Saturday 3 March 2012 photo 3/8
![]() ![]() |
"Du gråter mycket på sistone", säger han och lägger sig bredvid mig på sängen.
"Jag har inte gråtit på en månad eller nåt", lyckas jag få fram.
Han ligger på sidan och betraktar mitt ansiktes profil medan jag tittar upp i taket.
"Men du har sett väldigt sorgsen ut", svarar han. "Jag har sett sorgen i dina ögon."
Jag suckar, tittar på honom och sen upp i taket igen.
"Jag antar att jag borde fråga varför du gråter", börjar han. "Varför gråter du, min ängel?"
Jag älskar när han kallar mig för sin ängel. Han får mig att verkligen känna mig som en vacker varelse.
"Du har aldrig haft en familj", viskar jag. "Du kommer inte förstå."
Han sträcker fram handen och torkar bort några tårar från min kind med tummen.
"Vi får se", viskar Nageki tillbaka. "Berätta nu."
Hur förklarar man känslan som uppstår när man är inlåst i sitt rum och man kan höra hur ens föräldrar sitter och skrattar i vardagsrummet med ens bror? Hur förklarar man känslan av när ens egna mamma kallar en för en lögnare? Hur förklarar man att man var trött på att höra sin brors skrik om kvällarna och bara ville hjälpa?
"När jag var liten..", börjar jag tyst. "Så skrev jag en dikt. Den handlade om människor som borde vara de som älskar en mest i världen men som inte gör det."
Nageki smeker min kind. Jag kan inte se en enda känsla i hans ansikte.
"Hon slog mig", säger jag med gråten i halsen. "Hon fick mig att känna mig otillräcklig. Hon sa att jag var fet. Hon straffade mig för att jag hade älskat med min stora kärlek. Hon såg mig gråta utan att bry sig. Hon slog min bror. Jag ville hjälpa. Jag sökte hjälp. Hon hatade mig. Min egna mamma hatade mig."
Han drar mig till sig och kramar om mig. Jag greppar tag om hans tröja och börjar gråta som jag aldrig gråtit förr, och han smeker mig över håret samtidigt som han upprepar samma ord. Om och om igen.
"Jag tänker inte släppa dig."
Jag suckar, tittar på honom och sen upp i taket igen.
"Jag antar att jag borde fråga varför du gråter", börjar han. "Varför gråter du, min ängel?"
Jag älskar när han kallar mig för sin ängel. Han får mig att verkligen känna mig som en vacker varelse.
"Du har aldrig haft en familj", viskar jag. "Du kommer inte förstå."
Han sträcker fram handen och torkar bort några tårar från min kind med tummen.
"Vi får se", viskar Nageki tillbaka. "Berätta nu."
Hur förklarar man känslan som uppstår när man är inlåst i sitt rum och man kan höra hur ens föräldrar sitter och skrattar i vardagsrummet med ens bror? Hur förklarar man känslan av när ens egna mamma kallar en för en lögnare? Hur förklarar man att man var trött på att höra sin brors skrik om kvällarna och bara ville hjälpa?
"När jag var liten..", börjar jag tyst. "Så skrev jag en dikt. Den handlade om människor som borde vara de som älskar en mest i världen men som inte gör det."
Nageki smeker min kind. Jag kan inte se en enda känsla i hans ansikte.
"Hon slog mig", säger jag med gråten i halsen. "Hon fick mig att känna mig otillräcklig. Hon sa att jag var fet. Hon straffade mig för att jag hade älskat med min stora kärlek. Hon såg mig gråta utan att bry sig. Hon slog min bror. Jag ville hjälpa. Jag sökte hjälp. Hon hatade mig. Min egna mamma hatade mig."
Han drar mig till sig och kramar om mig. Jag greppar tag om hans tröja och börjar gråta som jag aldrig gråtit förr, och han smeker mig över håret samtidigt som han upprepar samma ord. Om och om igen.
"Jag tänker inte släppa dig."
Annons
Part of an album
Camera info
Camera NIKON D90
Focal length 90 mm
Aperture f/8.0
Shutter 1/130 s
ISO 360
Comment the photo
NWA7
Mon 5 Mar 2012 17:34
Aw du skriver så fina berättelser. Vad jag önskar att det bara var just det. En historia alltså, ett påhitt. <3
4 comments on this photo