Monday 19 August 2013 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Träna är bra för själen, särskilt när man verkligen känner sig trött i varenda muskel i kroppen. Då vet man att man har gjort ett bra jobb, det var så jag kände nu med. Knappt så jag orkade ta på mig skorna och cykla hem. Första veckan på sommarlovet, tränat alla dagar denna vecka. Alltid samma rutiner på gymmet, alltid cykla hem och bli ännu mer svettig och sen slänga sig in i duschen och efter det bara slappa i soffan och zappa mellan kanalerna och titta på mobilen då och då, i hopp om att han har skrivit ett sms, eller skrivit något på facebook. Men alltid få samma besvikelse, han hade inte skrivit något. Ny morgon då, sitta vid frukostbordet och sleva i sig sked med flingor och mjölk, sked efter sked. Ingen sa ett pip, inte ens pappa.
"Jag saknar mamma, hon hade alltid något att säga " Plötsligt bara sådär, lämnar dessa ord min mun.
"Ja, mamma. Tack, nu behöver jag tänka på det igen, tack så jävla mycket Jouline " fräste Emil och sen sprang han ifrån bordet.
"Emil", Pappa ropade efter honom.
"Förlåt, det var inte meningen att dra upp det, förlåt pappa" sa jag för att försöka dämpa den dystra stämningen som började lägga sig över mig, pappa och min syster Lina.
Pappa ruskade på huvudet, med den minen han gav mig förstod jag att jag inte behövde oroa mig. Han gick inte efter Emil, han satt kvar på sin plats. Bläddrade vidare i tidningen, jag kunde se hans ögon tåras, men han sa inget. Efter ett tag reste sig Lina och gick ifrån bordet. Jag skyndade snabbt efter och kunde hitta båda mina små syskon på Emils rum. Jag såg Emil sitta på sin säng med rödsprängda ögon och tårarna som rann ner för kinderna, bredvid honom satt Lina och även hon grät. Jag gick fram till Emil och försökte klappa honom på kinden men han slog bara bort min hand.
"Emil, jag är ledsen. Jag mena inte att säga så, det var bara att mamma dök upp i mitt huvud och jag kunde inte kontrollera vad jag sa "
"Du säger alltid så, varje gång du drar upp mamma, Jouline. Alltid samma ursäkt, stick jag vill inte prata med dig, kan inte ens se på dig"
Mina ögon tårades, hans ord skar i mig. Han vet hur han ska såra tänkte jag, så jag vände mig om och gick till mitt rum gråtandes. Mötte pappa i hallen och han förstod att Emil hade sagt något. Jag stängde in mig på mitt rum och kunde höra hur pappa försökte trösta mina små syskon.
Efter ett tag kom pappa in och satte sig på min säng. "Jouline, du måste förstå en sak. Emil är bara 8 år gammal, han vet inte riktigt än hur man bearbetar eller går igenom en sorg. Det har bara gått ett halvår sen er mamma dog, min fru. Jag har bokat in flera samtal på BUP så jag kan ta dit honom och Lina. Nu i sommar, då kan han förhoppningsvis tala ut om sina känslor. Att han svarar taskigt mot dig är för att han är frustrerad, du ska bara veta hur många kvällar jag få trösta honom från att sluta gråta för att han ens ska kunna somna."
"Men, Lina reagerar inte alls på samma sätt ju " Sa jag och tittade frågande på pappa. "Lina, hon är bara 4 år. Hon vet nog inte heller hur hon ska bearbeta sin sorg, tror inte riktigt hon har fattat helt än att mamma är borta. Du får inte vara så tuff mot dem, jag vet att ingen av er har det så lätt just nu och inte jag heller. Men bråka inte med Emil i onödan och försök att inte säga såna saker vid frukostbordet, jag kan fixa en tid åt dig med, så du kan prata med en psykolog, okej? "
Jag tittade på honom och skakade på huvudet, det första förstod jag. Men att tala med en psykolog. Aldrig, aldrig i hela mitt liv tänkte jag. Efter ett tag gick pappa därifrån och stängde dörren. Jag kastade mig bakåt i sängen och gömde ansiktet i en kudde och grät en lång stund.
Fortsättning följer.. :)
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/novellerdikter/515775754/