July
Monday 12 April 2010 photo 3/3
|
Hon är inte längre min, hon är någon annans, någon som förändrat henne och tagit henne ifrån mig. Jag har så många gånger förstått att man inte vet vad man har förens man förlorat det, men med henne.. jag visste vad hon betydde, vad hon var för mig. Hur mycket jag älskade henne…
Men jag visste inte att hon betydde såhär mycket för mig, inte att det skulle göra såhär ont.
Och inte hur mycket jag skulle önska att jag inte kunde älska människor.
Att inte ha henne nära är värre än att bli utkastad och ignorerad av min mor.
Att bli övergiven, hon är den som har hållit mig på fötter under dessa år, min allra bästa vän.
Hon är den som förstått mig i alla lägen och axepterat mig som jag är.
Hon har hållit om mig då jag som mest behövt det och tröstat mig då jag inte haft någon.
Hon har skyddat mig från att behöva åka hem då klumpen i magen växt och varit den som var orolig då ingen annan var det.
Hon, som jag verkligen älskar, som jag alltid kommer säja är min. Hon. Är borta för evigt…
Vår vänskap går inte att sätta i ord, det var något speciellt, något som inte många hade.
Något som var en stor del utav mitt hjärta, hon är min vän genom livet. Den som jag trodde skulle stå vid mig i alla tider, genom eld och vatten, sol och torka. Genom allt…
Men…
Jag hade fel. Tydligen var jag inte så mycket för henne som hon var för mig…
Och nu när man kan känna gråten i halsen kommer man ihåg känslan av hennes omfamning när hon gav mig dem där kramarna på morgonen, hur otroligt förvirrad jag känner mig utan henne…
Och nu när man koncentrerat sväljer gråten för att jag vet hur det skulle skära i hjärtat likt syl vassa knivar och hur krossad jag skulle känna mig om tårarna skulle falla.
En förlorad vän är inget man bara suddar bort och kommer över, det är något som känns… Ordentligt och värker tills man inte längre klarar av att hålla dem svidande tårarna inne.
Det är något som man sörjer och något som man egentligen inte kan läka.
Man får bara ta skiten svälja och komma igen. För jag klarar inte av att prata med henne när jag väl medveten vet hur hon var…
Comment the photo
det känns för jävligt.
som ett svart hål som bara snurrar runt i en, det blir bara större och större.
vad glad att det löste sig för dig :)
önska att det gjorde densamma för mig.
Du kommer aldrig någonsin vara ensam i detta mörker. Vi har båda redan vandrat ensamma i det alltför länge.
Därför vägrar jag att lämna din sida, jag kommer alltid att ge dig en hjälpande hand<3 Älskar dig<3
25 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/neo-chan/452694238/
Visa toppen
Show footer