September
Saturday 20 March 2010 photo 1/1
|
Skrika tyst
Som när man skriker fast tyst med handflatorna pressade hårt mot tinningarna. Man håller sig samman, fastän man nästan gått i bitar. Sammanbiten, sammanfattad, sammanpressad. Och man vill inte öppna ögonen, för att behöva möta en verklighet som pressar sig in, tvingar sig, vrålar någonstans mellan revbenen.
Man vill att det ska vara vackert någonstans, att det kan vara vanligt. Att det ska finnas frukost på bordet när man kommer till köket, men det är alltid samma kyliga tystnad, en kran som droppar och en nästan tom skål med sega gamla popcorn. Man tar en näve och de smakar salt, olja och cigarettrök. Magen värker. En saknad. Fast inte en vanlig saknad, utan en rasande längtan, att behöva fast man inte vet vad. Man vill bara ha mer, mycket mer.
Slag som korta, hårda stötar mot bröstkorgen, hår som knakande dras av i tussar. Hon blundar hårdare. Sparkar som får henne att tappa andan. Ändå andas hon fortfarande. Det blir tyst. Knytnävar som dunsar mot köttet. Mot låren, mot revbenen, mot ryggen, mot skallen. Hon håller armarna om huvudet. En kompakt spark mot bakhuvudet, men hon vägrar skrika högt, hon vägrar gråta. Det är ändå bara köttet. Kroppen är inte nödvändigtvis samma sak som själen. Hon svävar en bit utanför och kroppen blir bedövad. Hon flyter böjd i en båge i luften, det känns som en sval vind eller såpbubblor mot kinderna. Något mjukt och böljande.
Som när man längtar bort, vaknar på natten och är nästan lycklig, tills man minns sin verklighet. Sitt liv. Och då vill man inte, man vill INTE. Det finns inget att sakna men man längtar vart som helst, ändå. Ut i den riktiga världen, eller bara någonstans där man kan andas. Där man kan vakna utan att käkmusklerna känns ömma, utan den tuggande känslan i mellangärdet.
Utan kroppen, utan människorna, utan alla dumma blickar. Världen är grym och människorna i den är onda. Är de inte onda så är de likgiltiga. Eller rädda.
Man vet det här sedan länge, men det gör så ont. Man känner sig så söndertrasad att minsta ljud får en att hoppa till. Ens inre är splittror.
Glasskärvor, trassliga ändar, ömma, sköra.
Hon har lärt sig se efter skiftningar. Det annorlunda ansiktsuttrycket, eller en försiktig förändring som är skillnaden mellan olika känslolägen. Hon smyger runt och försöker le då det passar in. Försöker ge mer, en teckning, guldpapper klippta som hjärtan, hon bakar bröd och kakor, städar och diskar och torkar diskbänken blankt ren. Hon tycker om det dova skenet från rostfritt stål. Knivarna ställer hon i sina ställ, hon torkar slasken med toalettpapper så där inte finns en enda droppe på kanten.
Metodiskt gnider hon bort alla fettavlagringar. Ler tills kinderna blir hårda och ömma. Hon har flera Barbie på rummet. Barbie och My little Pony. Men hon tar sällan fram dem, hon orkar inte se deras gulliga ansikten. Hon brukar spara dem tills senare, till en bättre tid, en tid då det passar att ha rosa tyllkjol och glitterlila virvelvindar på bakdelen. Hästarnas regnbågsmanar är så vackra att de får henne att börja gråta, men då biter hon sig hårt i läppen tills den brister och det blöder salt i hela munnen. Hon tänker inte gråta mera.
Som när man skriker fast tyst med handflatorna pressade mot tinningarna. Man håller sig samman, fastän man nästan gått i bitar. Och man vill inte öppna ögonen, för att behöva möta en verklighet som pressar sig in, tvingar sig, vrålar någonstans mellan revbenen. Man vill att det ska vara vackert någonstans, att det kan vara vanligt. Magen värker. En saknad. Fast inte en vanlig saknad, en rasande längtan, att behöva fast man inte vet vad. Man vet bara att man vill ha mer.
Mycket mer.
