December
Thursday 8 August 2013 photo 1/1
|
Min historia:
Det är inte många som förstår. Inte många som faktiskt accepterar detta men det är därför jag nu ska skriva ut allt detta. Jag har samlat mycket mod för att kunna skriva ut detta och nu har jag äntligen vågat.
För 1 och 1/2 år sen flyttade jag från huset i Bångro till lägenheten i Kopparberg. Jag gjorde en stor förändring. Jag bröt en älskad kontakt och många jag älskat försvann. Mitt liv skulle aldrig bli detsamma igen men nu visste jag att jag kunde börja och starta på nytt. Innan jag flyttade och under tiden vi flyttade, jag och mamma, så gick jag på BUP för att få hjälp. Få prata med någon om allt, jag kunde inte lita på mamma någ mycket för att kunna berätta allt så jag gick iväg till en okänd människa för att kunna prata. Det gick varken upp eller ner, vart ingen skillnad så jag var nära på att ge upp hoppet, inte leva mer och bara sluta andas. Jag försökte men dom hindrade mig, dom höll mig vid livet. Älskade vännerna Jocke och Jesper. Det var nära ögot men dom hann före och jag är idag väldigt tacksam för det. Det gjorde att jag fortsatte kämpa för jag förstog då hur värdefullt livet egentligen är. Äntligen lyckades jag med min första termin på BUP men det var inte slut där inte. Först trodde som att det var vanlig deprission men det var mycket mer än det. Jag såg saker, inbillade mig saker och drömde brutalt hemska drömmar. Dag in och dag ut var jag rädd för allt, att bli lämnad ensam, folksamlingar, gå över vägar, hissar, trånga utrymmen, lärare, vuxna, höga ljud och skrik. Så mycket som jag undvek. Så efter försra terminen flyttade jag och mamma till lägenheten i Kopparberg. Jag hoppades att allt skulle bli bättre, att allt skulle falla på plats. Närmare till vänner och skolan och alltihopa. Slippa alla bråk med Anders, allt skrikande och gråtande och allt blod som rann från min kropp. Det gick bra i början men sen började helvetet det var då alla rädslor kom. Jag hade ett rent helvete och det var då dom på BUP ville ha en behandling till men denna gången för grov Ångest och vissa ytterst små tecken på ticks och schizofren (stavas?). Jag såg denna svart klädda kvinnan, sminket som var utsmetst och håret var förstört och lika så hennes svarta långa klänning. Jag kände inte igen henne, aldrig sätt henne förut så vad ville hon mig. Hon började spöka i mina drömmar, visa mig hemska saker som att förlora alla vänner, att min älskade familj dör eller att jag gör hemska saker. Sen började allt med syner på dag tid, hur jag snabbt ser mig själv bli överkörd, hur jag känner smärtan på armen när en lärare går förbi, precis som att en linjal slår till mig på armen. Alla rädslor och smärtor jag fick stå ut med på lektioner och i skolan så skolkade jag nästan hela årskurs 7. Jag gav mig själv ett helvete visst men allt var ju inte mitt fel. Jag kunde bara inte bli av med kvinnan och min psykolog hade ingen aning om vad det kunnat vart. Hon forskade och läste men hittade inget annat än hallucinationer eller schizofren. Tyvär hade jag inga andra tecken på schizofren så vi uteslutade det. Hallucinationer kunde det var då det kunde hänga ihop med ångesten. Alla fall så hade jag väldigt lite hopp kvar i kroppen under denna tid, det var verkligen på kanten till att vilja sluta andas igen men jag fick stöd som jag egentligen inte märkte men det var det som gjorde att jag lever idag. Alla mina underbara vänner på Emobänken ♡ Amanda, Jocke, Jesper, Robert, Nora, Amanda, Rasmus, Jonny, Kevin, Emil och Emil. Det var tack vare er jag klev upp ur sängen varje dag förut. Vi gjorde allti tillsammans och det var vi föralltid. Tyvär slutade alla 9:an förutom Amanda x2, Nora, Kevin, Emil och jag. Vi var inte många, vi hade innan alla lärare mot oss och nu var Emobänken borta när man kom tillbaka från sommarlovet. Livet gick under, alla minnen var borta föralltid, det fanns inge Emogäng