Sunday 3 July 2011 photo 2/2
|
känner att jag behöver skriva av mig lite eller något.....se hur långt du orkar läsa x)
Har setat och reflekterat lite över.... ja hur saker och ting har vart rent allmänt, mest skoltiden dock, för de har vart en väldigt stor del av mitt liv om man ska uttrycka det så.
vad är man när man går i 1:an? typ 7år, från 1:an till 3:an, hade jag inte en enda vän, nu vill inte jag få de att låta som "buhu jag hade inga vänner de är synd om", själva det att... jag hade ingen vän som jag kunde prata med eller lita riktigt på, jag fick utstå mobbning på blodnivå ibland, och brutalt, mentalt krossad.
vi flytta till björnlunda sen när jag skulle börja 4:an, "en ny start" tänkte jag, men nötter finns överallt.
Jag kan inte minnas att någon var elak i klassen, men jag hade svårt att söka kontakt med folk, jag var rädd ända in i benmärgen föra att börja prata med någon med risk för att dom skulle hata mig för ingenting, eller för att jag är jag, så då gick jag med samma klump av rädsla, sorg och ensamhet som jag fick i 1:an, i tron om att alla avskydde mig för att jag var för rädd för att prata med dem x) men de polare jag hade/har sen då, som jag umgås med fortfarande, är Nicklas Knutström och Joel Bergenfalck :P (alla från min gamla klass är mina vänner, även om jag aldrig prata med dom eller umgås med dom) 2 vänner som man kan prata med och umgås med var en en helt ny start för mig, men jag var fortfarande livrädd för att gå till skolan.
jag gick halva sjuan i Freja skolan, men jag bytte till Kunskapsskolan i nyköping för att jag inte gilla Freja skolan :P i nyköping i 7:an -9:an, hade jag kanske totalt... 4-5 polare jag våga/kunde prata med, sen visste jag inte heller vad resten av min klass hade för tankar om mig, vi dehär laget antog jag bara att alla såg mig som luft eller bara hata mig av någon anledning, men att fortfarande bli mobbad började kännas ganska tungt.
Sen när man skulle in på gymnasiet, så var min enda önskan att ingen skulle hata mig för att jag bara finns eller kanske är tyst av mig.
Jag har gått snart 3 år i gymnasiet utan att behövt känna oro eller rädsla för att gå till skolan, eller att någon skulle skada mig fysiskt eller psykiskt, utan att behövt känna rädsla för mina klasskamrater, att veta att jag kan gå fram till någon i min klass och bara prata med dom utan att dom ger mig en kall blick, eller säger en massa skit till mig, känns helt underbart, de är en helt ny grej för mig, att veta att jag har fler vänner än vad jag kan komma ihåg, känns helt overkligt.
Alla personer jag lärt känna på gripen dom här senaste åren, från 1-3:e ring, ni har gjort mycket för min självkänsla, jag trodde inte jag skulle få tillbaka något av det någonsin, de känns som en dröm, jag vill tacka alla mina kära vänner som finns därute, utan er hade jag inte orkat kämpa såhär långt, tack för att ni står ut med mig och accepterar mig :) jag trodde aldrig att jag kunde få så schyssta kompisar någonsin.
Många nätter har gått åt till att fälla sjöar av sorg på grund av alla spöklika minnen från förr, tack alla ni som ändrat de till glädjetårar och nya uppmuntrande minnen, det känns overkligt.
ja nu mår jag lite bättre i alla fall, :D grattis till dig som orka läsa, du har fått en inblick av hur jag mår XD jag håller god min även om mina dåliga minnen spökar för mig ibland numera :)
Annons
Comment the photo
Ninjaduck
Mon 4 Jul 2011 00:22
usch varför skrev jag så mycket? fan jag skulle aldrig pallat läsa allt det XD det gör jag inte nu hör den delen heller <.<
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ninjaduck/492569636/