Thursday 13 February 2014 photo 1/2
|
Förlåt om bilden är opassande, jag är bara ett fan av DbA, och då blev det denna...
HUR SOM HELST -
Jag håller på att skriva en liten text, och jag hade hoppast på att någon i denna grupp kunde ge mig lite respons på den..
Jag kallar den Pest(kändes passande), och den är lite av en dystopi/robinsonadaktig, något liknande i alla fall..
Så, here it come(Prolog):
Ena sekunden så satt jag och pratade med Fredrik, mannen i stolen bredvid min, om boken som han läste. Metero 2033, skriven av Dmitrij Gluchovskij. Andra sekunden så exploderade motorn i ena vingen, och planet störtade oändligt snabbt emot marken.
Varje sekund av panik runt omkring kändes som en evighet av förvirrande tankar som cirkulerade kring allt som jag önskade hade hänt. Allt som jag önskat att jag hade åstadkommit och allt som jag ångrar att jag missat. Varje sekund av rädsla blev en evighet av tortyr, gamla minnen som dök upp och som började äta en inifrån.
Trots att syrgasmaskerna snabbt föll genom luckor i taket ovanför varje sittplats, så var tiden innan man hann ta på sig dem långa nog för att gå igenom varje dåligt beslut och varje misslyckat försök till allt som man någonsin försökt i hela sitt liv. Men i just den stunden som masken satt fast ordentligt, och den lugnande gasen började bita i, så var all smärta bortom sinnets gränser. Allt försvann, lika snabbt som det kom, och tanken på att just jag sitter i ett störtande plan kändes inte längre särskilt hemskt, det kändes mera som ett skämt. Ett roligt skämt, för äntligen skulle vi landa.
Strax innan den förödande händelsen, som för övrigt kom helt oförberett för de flesta ombord, så kunde livet faktiskt inte vara värre.
Trotts utsikten över alla städer under kvällstid, då man kan se alla lampor lysa, då man kan inbilla sig olika bilder i ljusen på ett sätt som får en person att väcka lyckliga gamla minnen, så var det inte mycket att se just denna gång. Utsikten var fruktansvärd.
Att kolla ut genom något fönster, var tråkigare än att kolla upp i taket i flygplanet. Allt som visades där nere var ändå dött. Lamporna var släckta, landmärkena tynade bort i mörkrets dystra landskap.
Personerna inne i flygplanet var lika rädda som lättade över att vara här. Vissa mer lättade, vissa mer rädda. Jag var bara rädd.
Men vad var vi rädda för? - Vi var rädda för vad verkligheten förvandlats till. Rädda för de virus som spridits genom våra hemstäder, rädda för att vi kan vara de som är smittade. Rädda för att denna pest kan ha nått i våra nerver, och det är för sent att göra något åt det. Men ändå lättade, för att vi har fått komma bort från de förpestade städerna. Vi får flyga iväg från ställena där tusentals människor blivit smittade och som dött av det. Ingen vet hur det ska botas, men vi vet hur det ska stoppas. Det ska brännas. Alla besittande av pesten har blivit brända, alla har blivit offrade för mänsklighetens räddning.
Trots att det inte känns verkligt just nu, så kan pesten ta ett slut, förr eller senare.
Mannen bredvid mig läste Metero 2033, en dystopi om Sovjet i sina värre dagar. Det kändes plötsligt väldigt passande, när vi började störta emot marken.
Vi kolliderade med en övernaturlig styrka i vattnet. Folks masker, likaså min, flög av, och så småningom så började medvetandet komma tillbaka till mig.
Jag var väldigt omtumlad, men inte särskilt skadad, lyckligt lottad jämfört med personerna som satt närmast vingen och har antingen flugit ut ur planet eller fått rejäla brännskador. Vare sig det ena eller det andra, så är personerna längre bak i planet lite säkrare än resterande passagerare, speciellt med tanke på att den främre delen, bortanför den bortsprängda vingen, är helt borta. Borta. Förmodligen sjunkit ned i vattnet, men borta.
