June
Thursday 12 January 2012 photo 1/1
|
Change
Barnet som blev >>synligt<<
Jag är lika osynlig som jag var för tjugo år sedan. Då låg jag i mammas mage, där var allt så tyst och det var ingen som hörde eller såg mig. Det var bara mamma som kände mina sparkar ibland men hon brydde sig inte så värst mycket. Det var inte meningen att jag skulle finnas. Det första mamma gjorde när jag föddes var att ge bort mig till en annan familj som jag sedan fick växa upp i.
Det verkar vara en jätte bra familj. Varje kväll så kommer jag ihåg att vi hade mysiga hemmakvällar med film, godis och massa filtar och jag älskade det verkligen. Men sedan förändrades allt. Hemmakvällarna bara försvann och de hade helt plötsligt inte tid med mig längre. Min fostermamma lärde mig laga mat och städa. Jag märkte att det inte var som de skulle med min fostermamma och då fick jag reda på att hon var gravid. Jag skulle få ett syskon. Jag var jätte glad ända tills Embla föddes, ja det var så hon fick heta.
Jag fick ta hand om henne när hon var tillräckligt gammal eftersom mina fosterföräldrar jobbade i princip hela tiden. Så det var jag som fick göra allt som min fostermamma hade lärt mig. När jag var sex år fick jag vara ensam hemma första gången, Jag fick göra mig egen mat och försöka läsa sagor för mig och Embla. Om mina fosterföräldrar kom hem och det inte var städat eller att Embla gråt så blev jag slagen och det var inga slag med handflatan. Det var riktigt hårda slag med knytnävarna det var knappt att jag överlevde. Men de såg alltid till att sluta när de såg att jag inte orkade mer. Det fick jag stå ut med varje dag frö det var alltid någonting jag hade gjort. De var som jag inte fanns längre nu när Embla var född, jag var som en slav för de. Ett barn ska inte bli behandlad såhär hemskt.
När jag började skolan trodde jag allt skulle bli bättre för du kunde jag skaffa kompisar och jag slapp vara hemma. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag var väldigt blyg i den åldern för jag hade aldrig fått träffa några så jag hade inga vänner. Det var ingen som gillade mig, jag vet inte varför, de hade bara bestämt sig för det eller något. Jag blev utfryst och mobbad. Jag fick inte ens vara med och leka eller ens prata med de andra barnen för då fick jag otrevliga kommentarer tillbaka. Jag sprang alltid till toaletten och gråt för de va ingen som gillade mig. Hela lågstadiet var så för mig och det var hemskt.
Högstadiet kom och det blev bara värre, jag hamnade i fel gäng, började röka det ena och det andra. Jag fastnade för drogerna men sedan när mina vänner hamnade rätt trodde jag att jag också skulle göra det men det gjorde jag inte. Embla var hemsk mot mig, hon drog mig i håret, tog mina kläder och mitt smink.
Jag hatade mitt jag. Jag var inte tillräckligt stark för att kunna säga ifrån, jag tog alltid emot alla slag och hårda ord. Ibland blev orden för mycket och jag började skära mig. Jag började drömma om att bara försvinna, försvinna bort från denna jord. Men jag tänkte också på att jag var för bra för att dö, varför var jag tvungen att bli den jag var? Varför ska jag bli behandlad så här? Det var många frågor som dök upp i mitt huvud.
När jag började gymnasiet blev allt bättre, jag träffade en helt underbar kille som jag verkligen blev kär i. Jag fick träffa hans kompisar och jag trodde mitt liv var på väg uppåt på en bättre väg men Embla försökte göra allt för att förstöra mellan oss. Vårat förhållande höll i ungefär en månad men sedan vann Embla, jag upptäckte henne i säng men min kille på en fest som vi var på. Det var första gången jag vågade säga ifrån och första gången som jag sa ifrån, jag var så arg. Jag sparkade, slog och skrek åt henne. Embla bara stod där, hon var helt chockad, aldrig hade hon sett mig sådär. Hon var livrädd och gjorde allt för att skydda sig. Sen dess har hon inte gjort något mot mig, bara gett mig hårda blickar och några kommentarer då och då men det är inget jag orkade lägga energi på.
När jag började sista året på gymnasiet så bestämde jag mig för att leta upp min mamma och började släktforska. Hon bodde i Göteborg. Jag tog mig modet och åkte dit för att söka upp henne. Jag fick hjälp av en klasskompis och hennes mamma som tydligen var en gammal barndomsvän till min mamma och visste ungefär vart hon bodde. Efter några timmars letande hittade vi de. Min kompis mamma gick dit för att kolla om de var hemma och om hon bodde där och så. Det tog en timme eller två. När hon kom ut sa hon att det var okey att jag kom. Hon ville tydligen prata med mig också.
Hela jag blev spänd. Det går inte förklara känslan. Jag gick in i rummet och där satt en kvinna med svart kortklippt hår, trasiga jeans och en tröja med något band på. Jag satte mig i soffan bredvid henne och började prata. Jag frågade frågor som jag länge velat ha svar på. Jag berättade om min barndom. Plötsligt reste hon sig upp och sa att hon inte ville ha något med mig och göra. Hon har en ny familj nu med en underbar kille och två underbara barn. Jag kände hur tårarna började rinna på min kind och de rinner nu när jag skriver detta.
När vi kom hem igen så orkade jag ingenting. Jag visste inte vad jag hade gjort för fel. Jag tänkte att jag skulle börja plugga så mycket jag kan så jag sedan kan börja plugga i Uddevalla och bli de jag vill. Jag slutade med drogerna och började komma på rätt spår.
I slutet på trean så hade jag MVG i nästan alla ämnen. Jag höll på att söka till en journalistskola i Uddevalla. En dag när jag kom hem efter skolan så hade jag fått brev. Embla tog brevet och läste de. Jag ryckte de ur hennes hand och läste de. Jag kände hur hela jag log. Både utanpå och inuti. Jag började packa och höra med skolan hur mycket de skulle kosta att bo på skolan och sådana saker.
På skolavslutningen när vi skulle springa ut så var de ingen som höll upp nått kort på mig när jag var litet eller något sådant. Jag satte mig på direkt på tåget till Uddevalla.
Nu bor jag i Uddevalla med min underbara sambo och vi har två barn som jag uppfostrar så bra jag kan. Allt för att de inte ska bli behandlade så som jag blev. Att jag skulle få de såhär bra trodde jag aldrig för några år sedan. Det är konstigt hur allt löser sig tillslut, hur svårt det än är så löser det sig alltid. Jag vet inte hur många gånger självmordstankarna har poppat upp, Men de skulle aldrig falla mig in för jag vet om jag dör så vinner alla andra. Och jag ska inte dö. Jag är för bra för att dö. Jag jobbar nu som journalist och jobbar helger på FRIENDS mot mobbning.
vill ha massa kritiiik! :D
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/novellerdikter/500812571/
Visa toppen
Show footer