-Ibland känns det som om att slutet är en början, eller början ett slut. Nivet, den känslan av att allt är så komplicerat.
Det känns iallafall så. Liksom, kärlek genom nätet, vad är det?

Båda två var inbjudna i någon konversion på msn. Vi la till varandra som kompisar, började snacka. Mest för stunden. Det var inget som jag tog på fullaste allvar.
Två som snackar på msn, blev det något av det?
Ju mer vi snackade, desto mer blev det jobbigare. Vi var ju ''internetkompisar'' eller säger man så?
Vi snackade om allt och inget, i ett tag.
Jag minns faktiskt inte varför jag blockade honom en dag av någon anledning, kanshe för det blev för mycket. Jag förstod inte vad jag höll på med. Verkligen inte.
Det gick två månader, vi hade inte snackat på två månader. Vi som inte kunde överleva en dag utan att snacka med varandra. Hah.
Jag blockade upp honom, skrev att jag saknade honom. Tyckte jag var lite dum, det var ju jag som avslutade det hela.
Eller avsluta och avsluta..
Jag trodde inte att han skulle svara, kollade inte ens mina mail. Varför skulle han svara liksom?
Men en dag, när jag kollade in av någon anledning. Så hade han svarat. Han skrev att han saknade mig också.
Oh minns den dagen, hur varm och glad jag blev. Och nej det var inte där jag blev kär.

Månader gick, vi skickade mail istället för att snacka live på msn eftersom vi aldrig var inloggade samtidigt. Men vi försökte.
Han gjorde så jag och hans barndomsvän lärde känna varandra, det visade sig att hon också gillar honom. Fast jag brydde mig inte så mycket om det då,
det var inget mellan mig och honom, vi var ju bara ''internetkompisarna''.
Det gick två år. Vi fortsatte sådär, snackade i mail. Ibland live på msn om vi hade turen.
Men plötsligt blev allt så fucked up, lögner började komma. Jag kände på mig att han ljög från första sekund.
Ursäkter, själv, bortförklaringar. Jaa nivet..
Innan sommarlovet berättade han att han skulle flytta till sitt hemland, att vi aldrig kunde snacka mer. Jag visste ju att det fanns datorer i hans hemland såklart, det var ju inte ingenmansland direkt liksom.
Å hur dålig jag mådde de dagarna. Var aldrig ute med kompisar, gjorde ingenting förutom att sitta framför datorn och vänta på hans jävla mail.
Varför brydde jag mig så mycket? vem var han till mig?
Han slutade logga in på en hel månad. Jag blev orolig så jag kontaktade hans ex som då var i Serbien om jag minns rätt, frågade om hon fortfarade hade kvar hans nr. Det hade hon inte.
Så det ända jag kunde göra just då var att vänta.
Dagar gick.. han hörde av sig. Skrev att han hade problem irl med socialen och jag vet inte vad. Jag led såklart med honom. Dum tjej som trodde på allt detdär.
Men som sagt kände jag på mig att han ljög, han ville ha något att skylla på så att vi skulle sluta snacka.
Jag kontaktade hans ex igen och frågade vad hon visste om honom. Mycket, var det hon sa.
Hon berättade att han ljugit om allting, tom hans namn. Att han ljugit för henne också.
Jag blev såklart jätte besviken, varför ljög han för mig? han som brukade berätta att jag var en såkallad ''ängel från ovan'' och den ända som förstod honom.. visst.
Men jag låtsades som ingenting när han hörde av sig. Jag spelade med. Ville se om han skulle erkänna sen, vart var hans poäng?
Men det kom en tid då han också inte skrev på veckor. Så jag skrev, jag skrev att jag visste allt om hans lögner. Att jag aldrig ville ha med honom att göra mer än så.
Han var inget att ha.
Jag väntade inte på svar då. Såklart skulle han komma med hans bortförklaringar och dumma anledningar..
Men jag mådde skit de perioderna.. jag var ju kär. Och kärlek var ju inte alltid så lätt att hantera.

Som vanligt av någon anledning gick jag in och kollade mina mail. Han hade svarat. Jag kunde såklart inte låta bli att kolla.
Han skrev att han aldrig trott att han skulle ljuga för mig, att han inte menade allt och att jag borde ge honom en chans till.
Han skrev också att han inte hade det så lätt.

Jag förlät honom, liksom människor är människor. Alla gör fel. Jag dör aldrig av att ge honom en chans, och plus så var jag kär. Inte så lätt.
Vi snackade som vanligt därefter, men jag glömde aldrig.
Han gav mig hans nummer. Vi smsade istället, men inget var sig likt, vi hade inget att snacka om längre. Det var så tomt.
Jag visste att jag fortfarande gillade honom men någonting var fel.
Det var alltid jag som hörde av mig, han skrev nästan aldrig.
Så jag avslutade det med ''Jag kan inte snacka med dig mer, ha det bra'' Jag förväntade mig åtminstonde ett VARFÖR av honom.
Men allt jag fick tillbaka var ''Ha det bra''
Kan ni tro det? efter allt. Oh han var verkligen inget att ha..

Såklart mådde jag dåligt de perioderna också.
Våren gick, sommaren tog slut. Hösten kom.
Jag brukade ringa dolt då och då för att höra hans röst. Det där gjorde mig glad faktiskt, att höra hans röst..
En dag ringde jag dolt och låtsades vara en tjej som ville lära känna honom. Han tjatade om vem jag var och vem jag fått hans nr ifrån hela tiden.
Jag fick nog, till sist skickade jag iväg ett sms där jag skrev att jag hade lovar att aldrig ge ut hans nr, och att jag hade förtjänat att han hörde av sig nångång, frågade varför han var så svår osv.
Han svarade att det var liksom jag som hade ''klippt tråden''. Vi höll på sådär tills ingen av oss orkade mer.
Då smsade han att han hade saknat mig. Oh vad lycklig jag var just den minuten. Detta har jag drömt om länge.
Och som vanligt, fortsatte vi smsa.. samma frågor ''hur mår du?'' ''Vad gör du?'' samma svar ''Jo jag mår bra'' ''Inget särskilt''
Tills en dag då ingen skrev, jag var trött. Vart ville jag komma fram till? Han hör ju aldrig av sig, varför är det alltid jag som ska skriva? vem tror han att han är?
vem är han till mig ens? Oh fuck life, jag måste acceptera att vi inte är menade för varandra.
Men jag vill inte inse det.
Så jag hoppas fortfarande, lever på hopp om att han skriver någongång..

Annons

The photo has no tags

Anonymous Sat 21 May 2011 18:07

Blev helt PAFF, helt sjukt ! That was real deep

Anonymous Sat 7 May 2011 18:48

loqk, vad har hänt?
du ska berätta allt allt allt a nite!
finns alltid llokumi jem! <33

2 comments on this photo

June 2011