kvar, vi hade splittras och det blev aldrig som förut. Nu pratar vi knapp längre. Ni var mitt allt, ni lyfte upp mig när jag föll. Ni tröstade mig när jag grät och skrattade med mig. Ni bara rent ut sagr accepterade mej men den acceptansen finns nog inte kvar idag. Även vid mina minnesluckor, jag kunde slå och skrika på er men ändå var ni kvar, ändå stannade ni kvar vid min sida. Sen sommarlovet, allt började redan då, vi gled isär och det blev tillslut bara jag, Rasmus och Jocke kvar. Visst vi hittade tillbaka till varandra då och då men det försvann bara mer och mer. Då tyckte jag att jag hade världens bästa sommar lov. Jag var klar med ångest behandlingen, sömnmedicin, kommit över rädslan för vägar och fler saker men jag hade fått bekedet om att jag kanske hade diagnosen ADHD. Tankarna om ADHD:n gick i huvudet hela sommaren och hallucinationerna ökade. Jag så väldigt ovanliga saker, såg människor dö fast dom egentligen inte gjorde det, jag såg den förbannade kvinnan, hon tog tag i min kropp och förde bort mig och satte mig vid i en gran. 22.00 förvann jag och återfanns igen vid ca 02.00. Alla var ute och letade, ringde och förste göra allt för att hitta mig. Polisen togs till, ingen av dom hittade mig. Det var kvinnan som fått nog, hon sa till mig att hon trodde inte jag var så svag, hon trodde jag kunde ta mig ur hennes trans men jag klarade det inte så hon släppte taget om mig. Jag var så utsliten och så trött. Jag kom till bron framför min lägenhet. Det var flera polisbilar och polisen överallt, älskade människor överallt. Jag försökte gå hem, men misslyckades vid vägen när jag inte ville gå över, polisen försökte tvinga mig men då kom hon tillbaka och sa att jag skulle göra motstånd och jag gjorde som hon sa. Jag skrek och försökte få mig loss, sparka och slog, armbågade och skrek och bet. Jag försökte med allt för att komma loss men jag lyckades aldrig. Dom fick mig att lugna mig och det var då jag kom till verkligheten, jag kunde fatta vad dom sa och prata själv. Då ville jag inget annat än att gå hem. Hem till sängen och bara sova men nejdå då blev det pikebuss till Örebro akutpsyk. Väl där kl 03.00 på morgonen så fick jag prata med en psykolog och lika så mamma när hon väl kom. Jag fick ha en polis i närheten hela tiden ifall jag fick anfall. Det visade sig att det var tydligen inge fel på mej men dom kunde inte vet, kunde inte veta att kvinnan stog i hörnet och bad mig att hålla käften om henne och det var ju klart att der blev så. Jag glömde mig i ciggaretter och alkohol det sommarlovet men ändå tyckte jag då att det var mitt bästa sommarlov i hela mitt liv. Jag började sen skolan igen då allt var så tomt, helt ensam och sorgen över att då varande pojkvän (Jocke) började i skola 4 mil bort. Tanken gick i huvudet varje dag då jag inte såg han i skolan eller nått alls. Jag saknar han så jag nästan dog av smärta inombords. Dom på BUP har nu konstaterat vad mina utbrott kallades, Dödsångestattacker och jag fick ett till som var minst lika hemskt som det första. Jag vart ledsen av att jag hade en sådan stor saknade av Anders och huset i Bångbro. Jag och mamma diskuterade och tillslut vart det svart. Det var precis som att jag inte såg nått längre. Jag hörde bara hur mammas röst försökte lugna mig och hur mina andetag gick i 120. Även hur den förbannade kvinnan skriker och tillslut är det de ända jag ser. Kvinnan som håller i mig, kvinnans röst som pratar med mej, kvinnan som kommer mot mig när jag försöker fly. Jag minns inte mycket mer av det eftersom jag hade minneslucka med enligt min mamma så stog jag i hörnet på mig rum och slog och skrek runt mig. Mamma fick inte komma nära mig för då slog och skrek att hon fick inte komma nära. Jag var livrädd berättade hon, helt förstörd. När mamma väl fick tag på mig så fick hon in mig i vardagsrummet för att sätta mig ner. Hon slängde ett glas vatten över mig för att