för mig så som jag finns och alltid har funnits för alla andra.
Blä.
Jag ser fram emot att börja få pengar. Att få ordning på saker och ting i mitt liv. Pengar gör att jag kan lösa mina skulder, pengar gör att jag kan skaffa mig ett nytt ställe att bo på - ett eget ställe. Inte för att jag på någotvis sitter illa till nu. Jag får bo här så länge jag vill/behöver - pappa ställer upp på alla sätt och vis. (Min pappa är bäst i världen!) Men jag är en självständig person, jag behöver space. Och jag saknar min trädgård. Saknar mina saker (som ligger nedpackade i kartonger ute i magasinet) och så vidare.
Jag ser fram emot när ekonomin bli bättre och jag kan sätta igång och träna med hästarna på allvar. Hitta lite olika tränare och ta lektioner. Skulle vara grymt kul! (och spännande *vissel*)
Ska se till att hitta en medryttare eller två till Sudden också (beroende på hur många dagar de vill rida). Dels för att få sällskap att rida med, dels för att jag inte hinner rida honom 100% och dels för att få lite avlastning i stallet (och ekonomiskt).
Kanske ta ta någon kurs med Poppen också, hitta några trevliga människor med snälla hundar som vill gå ihop och anlita en tränare i valfri kurs. Folk som är villiga att ge Poppen en chans att slappna av. Det vore kul! Har ju aldrig gått kurs med honom, för när han var liten och jag tog kontakt med klubbarna runt ikring där jag bodde så blev vi mer eller mindre avvisade för att han dels är reggad blandis och dels är amstaff. Sedan blev han attackerad och hans osäkerhet byggdes upp. Det toppat med allas avog till min hund har gjort att jag inte velat/orkat/haft lust att leta upp någon kurs.
Nu i somras pratade vi om att ta en spårkurs tillsammans, då det bara skulle vara kända hundar.. men ja, det blev inte så. Obviously!
Blogg.se har fuckat upp min smyckesblogg också. Jag har trott att folk bara varit dumma i huvudet och bett mig att maila dem men inte angivit sin mailadress (trots att det står klart och tydligt att de ska göra det). Men nu när jag själv provade så visar det sig att just på den bloggen så knippsar blogg.se bort adresserna när man postar kommentaren. Inget fel hittas, det bara är så. Happ. Det innebär att jag missar massor med beställningar och det gör mig sur - eftersom jag verkligen behöver stålarna. (mycket tjat om pengar ja, men det beror på att mitt liv typ kretsar kring det just nu så.)
Så nu har jag skapat en ny som jag långsamt bygger upp.
http://www.skuggdesign.wordpress.com
Besök gärna! :D
En effektiv sak för mig i den här sinnesstämningen, är att skriva dagliga to-do-lists. Jag har någon slags "bocka av"-fetisch och måste göra allt på listan. Visst händer det att jag inte hinner med allt, men då liksom gnager det litegrann och jag ser till att få det gjort dagen efter. Mycket effektivt! (Och troligen en stor del i att jag får något gjort alls just nu! x) )
Satan vilken lång text. Mest ältande och gnäll. Skönt att kunna titta tillbaka om några månader och se att det hänt något - gått åt rätt håll! Åtminstone hoppas jag att det gått åt rätt håll då, svårt att gå så mycket sämre i allafall. xD
Nej, nu ska jag dricka te. Och sedan sova.
Imorgon är en ny dag!
En sista gnällgrej angående pengar: Jag avskyr när folk säger "jag vet hur det känns!" när man beklagar sig om pengar. Och så sitter de med sparkonton med trygga tusenlappar på. Nej, ni vet inte hur det känns. Mitt sparkonto är tömt. Säger jag att jag inte har några pengar så är det för att jag bokstavligen inte har. några. pengar.
Så.
Slutgnällt.
(tror jag)
Annons
Comment the photo
Lunaroos
Wed 25 Sep 2013 21:28
:(
Angående jobb, om du inte får timmar att jobba borde det inte vara något som hindrar att du söker annat. Känns lite som att de försitter sin chans...
Känner igen det där med pengar (inte för att jag varit i din sits med djur och pank) men många har svårt att förstå att när man säger att man är barskrapad så är man det. Punkt. Inget man säger för att få medlidande utan för att man inte har det (så kan vi skippa restaurangbesöket eller vad det nu är.). Själv tyckte jag det inte blev bättre av att låna pengar (tills du kommit på fötter igen) för då ligger det och gnager och man är lika fattig sen när pengar äntligen kommer och man måste betala tillbaka.
Angående jobb, om du inte får timmar att jobba borde det inte vara något som hindrar att du söker annat. Känns lite som att de försitter sin chans...
Känner igen det där med pengar (inte för att jag varit i din sits med djur och pank) men många har svårt att förstå att när man säger att man är barskrapad så är man det. Punkt. Inget man säger för att få medlidande utan för att man inte har det (så kan vi skippa restaurangbesöket eller vad det nu är.). Själv tyckte jag det inte blev bättre av att låna pengar (tills du kommit på fötter igen) för då ligger det och gnager och man är lika fattig sen när pengar äntligen kommer och man måste betala tillbaka.
Girona
Wed 25 Sep 2013 11:36
:(
Jag hoppas verkligen att allt löser sig! Det låter som att det finns ljus i tunneln i alla fall, även om det är långt borta.
Jag hoppas verkligen att allt löser sig! Det låter som att det finns ljus i tunneln i alla fall, även om det är långt borta.
Azcarii
Wed 25 Sep 2013 09:18
Jag har dåligt med pengar jag med.. dock ett jobb.. visselrligen bara timmar men ändå kommer det in lite på kontot i slutet av måaden.. men det suger när inget blir som planerat...
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/naraiwe/516189447/
Visa toppen
Show footer