Som när man skriker fast tyst med handflatorna pressade hårt mot tinningarna. Man håller sig samman, fastän man nästan gått i bitar. Sammanbiten, sammanfattad, sammanpressad. Och man vill inte öppna ögonen, för att behöva möta en verklighet som pressar sig in, tvingar sig, vrålar någonstans mellan revbenen.
Man vill att det ska vara vackert någonstans, att det kan vara vanligt. Att det ska finnas frukost på bordet när man kommer till köket, men det är alltid samma kyliga tystnad, en kran som droppar och en nästan tom skål med sega gamla popcorn. Man tar en näve och de smakar salt, olja och cigarettrök. Magen värker. En saknad. Fast inte en vanlig saknad, utan en rasande längtan, att behöva fast man inte vet vad. Man vill bara ha mer, mycket mer.
Slag som korta, hårda stötar mot bröstkorgen, hår som knakande dras av i tussar. Hon blundar hårdare. Sparkar som får henne att tappa andan. Ändå andas hon fortfarande. Det blir tyst. Knytnävar som dunsar mot köttet. Mot låren, mot revbenen, mot ryggen, mot skallen. Hon håller armarna om huvudet. En kompakt spark mot bakhuvudet, men hon vägrar skrika högt, hon vägrar gråta. Det är ändå bara köttet. Kroppen är inte nödvändigtvis samma sak som själen. Hon svävar en bit utanför och kroppen blir bedövad. Hon flyter böjd i en båge i luften, det känns som en sval vind eller såpbubblor mot kinderna. Något mjukt och böljande.
Som när man längtar bort, vaknar på natten och är nästan lycklig, tills man minns sin verklighet. Sitt liv. Och då vill man inte, man vill INTE. Det finns inget att sakna men man längtar vart som helst, ändå. Ut i den riktiga världen, eller bara någonstans där man kan andas. Där man kan vakna utan att käkmusklerna känns ömma, utan den tuggande känslan i mellangärdet.
Utan kroppen, utan människorna, utan alla dumma blickar. Världen är grym och människorna i den är onda. Är de inte onda så är de likgiltiga. Eller rädda.
Man vet det här sedan länge, men det gör så ont. Man känner sig så söndertrasad att minsta ljud får en att hoppa till. Ens inre är splittror.
Glasskärvor, trassliga ändar, ömma, sköra.
Hon har lärt sig se efter skiftningar. Det annorlunda ansiktsuttrycket, eller en försiktig förändring som är skillnaden mellan olika känslolägen. Hon smyger runt och försöker le då det passar in. Försöker ge mer, en teckning, guldpapper klippta som hjärtan, hon bakar bröd och kakor, städar och diskar och torkar diskbänken blankt ren. Hon tycker om det dova skenet från rostfritt stål. Knivarna ställer hon i sina ställ, hon torkar slasken med toalettpapper så där inte finns en enda droppe på kanten.
Metodiskt gnider hon bort alla fettavlagringar. Ler tills kinderna blir hårda och ömma. Hon har flera Barbie på rummet. Barbie och My little Pony. Men hon tar sällan fram dem, hon orkar inte se deras gulliga ansikten. Hon brukar spara dem tills senare, till en bättre tid, en tid då det passar att ha rosa tyllkjol och glitterlila virvelvindar på bakdelen. Hästarnas regnbågsmanar är så vackra att de får henne att börja gråta, men då biter hon sig hårt i läppen tills den brister och det blöder salt i hela munnen. Hon tänker inte gråta mera.
Som när man skriker fast tyst med handflatorna pressade mot tinningarna. Man håller sig samman, fastän man nästan gått i bitar. Och man vill inte öppna ögonen, för att behöva möta en verklighet som pressar sig in, tvingar sig, vrålar någonstans mellan revbenen. Man vill att det ska vara vackert någonstans, att det kan vara vanligt. Magen värker. En saknad. Fast inte en vanlig saknad, en rasande längtan, att behöva fast man inte vet vad. Man vet bara att man vill ha mer.
Mycket mer.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/notagirliegirl/448683936/
Visa toppen
Show footer