Du föds i värmen från ett lampsken och ropar förtvivlat på din mamma, men du får inget svar. Runt omkring dig finns fler nykläckta som ropar efter tryggheten under en mammas vingar.

Bakom din födsel ligger en välplanerad avel för att du ska kunna lägga så mycket ägg som möjligt på så lite foder som möjligt. Du är född till världen som en värphybrid.

Du har inte ens levt ett dygn innan du åker fram på ett band för att könsbestämmas. Hanen bakom dig har de ingen nytta av, så han kommer att malas ner direkt.

Inom tre dygn transporteras du till uppfödningsanläggningen och får under transporten klara dig ett dygn utan mat eller vatten.

På uppfödningsanläggningen blir du ljusmanipulerad så pass att du när det är dags värper cirka 300 ägg på ett år hela året om. Helst hade du velat lägga en kull ägg per år, du hade velat ruva på äggen, se hur de små kycklingarna tar sig ut ur äggen och möter världen för första gången.

Du hade velat visa kycklingarna vägen genom sin första tid i världen, lärt dem vilken mat de skulle äta och hur man kommunicerar med andra. Men du kommer aldrig att få se dina egna ägg, de kommer att tas ifrån dig direkt.

Utan att någonsin fått se solens ljus transporteras du till anläggningen där du ska leva resten av livet och värpa de ägg du blivit framavlad för att värpa. Ditt nya hem är en bur som du delar med sju andra hönor.

Ni har ett utrymme stort som ett A4-papper och ett ännu mindre värprede var. Mindre än 25 cm ovanför värpredet finns ett sandbad, så det är omöjligt för dig att resa dig där. Golvet är av ståltråd och takhöjden i resten av buren är 45 cm, så inte heller där kan du sträcka på varken huvud eller vingar.

En annan höna i din bur har brutit en vinge, för att den blivit så försvagad av att sitta inne i buren hela tiden.

I buren bredvid dig finns det en höna som alltid hackar på de andra. Totalt finns det 10 000 hönor i det hus din bur står i och det är en otroligt hög ljudnivå och fruktansvärt mycket damm.

När du är 17 månader trycks du ner i en låda med andra hönor. För tredje gången i ditt liv ska du transporteras. Denna gång är destinationen slakteriet. Du är uttjänt och ska dödas. Du hängs upp i fötterna, ditt huvud passerar ett strömförande vattenbad och du blir medvetslös innan ditt huvud huggs av.

Hade du fått leva i frihet skulle ditt liv kunnat vara i mer än nio år till, nu har det i stället snabbspolats fram av en mänsklig industri.

35 procent av dagens värphönor lever hela sina liv i burar. Resterande hålls frigående, men bara 12 procent får se solens ljus de andra hålls enbart inomhus, i stora hallar.

Fler än 5 miljoner hönor slaktas varje år, många med brutna ben och vingar på grund av den kalciumbrist de får av att producera extrema mängder äggskal under sitt förkortade liv.

Ofta sägs det att man önskar att man var fri som en fågel, men frågan är hur fria de två miljoner hönor som lever hela sina liv i burar är? Är det så fria vi vill vara?

Jag hyperventilerar. Jag vill inte mer.

SÅ äckligt grymt...