November
Tuesday 13 October 2009 photo 1/1
|
Save your givings for the living instead
Idag hade jag en dålig träning. En sån träning när man undrar varför man håller på, varför man fortsätter? Varför man inte bara slutar, och bara lär ut andra. Det är ju ändå riktigt kul. Att se andra utvecklas, vara med och hjälpa, dela alla framgångar och lycka. Umgås och träna alla underbar barn, varför gör jag inte bara det?
Träningar som denna undrar jag just det. Varför i hela fridens namn gör jag det här, när jag bara mår dåligt av det?!
Förut var det det bästa jag visste, det var den enda jag ville hålla på med, det enda jag verkligen brann för. Då satsade jag, då gjorde jag allt för att bli bättre. Då var varenda träning rolig, då var träningarna det bästa jag visste. Då gick det bra, jag utvecklades, gick framåt. Då kan jag inte minnas att det någonsin gick dåligt. Eller det gjorde det förmodligen, men då lärde jag mig alltid någor av det också. Jag gav aldrig upp, jag var aldrig feg, tvekade inte, vägrade inte. Hur läskigt och svårt det än var körde jag alltid.
Jag undrar vad som hände. Helt plötsligt vart jag världens fegis, vågade ingenting, tvekade på allt. Jag hade både mina upp och nergångar, men det var ändå det bästa jag visste. Trots att jag blivit feg, trots att jag inte körde någonting, så hade jag hoppet uppe. och det gick faktist framåt, även fast jag inte insåg det då. Nu, när jag tappat allt, inser jag hur mycket jag faktist utvecklades. Jag körde flickis-salto, något som jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle kära, jag körde handvolt-pik. En omöjlig övning som bara helt plötsligt satt. Jag till och med tävlade på de varven. Visserligen var jag jätteosäker på båda varven och visste aldrig om det skulle bära eller brista. Men jag kunde, och jag körde. och tävlade, med viss ångest dock.
Nu vet jag inte längre. Jag försöker intala mig själv att det fortfarande är det bästa jag vet. Kanske är det bara inbillning. Men ibland vill jag tro på det, tro på att det är som förut. Det skulle vara så mycket lättare då.Jag vet inte alls hur mitt liv skulle se ut annars, eller hur jag skulle klara mig. Men träningar som dessa får mig absolut att fundera. Alldels för mycket funderar jag. Jag blir galen, jag vet inte vad jag vill, vad jag egentligen känner, inners inne. Kanske vore det bäst för alla om jag slutade. Började satsa på alla andra, slutade vara så egoisisk. Men jag är alldeles för feg. Alldels för feg för förändringen. Jag tror inte att jag skulle klara det. Inte en sekund skulle jag klara det. Tanken finns i mitt huvud, och har funnits där många gånger. Tanken att bara sluta tävla har också funnits, och bara träna för att det är kul. Slippa all press. Det skulle passa bra för mig. Men inte ens det klarar jag, jag vågar inte. Jag skulle inte klara av att se när dom tävlar, och bara sitta brevis och titta på. Det skulle jag verkligen inte klara.
Dessutom, som pricken på i, saknar jag Eva och tycker att hon är och hälsar på alldeles för sällan..
Idag hade jag en dålig träning. En sån träning när man undrar varför man håller på, varför man fortsätter? Varför man inte bara slutar, och bara lär ut andra. Det är ju ändå riktigt kul. Att se andra utvecklas, vara med och hjälpa, dela alla framgångar och lycka. Umgås och träna alla underbar barn, varför gör jag inte bara det?
Träningar som denna undrar jag just det. Varför i hela fridens namn gör jag det här, när jag bara mår dåligt av det?!
Förut var det det bästa jag visste, det var den enda jag ville hålla på med, det enda jag verkligen brann för. Då satsade jag, då gjorde jag allt för att bli bättre. Då var varenda träning rolig, då var träningarna det bästa jag visste. Då gick det bra, jag utvecklades, gick framåt. Då kan jag inte minnas att det någonsin gick dåligt. Eller det gjorde det förmodligen, men då lärde jag mig alltid någor av det också. Jag gav aldrig upp, jag var aldrig feg, tvekade inte, vägrade inte. Hur läskigt och svårt det än var körde jag alltid.
Jag undrar vad som hände. Helt plötsligt vart jag världens fegis, vågade ingenting, tvekade på allt. Jag hade både mina upp och nergångar, men det var ändå det bästa jag visste. Trots att jag blivit feg, trots att jag inte körde någonting, så hade jag hoppet uppe. och det gick faktist framåt, även fast jag inte insåg det då. Nu, när jag tappat allt, inser jag hur mycket jag faktist utvecklades. Jag körde flickis-salto, något som jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle kära, jag körde handvolt-pik. En omöjlig övning som bara helt plötsligt satt. Jag till och med tävlade på de varven. Visserligen var jag jätteosäker på båda varven och visste aldrig om det skulle bära eller brista. Men jag kunde, och jag körde. och tävlade, med viss ångest dock.
Nu vet jag inte längre. Jag försöker intala mig själv att det fortfarande är det bästa jag vet. Kanske är det bara inbillning. Men ibland vill jag tro på det, tro på att det är som förut. Det skulle vara så mycket lättare då.Jag vet inte alls hur mitt liv skulle se ut annars, eller hur jag skulle klara mig. Men träningar som dessa får mig absolut att fundera. Alldels för mycket funderar jag. Jag blir galen, jag vet inte vad jag vill, vad jag egentligen känner, inners inne. Kanske vore det bäst för alla om jag slutade. Började satsa på alla andra, slutade vara så egoisisk. Men jag är alldeles för feg. Alldels för feg för förändringen. Jag tror inte att jag skulle klara det. Inte en sekund skulle jag klara det. Tanken finns i mitt huvud, och har funnits där många gånger. Tanken att bara sluta tävla har också funnits, och bara träna för att det är kul. Slippa all press. Det skulle passa bra för mig. Men inte ens det klarar jag, jag vågar inte. Jag skulle inte klara av att se när dom tävlar, och bara sitta brevis och titta på. Det skulle jag verkligen inte klara.
Dessutom, som pricken på i, saknar jag Eva och tycker att hon är och hälsar på alldeles för sällan..
Visa toppen
Show footer