Sunday 6 December 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Sunday 6 December 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Då har man efter vad som känns som ett bra tag återvänt från Berlin med en drös upplevelser, böcker, språkunskaper, roliga minnen och annat smått och gott i bagaget, med det följer också några tiotal Euro färre. XD
Berlin var awesome, helt enkelt! Får ta och åka tillbaks dit igen någon gång, antingen ensam, med famliljen eller några andra riktigt go'a vänner. Folk var trevligt, staden var modern men hade ändå lyckats behålla sin äldre charm (både pre-1900-talets och socialismens idéer har satt sin prägel på den), det var julstämmning och det var löjligt lätt att hitta rätt. En eloge till tyskarna för deras förträffliga organiseringsförmåga, något som annars redan är vida erkännt.
Det bästa är dock ändå att jag använde tyskan där och kom in i tankesättet. Roligast var att jag märkte att jag började snacka till mig själv på tyska: en vana som annars varit begränsad till de andra tre språken jag anser mig kunna (engelska, svenska och ungerska för er som inte redan vet). Snacka med folk på tyska var dock inte det lättaste, inte nog med att det var rätt oljudligt i den staden (liksom i alla andra miljonstäder), men de envisades med att snacka på engelska. Kul att komma ner dit för att öva på tyskan och så får man reda på att de hellre väljer engelskan... fast iofs, de måste väl vara lika ivriga att visa upp sina engelskakunskaper (eller öva dessa) de också, eh? Förutom folk så fans tyskan överallt, i det informationssamhälle vi idag lever i är det omöjligt att inte drunkna i det vimmel av data som flyger en över huvudet dag in och dag ut: det viktiga är bara att ta till sig detta, och hur bättre gör man inte det än med en tidning och en kall öl? Härmed vill sägas: ett stort tack till de excellenta dagliga tidsskrifterna Die Welt och Frankfurter Allgemeine för sina fina och högst intressanta artiklar.
Ölen jag hänvisar till heter förövrigt Heineken, en produkt jag mer eller mindre utvecklat en viss förkärlekt för under min tid därnere.
Förutom att ha sett en hel del sevärdheter så har man ju också träffat nya folk, eller EN ny människa i mitt fall. Nissen heter Jung Seyoung, och för er som är lite mer välbevandrade i utländska namn borde det inte vara svårt att lista ut att mannen i själva verket är [syd]korean. En riktigt trevligt människa som jag träffade nere på East Side Gallery, där han bad mig att ta hans foto. Vi började snacka och han hängde med oss att käka. Nu har han min e-post-adress och jag hans visitkort (business card för er som inte vet), och jag fick 1000KRW av honom och han av mig 1,50SEK som souveniur (hade jag haft en tjuga på mig hade jag ju givetvis givit honom den istället!). Nu har jag en kompis i Fjärran Östern! Inte ni! Mähä! ^^
Förutom detta så stötte jag på en gubbe på Friedrichstraße i centrala Berlin som utgav sig att arbeta för en organisation som för tillfället försöker få 11 dödsdömda iranska kvinnor frigivna (nere i Iran då alltså). En kombination av informationen han presenterade och kunskapen han uppvisade, han sympatiska blick och sätt att försvara sig, hans entusiasm för saken och sättet hans presenterade det på, samt de andra underskrifterna hans samlat in, övertygade mig om att mannen arbetade för en autentisk grupp snarare än del i något skumt pyramidspel. Som halvblodig iranier, som Nisse så fint uttryckte det, kunde jag ju inte låta det vara, så jag skrev under listan, uppgav min e-post-adress och 20 Euro. Kalla mig naiv, men jag känner iallafall att ha gjort något gott.
VIVE LA RÉSISTANCE!
Mat och dryck bjöds det också rikligt på! I huvudsak syltmackor, kebab och kinamat, vilken multikulturell blandning! Som sedan kompletterade med apelsinläsk, öl och glögg (dock inte samtidigt såklart). Min sömn fick ju lida, då resekamraterna förde ett hejdundrands liv och hade sig om nätterna, med kukviftartävlingar och allt vad det heter. Men hela hopen var ett kult gäng, och det hade inte varit roligare utan dem! Särskilt med tanke på hur vi kunde leka ordleken med manliga personnamn i hela 5 timmar. En applåd till Johan Wikström för hans enastående uthållighet. ^^
Som avslutning kan jag skriva ner här allt vad jag köpt under resan:
Någon Duden eller några vykort blev aldrig av: fanns inte tillräckligt med tid till det. =(
Men, livet är ju inte SÅ kort! Får bli nästa gång jag åker ner dit, för det kommer jag nog att göra! =D
Auf Wiedersehen!