lugna mig, hon sa att hon kunde säkert ha stekt ett ägg på pannan på mig för att jag var så varm av ilska. Åter igen fall jag tillbaka till verkligheten som förra gången och dom ända orden jag fick fram eller ja som kvinnan sa åt mig att säga, - Vart är Jocke? Har han lämnat mig?. Jag har idag inte en blekaste aning om varför jag sa det och det hade jag inte då heller egentligen men det var det ända som flöt ut ur munnen på mig. Resten av den veckan var jag sjuk från skolan, jag var så utmattad att jag sov i 2 dygn. Efter att ha sovit så länge mindes jag nästan ingenting. Det var som ett svartmoln, jag mindes ingenting. Livet fortsatte långsamt och smärtsamt frammåt och ADHD utredningen började. Förvånad var min psykolog när hon såg att jag faktislt mådde skapligt bra men hon var även glad för min skull. Vi började och vi gjorde olika övningar och testen, jag hade så många test och övningar som var positivt på ADHD. Det var avklarat, jag hade en förklaring. Jag har ADHD och jag skämms inte för det. Jag är stolt över det, jag är inte som alla andra och det gör mi extra unik. Visst jag är inte guds bästa barn eller lätt att va med eller hanskas med men jag är jag. Jag har problem med ilska, folkmassor och trånga utrymmen och även med saker att bli tvingad till, och det är tack vare kvinnan. Utredningen var klar. Jag var singel. Självständig kvinna kallade mamma mig men problemen försvann inte för det. Säger inte att detta är negativt men kärleksproblem x 3. Det var den ena och sen den andra och sen den tredje. Jag hade ingen fjärde men det blev den jag föll för tillslut. Oväntat och inte alls förbered, trodde aldrig att det skulle bli så, han var ju så kär i en annan, jag hade ju hjälpt, sen hade ju min känslor i blandats av sorg när jag blev sviken och sårad av en pojk. Jag levde mycket tjej och kompis liv. Gick hit och dit för att leva det jag missat under 1 och 1/2 år av instängd med en ända person. Tvingad att stanna hemma med han. Fick inte göra något. Så fort jag öppna munnen blev han arg men det är nu ett förträngt minne. Nu är det bara en ända person som betyder allt. Som har hjälpt mig att börja om. Visst jag har min bakslag som nu t.e.x. Få tänka tillbaka på min historia, få gråta en skvätt är inte fel men när jag gråter, då ligger han bredvid, torkar tårarna och hjälper mig att bli glad igen, att skratta. Han är min skyddaängel, får mig alltid att må bra. Tänker på han varje dag, han försvinner aldrig ur tankarna. Jag har bestämt att med han ska jag skapa mej en framtid, en familj och ett långt och lyckligt liv för det är allt jag vill, och allt det vill jag göra och skapa med han. För nu är han mitt allt, det jag lever för. Blir små generad och varm i hela kroppen varje gång jag ser han och när han ler lot mig är det som att vara nykär igen. Känslan av fjärilar i magen, det pirrar lite extra varje gång jag hör han namn eller ser det på displayen på mobilen. Varje gång jag vaknar upp och ser han bredvid mig så skriker jag inombords av lycka för att jag fått leva en underbar till med den mest underbaraste personen i hela universum. Den mesr vackrast personen jag mött. Jag heter Ellinor Charlotte Norrbacka, jag har levt ett jävla skit liv, vart i ett rent helvete men jag klarade mig upp, jag kom tillbaka och ställde mej på egna ben för att kämpa för det mål jag har. Mitt mål är att få en framtid med nån jag älskar och just nu ser det målet ganska ljust ut. Jag lever ett liv med en underbar mor och en underbar hund. Min far han lever, men jag räknar inte han som min far längre. Det allra bästa av allt, jag har min underbara pojkvän som har fått mig att vilja leva ännu längre. Felix Lars Magnus Pettersson ♡
Jag klarade det, jag lyckades och jag vet att om man har viljan, styrkan och kraften till det så klarar man allt. ♡
Det här är min historia, du får gilla den eller inte men det här är så sant som det är skrivet här.
