lol

Ja denna dagen var ju totalt händelselös som vanligt. Vi har kommit fram till olika saker jag o linda när vi satt o åt sushi som jag tycker är värt att dra upp.

 -Förra året led folk av depression, bland dem mig, för att det inte fanns något hopp.

 -Detta årets enda motivation, är i hopp om att lämna karlshamn, i ärlighetens namn lider nog lärarna av depressioner med. Bad cases. Det är fan synd att det ska bli såhär, hur en stad kan ta kål på en så fin flock människor. Däremot måste jag erkänna att jag aldrig träffat en sådan concentrerad grupp känslokalla och omänskliga personer förut. Jag tror på fullt allvar att våran livsstil skapar en sfär runt ens medvetande som inte bara stänger av ens verklighetsuppfattning, utan ens känslor och livsvilja! 

Så vad orsakar depressioner här?

 - Svaret är både enkelt och svårt. Vi lever ett liv i totalt mörker, en sal, ett rum datorer där vi inte ser solen på veckor. Man går upp när solen är nere, man går hem när solen är nere. Oftast mitt på natten. Man hör inte vinden, man känner inte dofter, man ser inte regnet. Inte så konstigt att alla är omänskliga, vi lever inte en människas liv! Men detta är vad vi vill, eller hur? Så för att lyckas i denna branshen måste man offra någonting stort, en del av sin själ, utan överdrift som du kanske förstår. Sen inflikar jag att karlshamn är en totalt händelselös stad där befolkningen dricker för att fly undan den grå vardagen. Jag vet inte hur många gånger jag sett 30-40 åriga män sitta kring en ensam 16 åring på krogen och bjuda henne drinkar, saliv som rinner ur mungiporna. Himmelen är grå, den är alltid grå kära läsare, den är fan alltid grå.

Jag får verkligen hoppas att någonting gott kommer ut ur denna enorma uppoffringen, två år av mitt liv i mörker, där min kropp sätts i stor press och mitt psyke.

Men tänker man efter.. Det är bara ett jobb. Så detta, är vad spelbranshen är. Detta är det sanna ansiktet. 

Men livet är en kamp, en lång och utdragen smärtsam kamp. Det tänker jag och biter ihop varje gång jag utsätter mig själv för fysisk press, man ger inte upp. Eller hur?

Så.. vad hände igentligen? Vart tog dem vägen? Lärarna bara stack. Räddade sig själva, stack till storstäderna och hörde aldrig av sig, de vi har nu försvinner snart. Ingen orkar ta detta passet. I världens ände skriver jag, och det hugger konstant i mitt bröst, ett resultat av förra året. Vilket jag inte ens orkar gå in på, de som vet, de vet. Its a sacrifice, I tell you.

Ta hand om er. Seriöst.