Ljung (Calluna vulgaris) är den enda arten i släktet Calluna, och är en av de vanligaste och individrikaste arterna i Norden. Den är vanlig i skogar (utom på de skuggigaste ställena) men växer allra mest på öppen mark, särskilt mager jord, än på torr mark (hedar), än i kärrens närhet, och i mängd anträffas den på de kala skären vid kusterna.

I fjälltrakterna delar den utrymmet med kråkriset (Empetrum nigrum) och några för fjällen artegna ljungväxter och finns något högre än trädgränsen. Först i det allra nordligaste Norge blir den något mindre vanlig. Förr var denna art förhärskande över stora områden i sydvästra Sverige. Ljunghedarna bredde ut sig från nordvästra Skåne till Bohuslän och in i Småland och Västergötland där de kallades Svältorna.Numera återstår endast några reservat och en del kustnära hedar. Genomsin förnöjsamhet med jordmånen och sin hårda, sega beskaffenhet iförening med ytterst tät förgrening förmår denna växt uttränga övrigasmåbuskar, örter och gräs. En stor del av ljunghedarna har i historisktid uppkommit genom att människorna avverkat skogen och släppt djur påbete. På ljungbackar och hedar kan träd gro, i synnerhet tall ochbjörk, och om ljungbestånden nedtrampas av fåreller annan boskap, och om marken gödslas och beskuggas genomträdplantering, ger ljungen slutligen vika och platsen kan återförastill en gräs- eller örtbacke med eller utan skog.

En ljungplanta liknar oftast ett miniatyrträd med ormlikt vriden,nedböjd eller uppstigande stam. Ibland slår denna rötter på flerapunkter och blir då mera busklik. Plantan växer ofta spaljéformigttryckt mot marken eller klippan. Veden är hård och tät. Ljungplantankan bli upp till omkring 25 år gammal och man har iakttagit mer än50-årig ljung. I de täta bestånden på en hed uppstår därför luckorefter avdöende individer. Men de fylls av snabbt växande fröplantor ochpå detta sätt tar ljungen även nya områden i besittning. Fröna ärmycket små, fint gropiga och glänsande.

Bladen är mycket små, av barrlik form och tätt tegellagda i 4 rader. I blomman är 4-talet rådande, och ståndarna är åtta. Hos Calluna är blomfodret större än blomkronan och av kronans rödvioletta färg.Både foder och krona är djupt kluvna. Blommorna är märkliga genomhyllets fasta och styva byggnad. Det sitter kvar efter att blomningentorkat, men nästan oförändrat till form och färg. Ljungen kan därföranses som ett slags eternell. Blomningen infaller i augusti.Då blir den ödsliga heden mycket vacker. Så långt blicken når är denhöljd av sin rosenvioletta blomstermatta i klar och mild färgglans.

Utanför Norden finns ljungen i hela Europa (utom de sydligaste medelhavsländerna), på Island och (sällsynt) i Nordamerika. I Sveriges landsbygder kallades den förut även lyng, ling, rossling ("hästljung"), gröne, graun, moris o.s.v.

Ljungens bark innehåller garvämne; dess rötter är ett starktkorgflätningsmaterial. Den har visat sig lämplig till färgning avbrunt, gult och rött. Blommorna är genom sin talrikhet en viktignäringskälla för biet, som ur dem bereder en mörkgul honung.Dessutom är ljungen användbar som bränsle och på flygsandfält nedgrävesavskuren ljung i massor för att binda den lösa sanden på ställen därsandgräs sedan ska planteras.

Ljung är Västergötlands landskapsblomma, och är en av Skottlands nationalblommor.

Annons

The photo has no tags

February 2013