// Toonten
Det är inte många som förstår. Inte många som faktiskt accepterar detta men det är därför jag nu ska skriva ut allt detta. Jag har samlat mycket mod för att kunna skriva ut detta och nu har jag äntligen vågat.
För 1 och 1/2 år sen flyttade jag från huset i Bångro till lägenheten i Kopparberg. Jag gjorde en stor förändring. Jag bröt en älskad kontakt och många jag älskat försvann. Mitt liv skulle aldrig bli detsamma igen men nu visste jag att jag kunde börja och starta på nytt. Innan jag flyttade och under tiden vi flyttade, jag och mamma, så gick jag på BUP för att få hjälp. Få prata med någon om allt, jag kunde inte lita på mamma någ mycket för att kunna berätta allt så jag gick iväg till en okänd människa för att kunna prata. Det gick varken upp eller ner, vart ingen skillnad så jag var nära på att ge upp hoppet, inte leva mer och bara sluta andas. Jag försökte men dom hindrade mig, dom höll mig vid livet. Älskade vännerna Jocke och Jesper. Det var nära ögot men dom hann före och jag är idag väldigt tacksam för det. Det gjorde att jag fortsatte kämpa för jag förstog då hur värdefullt livet egentligen är. Äntligen lyckades jag med min första termin på BUP men det var inte slut där inte. Först trodde som att det var vanlig deprission men det var mycket mer än det. Jag såg saker, inbillade mig saker och drömde brutalt hemska drömmar. Dag in och dag ut var jag rädd för allt, att bli lämnad ensam, folksamlingar, gå över vägar, hissar, trånga utrymmen, lärare, vuxna, höga ljud och skrik. Så mycket som jag undvek. Så efter försra terminen flyttade jag och mamma till lägenheten i Kopparberg. Jag hoppades att allt skulle bli bättre, att allt skulle falla på plats. Närmare till vänner och skolan och alltihopa. Slippa alla bråk med Anders, allt skrikande och gråtande och allt blod som rann från min kropp. Det gick bra i början men sen började helvetet det var då alla rädslor kom. Jag hade ett rent helvete och det var då dom på BUP ville ha en behandling till men denna gången för grov Ångest och vissa ytterst små tecken på ticks och schizofren (stavas?). Jag såg denna svart klädda kvinnan, sminket som var utsmetst och håret var förstört och lika så hennes svarta långa klänning. Jag kände inte igen henne, aldrig sätt henne förut så vad ville hon mig. Hon började spöka i mina drömmar, visa mig hemska saker som att förlora alla vänner, att min älskade familj dör eller att jag gör hemska saker. Sen började allt med syner på dag tid, hur jag snabbt ser mig själv bli överkörd, hur jag känner smärtan på armen när en lärare går förbi, precis som att en linjal slår till mig på armen. Alla rädslor och smärtor jag fick stå ut med på lektioner och i skolan så skolkade jag nästan hela årskurs 7. Jag gav mig själv ett helvete visst men allt var ju inte mitt fel. Jag kunde bara inte bli av med kvinnan och min psykolog hade ingen aning om vad det kunnat vart. Hon forskade och läste men hittade inget annat än hallucinationer eller schizofren. Tyvär hade jag inga andra tecken på schizofren så vi uteslutade det. Hallucinationer kunde det var då det kunde hänga ihop med ångesten. Alla fall så hade jag väldigt lite hopp kvar i kroppen under denna tid, det var verkligen på kanten till att vilja sluta andas igen men jag fick stöd som jag egentligen inte märkte men det var det som gjorde att jag lever idag. Alla mina underbara vänner på Emobänken ♡ Amanda, Jocke, Jesper, Robert, Nora, Amanda, Rasmus, Jonny, Kevin, Emil och Emil. Det var tack vare er jag klev upp ur sängen varje dag förut. Vi gjorde allti tillsammans och det var vi föralltid. Tyvär slutade alla 9:an förutom Amanda x2, Nora, Kevin, Emil och jag. Vi var inte många, vi hade innan alla lärare mot oss och nu var Emobänken borta när man kom tillbaka från sommarlovet. Livet gick under, alla minnen var borta föralltid, det fanns inge Emogäng kvar, vi hade splittras och det blev aldrig som förut. Nu pratar vi