Thursday 5 November 2009 photo 10/26
|
Tittar upp och möter kylan.
Vita fötter tassar sakta fram.
Fram till fönstret, lägger sin vita lilla hand på glas rutan och önskade att hon var fri.
Den vita lilla flickan har ingen frihet.
Har ingen kärlek.
Dom is blå ögonen tittar sorg sett ut genom fönstret.
Hon öppnar munnen och börjar sjunga.
Texten är vacker.
Och tårar rinner sakta ner.
Den mjuka handen glider ner.
Hennes styrka är borta.
Hon lutar sin panna mot den kalla glas rutan.
”Jag-vill-ut…” Hennes ord kommer från hjärtat.
Den vita lilla flickan hör steg och vet vad som kommer.
Det är det svarta monstret.
Hennes is blåa ögon blev sakta bruna, hennes vita långa silkeslena hår blev fort kort och rufsigt, färgen byttes ut till sot svart, och hennes kritvita hud fick färg på sig.
Nu stod där en mager flicka med sotsvart trasligt hår. Och med bruna ögon och smutsig kropp, hennes långa ljus blåa klänning, var nu bara trasor.
Han tittade på flickan och sa:
”Jamen du är ju för tusan ingen skönhet! Några bönder därnere har tydligen sett en vacker flicka i just detta fönster, men det är ju bara du här så dom måste ju vara blinda.”
Med stora steg fyllda av hat han gick.
Hon igen förbli inlåst.
Hon gick till fönstret och tog av sig den trasiga klänningen och tog på sig sin mors bröllopsklänning, det långa ljusblåa vackra minnet som fanns kvar av hennes mor.
”Mamma om du levt hade du brytt dig då?” Hon vände sig från spegeln.
Hennes hår var silkes lent och hennes ljus blåa ögon hade sin rätta färg. Hon ställde sig vid fönstret.
Och tittade upp emot himlen.
”Mamma om allt varit annorlunda hade du räddat mig då?”
Hennes hud åter fick hennes kritvita färg och hennes tårar fick sin blodröda färg…
Ingen visste vem den gåtfulla flickan i tornet var.
Ingen hade sett henne i dagsljus.
Ingen visste vad hon var.
Ingen visste att hon behövde räddas…
(En riktigt dålig novell jag skrev -w-'''')
Comment the photo
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/neo-chan/422159160/