August
Sunday 20 September 2009 photo 2/3
|
Leende läppar, gråtande själ.
Hemska tankar, fast jag vill väl.
Ledsna ögon, falska skratt.
Kalla tårar som faller var natt.
Stark på utsidan, svag där inne.
Mörka stunder i mitt sinne.
Jag bär en mask som ingen kan se.
Det är den som hjälper mig att le.
Varför, är det bara jag som vet.
Mina tårar har blivit min hemlighet.
Ingen kan föreställa sig hur mitt liv ser ut.
Men snart, ja mycket snart, tar allt slut…
En lycklig saga som plötsligt försvinner,
ett hastigt farväl och tårar som rinner,
munnen skrattar och hjärtat gråter
han gick och kommer aldrig åter
Jag har köpt min biljett,
jag står på perrongen.
Ett underligt tåg!
Det är sista gången
jag reser men vet inte vart eller hur.
Jag frågade om det fanns retur,
då log han i luckan och stack ut sin näsa
och sa´att det var en enkel resa.
Så ofantligt enkel.
Så går jag in i min sovkupé.
Tänk, något bagage har jag inte mé.
Allt verkar så underligt - här är konduktören,
men han bär ej uniform med knappar och snören.
Han bär på en lie - jag vet, han är DÖDEN.
Han som vet slutet på människors öden.
Märkvärdigt att jag inte är rädd.
Jag ligger så stilla i min bädd.
Han ler så vänligt, han klipper biljetten
för sista resan till himmelska rätten.
han mumlar faderligt: "Det blir inte värre.
Sov gott och lugnt, jag skall väcka min herre."
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens ungar, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Hemska tankar, fast jag vill väl.
Ledsna ögon, falska skratt.
Kalla tårar som faller var natt.
Stark på utsidan, svag där inne.
Mörka stunder i mitt sinne.
Jag bär en mask som ingen kan se.
Det är den som hjälper mig att le.
Varför, är det bara jag som vet.
Mina tårar har blivit min hemlighet.
Ingen kan föreställa sig hur mitt liv ser ut.
Men snart, ja mycket snart, tar allt slut…
En lycklig saga som plötsligt försvinner,
ett hastigt farväl och tårar som rinner,
munnen skrattar och hjärtat gråter
han gick och kommer aldrig åter
Jag har köpt min biljett,
jag står på perrongen.
Ett underligt tåg!
Det är sista gången
jag reser men vet inte vart eller hur.
Jag frågade om det fanns retur,
då log han i luckan och stack ut sin näsa
och sa´att det var en enkel resa.
Så ofantligt enkel.
Så går jag in i min sovkupé.
Tänk, något bagage har jag inte mé.
Allt verkar så underligt - här är konduktören,
men han bär ej uniform med knappar och snören.
Han bär på en lie - jag vet, han är DÖDEN.
Han som vet slutet på människors öden.
Märkvärdigt att jag inte är rädd.
Jag ligger så stilla i min bädd.
Han ler så vänligt, han klipper biljetten
för sista resan till himmelska rätten.
han mumlar faderligt: "Det blir inte värre.
Sov gott och lugnt, jag skall väcka min herre."
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens ungar, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Visa toppen
Show footer