Frågorna kring varför vi inte sjönk blev snabbt besvarade genom att kolla ut genom fönstren och märka att alla fyra ingångar som sitter kvar på denna delen av flygplanet har släppt ut sina evakueringskanor och flyter tack vare dem, men hur länge kan vi flyta, om vatten börjar rinna in genom öppningen där fram.
Ena sekunden så satt jag och pratade med Fredrik, mannen i stolen bredvid min, om boken som han läste. Metero 2033, skriven av Dmitrij Gluchovskij. Andra sekunden så exploderade motorn i ena vingen, och planet störtade oändligt snabbt emot marken.
Varje sekund av panik runt omkring kändes som en evighet av förvirrande tankar som cirkulerade kring allt som jag önskade hade hänt. Allt som jag önskat att jag hade åstadkommit och allt som jag ångrar att jag missat. Varje sekund av rädsla blev en evighet av tortyr, gamla minnen som dök upp och som började äta en inifrån.
Trots att syrgasmaskerna snabbt föll genom luckor i taket ovanför varje sittplats, så var tiden innan man hann ta på sig dem långa nog för att gå igenom varje dåligt beslut och varje misslyckat försök till allt som man någonsin försökt i hela sitt liv. Men i just den stunden som masken satt fast ordentligt, och den lugnande gasen började bita i, så var all smärta bortom sinnets gränser. Allt försvann, lika snabbt som det kom, och tanken på att just jag sitter i ett störtande plan kändes inte längre särskilt hemskt, det kändes mera som ett skämt. Ett roligt skämt, för äntligen skulle vi landa.
Strax innan den förödande händelsen, som för övrigt kom helt oförberett för de flesta ombord, så kunde livet faktiskt inte vara värre.
Trotts utsikten över alla städer under kvällstid, då man kan se alla lampor lysa, då man kan inbilla sig olika bilder i ljusen på ett sätt som får en person att väcka lyckliga gamla minnen, så var det inte mycket att se just denna gång. Utsikten var fruktansvärd.
Att kolla ut genom något fönster, var tråkigare än att kolla upp i taket i flygplanet. Allt som visades där nere var ändå dött. Lamporna var släckta, landmärkena tynade bort i mörkrets dystra landskap.
Personerna inne i flygplanet var lika rädda som lättade över att vara här. Vissa mer lättade, vissa mer rädda. Jag var bara rädd.
Men vad var vi rädda för? - Vi var rädda för vad verkligheten förvandlats till. Rädda för de virus som spridits genom våra hemstäder, rädda för att vi kan vara de som är smittade. Rädda för att denna pest kan ha nått i våra nerver, och det är för sent att göra något åt det. Men ändå lättade, för att vi har fått komma bort från de förpestade städerna. Vi får flyga iväg från ställena där tusentals människor blivit smittade och som dött av det. Ingen vet hur det ska botas, men vi vet hur det ska stoppas. Det ska brännas. Alla besittande av pesten har blivit brända, alla har blivit offrade för mänsklighetens räddning.
Trots att det inte känns verkligt just nu, så kan pesten ta ett slut, förr eller senare.
Mannen bredvid mig läste Metero 2033, en dystopi om Sovjet i sina värre dagar. Det kändes plötsligt väldigt passande, när vi började störta emot marken.
Vi kolliderade med en övernaturlig styrka i vattnet. Folks masker, likaså min, flög av, och så småningom så började medvetandet komma tillbaka till mig.
Jag var väldigt omtumlad, men inte särskilt skadad, lyckligt lottad jämfört med personerna som satt närmast vingen och har antingen flugit ut ur planet eller fått rejäla brännskador. Vare sig det ena eller det andra, så är personerna längre bak i planet lite säkrare än resterande passagerare, speciellt med tanke på att den främre delen, bortanför den bortsprängda vingen, är helt borta. Borta. Förmodligen sjunkit ned i vattnet, men borta.
Frågorna kring varför vi inte sjönk blev snabbt besvarade genom att kolla ut genom fönstren och märka att alla fyra ingångar som sitter kvar på denna delen av flygplanet har släppt ut sina evakueringskanor och flyter tack vare dem, men hur länge kan vi flyta, om vatten börjar rinna in genom öppningen där fram.
Directlink:
http://dayviews.com/novellerdikter/517388097/