June
Tuesday 9 December 2008 photo 1/1
|
Hittade den här bilden när jag surfade lite rundor, får en att bara vilja break it down.
Kände för att blogga, det har ju inte hänt på ett tag. Märker dock att jag inte har mycket att skriva, same old, same old.. Jag gillar det, trivs en massa med mycket på senare tid. Allt går i relativt lugna banor, jag har fortfarande en del av lönen kvar(!), mina shopaholic-vanor kvävs. Antagligen i vetskapen att jag inte längre bor ensam utan skulle bli tvungen att stå till svars för mina ansvarslösa utsvävningar inför någon annan än mitt, alltid så frätande, samvete. Jag får nästan ångest när jag tänker på alla de stackars väskor, skor, kläder, och annat meningslöst skräp, som jag absolut inte behöver. Där de ligger och väntar på att någon vänlig själ ska känna medlidande med dem och ge dem ett hem. Men då får dom vänta i onödan, jag väntar på mellandagarna!
Hade en liten rolig åktur idag. Tydligen så tyckte vem-det-nu-är-som-bestämmer att tåget inte skulle stanna vid Örestad. Utan istället åka raka vägen från Kastrup till Köpenhamn, vilket resulterade i, förutom en hel massa skräck och irritation från min sida, att jag missade min hållplats. Jag gick därför av på Kastrup för att ta metron därifrån, vilket var lättare sagt än gjort. Jag är ju totalt efterbliven när det gäller att tala och förstå det danska språket.
Det är någonting konstigt som händer mig så fort jag bli tilltalad av en som pratar danska. Min blick blir glasartad, mungiporna åker upp ett snäpp och mitt huvud liksom guppar upp och ner medans jag börjar mumla osammanhängande. Jag ser helt enkelt ut som ett fån.
Tänk er då att jag är omgiven av dessa pratglada människor, ensam på en station som jag aldrig varit på förr (det var ett byte som jag skulle ha gjort men som jag inte fattade, vilket gjorde att jag olyckligtvis skildes åt från den trygga grupp av svenskatalande som jag fram till då följt efter). Jag fattade ingenting.
Lyckligtvis finns det en underbar uppfinning, kroppspråk. Dum som jag var så frågade jag en dansk om vilken metro jag skulle byta till. Medans jag stod där och intog min normala posé (låt oss kalla den "Dansken") så la jag märke till att han gjorde någon konstig rörelse med ena armen, som att han försökte vifta bort flugor lr något annat knott. Men då jag uppenbarligen inte kunde se några knott denna råkalla decembermorgon så gick det upp ett ljus för mig, han pekade!
Några minuter senare satt jag på rätt metro och såg världen svisha förbi utanför mitt fönster, sen var jag på jobb, bara en halvtimme för sent.
Totalt ointressant:)
Kände för att blogga, det har ju inte hänt på ett tag. Märker dock att jag inte har mycket att skriva, same old, same old.. Jag gillar det, trivs en massa med mycket på senare tid. Allt går i relativt lugna banor, jag har fortfarande en del av lönen kvar(!), mina shopaholic-vanor kvävs. Antagligen i vetskapen att jag inte längre bor ensam utan skulle bli tvungen att stå till svars för mina ansvarslösa utsvävningar inför någon annan än mitt, alltid så frätande, samvete. Jag får nästan ångest när jag tänker på alla de stackars väskor, skor, kläder, och annat meningslöst skräp, som jag absolut inte behöver. Där de ligger och väntar på att någon vänlig själ ska känna medlidande med dem och ge dem ett hem. Men då får dom vänta i onödan, jag väntar på mellandagarna!
Hade en liten rolig åktur idag. Tydligen så tyckte vem-det-nu-är-som-bestämmer att tåget inte skulle stanna vid Örestad. Utan istället åka raka vägen från Kastrup till Köpenhamn, vilket resulterade i, förutom en hel massa skräck och irritation från min sida, att jag missade min hållplats. Jag gick därför av på Kastrup för att ta metron därifrån, vilket var lättare sagt än gjort. Jag är ju totalt efterbliven när det gäller att tala och förstå det danska språket.
Det är någonting konstigt som händer mig så fort jag bli tilltalad av en som pratar danska. Min blick blir glasartad, mungiporna åker upp ett snäpp och mitt huvud liksom guppar upp och ner medans jag börjar mumla osammanhängande. Jag ser helt enkelt ut som ett fån.
Tänk er då att jag är omgiven av dessa pratglada människor, ensam på en station som jag aldrig varit på förr (det var ett byte som jag skulle ha gjort men som jag inte fattade, vilket gjorde att jag olyckligtvis skildes åt från den trygga grupp av svenskatalande som jag fram till då följt efter). Jag fattade ingenting.
Lyckligtvis finns det en underbar uppfinning, kroppspråk. Dum som jag var så frågade jag en dansk om vilken metro jag skulle byta till. Medans jag stod där och intog min normala posé (låt oss kalla den "Dansken") så la jag märke till att han gjorde någon konstig rörelse med ena armen, som att han försökte vifta bort flugor lr något annat knott. Men då jag uppenbarligen inte kunde se några knott denna råkalla decembermorgon så gick det upp ett ljus för mig, han pekade!
Några minuter senare satt jag på rätt metro och såg världen svisha förbi utanför mitt fönster, sen var jag på jobb, bara en halvtimme för sent.
Totalt ointressant:)
Visa toppen
Show footer