knapp längre. Ni var mitt allt, ni lyfte upp mig när jag föll. Ni tröstade mig när jag grät och skrattade med mig. Ni bara rent ut sagr accepterade mej men den acceptansen finns nog inte kvar idag. Även vid mina minnesluckor, jag kunde slå och skrika på er men ändå var ni kvar, ändå stannade ni kvar vid min sida. Sen sommarlovet, allt började redan då, vi gled isär och det blev tillslut bara jag, Rasmus och Jocke kvar. Visst vi hittade tillbaka till varandra då och då men det försvann bara mer och mer. Då tyckte jag att jag hade världens bästa sommar lov. Jag var klar med ångest behandlingen, sömnmedicin, kommit över rädslan för vägar och fler saker men jag hade fått bekedet om att jag kanske hade diagnosen ADHD. Tankarna om ADHD:n gick i huvudet hela sommaren och hallucinationerna ökade. Jag så väldigt ovanliga saker, såg människor dö fast dom egentligen inte gjorde det, jag såg den förbannade kvinnan, hon tog tag i min kropp och förde bort mig och satte mig vid i en gran. 22.00 förvann jag och återfanns igen vid ca 02.00. Alla var ute och letade, ringde och förste göra allt för att hitta mig. Polisen togs till, ingen av dom hittade mig. Det var kvinnan som fått nog, hon sa till mig att hon trodde inte jag var så svag, hon trodde jag kunde ta mig ur hennes trans men jag klarade det inte så hon släppte taget om mig. Jag var så utsliten och så trött. Jag kom till bron framför min lägenhet. Det var flera polisbilar och polisen överallt, älskade människor överallt. Jag försökte gå hem, men misslyckades vid vägen när jag inte ville gå över, polisen försökte tvinga mig men då kom hon tillbaka och sa att jag skulle göra motstånd och jag gjorde som hon sa. Jag skrek och försökte få mig loss, sparka och slog, armbågade och skrek och bet. Jag försökte med allt för att komma loss men jag lyckades aldrig. Dom fick mig att lugna mig och det var då jag kom till verkligheten, jag kunde fatta vad dom sa och prata själv. Då ville jag inget annat än att gå hem. Hem till sängen och bara sova men nejdå då blev det pikebuss till Örebro akutpsyk. Väl där kl 03.00 på morgonen så fick jag prata med en psykolog och lika så mamma när hon väl kom. Jag fick ha en polis i närheten hela tiden ifall jag fick anfall. Det visade sig att det var tydligen inge fel på mej men dom kunde inte vet, kunde inte veta att kvinnan stog i hörnet och bad mig att hålla käften om henne och det var ju klart att der blev så. Jag glömde mig i ciggaretter och alkohol det sommarlovet men ändå tyckte jag då att det var mitt bästa sommarlov i hela mitt liv. Jag började sen skolan igen då allt var så tomt, helt ensam och sorgen över att då varande pojkvän (Jocke) började i skola 4 mil bort. Tanken gick i huvudet varje dag då jag inte såg han i skolan eller nått alls. Jag saknar han så jag nästan dog av smärta inombords. Dom på BUP har nu konstaterat vad mina utbrott kallades, Dödsångestattacker och jag fick ett till som var minst lika hemskt som det första. Jag vart ledsen av att jag hade en sådan stor saknade av Anders och huset i Bångbro. Jag och mamma diskuterade och tillslut vart det svart. Det var precis som att jag inte såg nått längre. Jag hörde bara hur mammas röst försökte lugna mig och hur mina andetag gick i 120. Även hur den förbannade kvinnan skriker och tillslut är det de ända jag ser. Kvinnan som håller i mig, kvinnans röst som pratar med mej, kvinnan som kommer mot mig när jag försöker fly. Jag minns inte mycket mer av det eftersom jag hade minneslucka med enligt min mamma så stog jag i hörnet på mig rum och slog och skrek runt mig. Mamma fick inte komma nära mig för då slog och skrek att hon fick inte komma nära. Jag var livrädd berättade hon, helt förstörd. När mamma väl fick tag på mig så fick hon in mig i vardagsrummet för att sätta mig ner. Hon slängde ett glas vatten över mig för att lugna mig, hon sa att hon kunde säkert ha stekt ett ägg på pannan på mig för att jag var så