Friday 11 June 2010 photo 1/1
|
Friday 11 June 2010 photo 1/1
|
Moa palmberg, jag älskar dig!
Man ser halva solen, när du sitter framför mig med dina ögon, dina ögon. De blå ögonen som är djupare och finare än när havet speglar sig i den blodröda solen, Med dig framför andra halvan solen. Får jag tid att tänka. Får jag tid att känna efter. Natten faller blå. Kalla skuggor kommer krypandes
Vi klarar vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Den tro vi har på varandra. Den är starkare än alla andra band.
En storm är på väg inatt, nedstigande och rasande, det är som om guds son kommit ner och testar oss. Vi står nakna framför sanningen och jordens alla bekännelser. Nakna för att vi är rädda för att blotta oss, rädda för att försäga våra mörkaste hemligheter
Jag sitter ensam här och undrar vad som skall hända härnäst. Härnäst i våra händelserika liv.
Vi står tysta framför vägskälet, där kärleken tar slut, vilken stig ska man ta? Den farliga för att söka lyckan? Eller den enkla för man är för rädd att förlora den man älskar mest?.
Jag vet vilken av de två stigarna jag ska ta. Det är ditt egna beslut vilken väg du vill ta i livet, men jag säger dig nu. Ångra aldrig dina beslut.
Vi klarar vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Den tro vi har på varandra. Den är starkare än alla andra band.
Alldeles nyss, där på klippan. Fick jag lyssna till ditt skratt. Ditt underbara änglalika skratt. Det berättade att du saknade mig inatt, och jag saknar dig med. Det är så tyst utan dig. Den tystheten som ingen människa vill ha i sitt liv. Det skrattet jag fick höra. Det var som om tiden och vinden frös till och en av guds änglar började skratta
En orosfylld värld där alla får sorger, där hösten handlar om att en mor sjuknar in. Ett barn som aldrig kom till, gården fylls av en mörk skugga. En skugga som aldrig försvinner, gården där solen aldrig lyser in. Där har orken försvunnit. Jag saknade din, du sakna min.
Det fanns en tystnad i världen, en tystnad som skar genom betong. Våra två ögonpar, två ögonpar i tomhet från gryning till kväll. Där fanns som en pojke, som gick till skolan som inget hade hänt. Medans det fanns en flicka som sa "jag är förstörd, allting är nerbränt"
Våran längtan att vandra de stigar vi ännu inte vandrat i livet. Alla det dära jobbiga stigarna man måste ta för att nå sitt mål. De gröna ängarna. De fina stigarna, det fridfulla livet.
Stigarna alla människor i denna världen söker efter, men bara en bråkdel som finner dem. Just de dära stigarna skall vi hitta min älskling, i vått och torrt ska vi hålla ihop. I de svåra tiderna måste vi finnas där för varandra, min kärlek till dig finner inga gränser, våran kärlen finner inga gränser. Våra två ögonpar, de två ögonpar som lyser av hoppfullhet från gryning till kväll, de ögonen som lyser av glädje.
Vi klarar vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Den tro vi har på varandra. Den är starkare än alla andra band.