March
Thursday 17 July 2008 photo 1/1
|
En ensam pojke öppnar dörren och kliver in i den tomma villan. Regnet har gjort honom alldeles frusen och våt. Men det är nog bra det, så att tårarna hans inte syns. En tår hit, en tår dit, många tårar har runnit ner från hans kind. Den onda figuren på pojkens högra axel viskar med en bestämd ton "Spara dina tårar, för än vet du inte vilket bedrövligt val du inom en snar framtid tänker bestämma!". Pojken är trött, han orkar inte höra mer av denna onda visa. Trots detta är nervositeten inom honom så klart uppenbar att han nästan är som ett löv på vippen att falla av trädet. Följande Timmar, Minuter och Sekunder som tickar vidare känns som att sitta fastbunden och få vattendroppar sakta, men säkert i jämna mellanrum på pannan. Denna metod kallas förövrigt kinesisk tortyr för er som inte visste. Men det spelar ingen roll, kinesisk, persisk eller amerikansk tortyr, inget kändes värre än den tortyr pojken fick uppleva. Dagen som började som började så underbart som en morgon skall börja, med fågelkvitter och solsken strimmande in genom persiennerna kunde väl inte få en sådan tragisk avslutning? Eller kunde den det? Frågorna kändes omöjliga att besvara och för var fråga pojken än ställde till sig själv, knöts knuten i hans mage ännu hårdare.
Pojken började minnas vad han hade gjort under dagen och kanske borde han redan då ha ställt sig i skamvrån för att undvika ångesten över hans bedrövliga val som han inom en snar framtid skulle bestämma. Till sist ringer det i hemtelefonen........
Tystnad.... Evig tystnad. Det enda som hörs förutom pojkens allt snabbare, dunkande hjärtslag och hans tunga andning är hemtelefonens ringsignal.
Ska han svara eller ska han låta det vara?
Skulle detta vara vad figuren varnade pojken för?
I sista sekund plockade pojken upp luren och en klump i halsen bildades med detsamma.
"Hej" sa pojken i första änden.
"Hej" sa flickan i andra änden.
Följande telefonsamtal var och är förbliven som det värsta samtalet pojken någonsin har upplevt. Känslorna var överflödiga, kärlek, ångest, ledsamhet, för att inte nämna besvikelse. Minnena dök upp som ett fotoalbum med start från sida 1 och slut vid sidan 1 miljon.
Pojken hade helt glömt av figuren på hans högra axel och vad denna hade sagt till honom. Han agerade utav egen handling när han kastade bort det bästa som hade hänt hans liv. Flickan öppnade upp sitt hjärta och gav pojken en biljett som inte hade någon returstämpel på men pojken valde att kliva på fel tåg och hamnade istället i ensamhetens mörker.
Gråtandes över pojkens ord som hade krossat flickans allt för vänliga hjärta satte punkt för pojkens trovärdighet. Han var ingenting, hans liv skulle aldrig mer bli densamma och det visste han......Han visste att det aldrig mer skulle bli som det en gång var. Figuren som hade suttit på pojkens högra axel log ondskefullt och drog sig hemåt med en belåten min och vetandet att hans jobb var avklarat. Medan han sakta men säkert försvann hörde pojken någon viska i hans öra "Pojken och flickan, aldrig mer".
Tystnad.... Evig tystnad. Det enda som hörs förutom pojkens allt snabbare, dunkande hjärtslag och hans tunga andning är hemtelefonens ringsignal.
Ska han svara eller ska han låta det vara?
Skulle detta vara vad figuren varnade pojken för?
I sista sekund plockade pojken upp luren och en klump i halsen bildades med detsamma.
Pojken hade helt glömt av figuren på hans högra axel och vad denna hade sagt till honom. Han agerade utav egen handling när han kastade bort det bästa som hade hänt hans liv. Flickan öppnade upp sitt hjärta och gav pojken en biljett som inte hade någon returstämpel på men pojken valde att kliva på fel tåg och hamnade istället i ensamhetens mörker.
Comment the photo
22 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/newid/239337531/
Visa toppen
Show footer