varm av ilska. Åter igen fall jag tillbaka till verkligheten som förra gången och dom ända orden jag fick fram eller ja som kvinnan sa åt mig att säga, - Vart är Jocke? Har han lämnat mig?. Jag har idag inte en blekaste aning om varför jag sa det och det hade jag inte då heller egentligen men det var det ända som flöt ut ur munnen på mig. Resten av den veckan var jag sjuk från skolan, jag var så utmattad att jag sov i 2 dygn. Efter att ha sovit så länge mindes jag nästan ingenting. Det var som ett svartmoln, jag mindes ingenting. Livet fortsatte långsamt och smärtsamt frammåt och ADHD utredningen började. Förvånad var min psykolog när hon såg att jag faktislt mådde skapligt bra men hon var även glad för min skull. Vi började och vi gjorde olika övningar och testen, jag hade så många test och övningar som var positivt på ADHD. Det var avklarat, jag hade en förklaring. Jag har ADHD och jag skämms inte för det. Jag är stolt över det, jag är inte som alla andra och det gör mi extra unik. Visst jag är inte guds bästa barn eller lätt att va med eller hanskas med men jag är jag. Jag har problem med ilska, folkmassor och trånga utrymmen och även med saker att bli tvingad till, och det är tack vare kvinnan. Utredningen var klar. Jag var singel. Självständig kvinna kallade mamma mig men problemen försvann inte för det. Säger inte att detta är negativt men kärleksproblem x 3. Det var den ena och sen den andra och sen den tredje. Jag hade ingen fjärde men det blev den jag föll för tillslut. Oväntat och inte alls förbered, trodde aldrig att det skulle bli så, han var ju så kär i en annan, jag hade ju hjälpt, sen hade ju min känslor i blandats av sorg när jag blev sviken och sårad av en pojk. Jag levde mycket tjej och kompis liv. Gick hit och dit för att leva det jag missat under 1 och 1/2 år av instängd med en ända person. Tvingad att stanna hemma med han. Fick inte göra något. Så fort jag öppna munnen blev han arg men det är nu ett förträngt minne. Nu är det bara en ända person som betyder allt. Som har hjälpt mig att börja om. Visst jag har min bakslag som nu t.e.x. Få tänka tillbaka på min historia, få gråta en skvätt är inte fel men när jag gråter, då ligger han bredvid, torkar tårarna och hjälper mig att bli glad igen, att skratta. Han är min skyddaängel, får mig alltid att må bra. Tänker på han varje dag, han försvinner aldrig ur tankarna. Jag har bestämt att med han ska jag skapa mej en framtid, en familj och ett långt och lyckligt liv för det är allt jag vill, och allt det vill jag göra och skapa med han. För nu är han mitt allt, det jag lever för. Blir små generad och varm i hela kroppen varje gång jag ser han och när han ler lot mig är det som att vara nykär igen. Känslan av fjärilar i magen, det pirrar lite extra varje gång jag hör han namn eller ser det på displayen på mobilen. Varje gång jag vaknar upp och ser han bredvid mig så skriker jag inombords av lycka för att jag fått leva en underbar till med den mest underbaraste personen i hela universum. Den mesr vackrast personen jag mött. Jag heter Ellinor Charlotte Norrbacka, jag har levt ett jävla skit liv, vart i ett rent helvete men jag klarade mig upp, jag kom tillbaka och ställde mej på egna ben för att kämpa för det mål jag har. Mitt mål är att få en framtid med nån jag älskar och just nu ser det målet ganska ljust ut. Jag lever ett liv med en underbar mor och en underbar hund. Min far han lever, men jag räknar inte han som min far längre. Det allra bästa av allt, jag har min underbara pojkvän som har fått mig att vilja leva ännu längre. Felix Lars Magnus Pettersson ♡
Jag klarade det, jag lyckades och jag vet att om man har viljan, styrkan och kraften till det så klarar man allt. ♡
Det här är min historia, du får gilla den eller inte men det här är så sant som det är skrivet här.
// Toonten
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nobodylikeme/515622659/
Visa toppen
Show footer