december
söndag 24 oktober 2010 bild 3/5
|
Vår första träff, jag blev obeskrivligt tagen.
Vår första beröring, en mening fick nu vardagen.
Vår första kram, träffad av Amors pilar.
Vår första kyss, mitt hjärta i dina händer nu vilar.
Tiden gick, min kärlek för dig växte sig stor.
För all framtid tillsammans, på vår kärlek vi svor.
En midsommarnattsdröm som tog över mitt sinne.
Nya tindrande ögon och kritvita leenden i mitt minne.
Allt gick som på räls, vi var på samma tåg.
Hur vi tätt intill varandra, på sängen, låg.
Vi var stjärnorna om natten, solen om dagen.
Ingen tanke alls hade jag, på att bli bedragen.
Det var kanske därför det tog så otroligt hårt.
Hur jag såg allt rinna mig mellan fingrarna, allt som var vårt.
Rom byggdes inte på en dag, men föll på några sekunder.
Att mitt hjärta inte, bokstavligt talat, gick i tusen bitar var ett under.
Pilarna som jag hade blivit träffad av började nu brinna.
Och meningen vardagen hade haft började nu sakta försvinna.
Men hjärtat mitt låg fortfarande i dina kalla händer.
Den där mörka, kusliga ensamheten nu återvänder.
Tiden gick, som den alltid gör, aldrig tar den sig en sekund.
Nätterna gjorde sitt intrång och mörkret med de, men jag fick inte en blund.
Jag hade fått höra att du prövat dina läppar mot någon annan.
Jag skulle göra allt för att, åter igen, få känna de mot pannan.
Sakta började jag dra ut pilarna.
Och i magen dog alla fjärilarna.
I bröstet mitt blev det dock ett tomrum kvar.
För mitt hjärta, du i dina händer, fortfarande har.
Av: JRamos
Vår första beröring, en mening fick nu vardagen.
Vår första kram, träffad av Amors pilar.
Vår första kyss, mitt hjärta i dina händer nu vilar.
Tiden gick, min kärlek för dig växte sig stor.
För all framtid tillsammans, på vår kärlek vi svor.
En midsommarnattsdröm som tog över mitt sinne.
Nya tindrande ögon och kritvita leenden i mitt minne.
Allt gick som på räls, vi var på samma tåg.
Hur vi tätt intill varandra, på sängen, låg.
Vi var stjärnorna om natten, solen om dagen.
Ingen tanke alls hade jag, på att bli bedragen.
Det var kanske därför det tog så otroligt hårt.
Hur jag såg allt rinna mig mellan fingrarna, allt som var vårt.
Rom byggdes inte på en dag, men föll på några sekunder.
Att mitt hjärta inte, bokstavligt talat, gick i tusen bitar var ett under.
Pilarna som jag hade blivit träffad av började nu brinna.
Och meningen vardagen hade haft började nu sakta försvinna.
Men hjärtat mitt låg fortfarande i dina kalla händer.
Den där mörka, kusliga ensamheten nu återvänder.
Tiden gick, som den alltid gör, aldrig tar den sig en sekund.
Nätterna gjorde sitt intrång och mörkret med de, men jag fick inte en blund.
Jag hade fått höra att du prövat dina läppar mot någon annan.
Jag skulle göra allt för att, åter igen, få känna de mot pannan.
Sakta började jag dra ut pilarna.
Och i magen dog alla fjärilarna.
I bröstet mitt blev det dock ett tomrum kvar.
För mitt hjärta, du i dina händer, fortfarande har.
Av: JRamos
Annons
Visa toppen
Visa sidfoten