Tuesday 22 July 2014 photo 1/1
|
Random bild, jag vet.
Tänkte ladda upp en text som jag skrivit, något som jag skrivit om väldigt många gånger. Det är något som jag hoppas ska bli en prolog till en bok, om jag någonsin lyckas skriva så mycket. Så ja, kom gärna med konstruktiv kritik och berätta gärna vad som är bra/mindre bra i texten, så kanske jag kan förbättra den ytterligare lite till! :)
Att stå ensam, ansikte emot ansikte med verkligheten var de ungas värsta mardröm. Att under omständigheterna av tjugohundratalets verklighet vara tvungna att klara sig själva så fort skolan var avslutad. Att ta hand om sig själv, laga sin egen mat, betala sina egna räkningar och ha ett jobb.
Omständigheterna förändrades väldigt snabbt, och istället för att ha ångest för att måsta städa sin egen lägenhet, eller jobba ihop pengar att betala räkningar med, så var de rädda för att inte få komma undan sin egna ångest för en ynka sekund, eller att svälta till döds.
Något måste göras. Ett samhälle måste gå framåt. Folk måste hjälpas åt, istället för att slåss. De måste kringgå konflikter och sammarbeta, om de ens kan hitta någon att sammarbeta med.
För ett år sedan så tog Ryssland över Ukraina. För nio månader sedan så hade Ryssland även intagit Den sydligare delen av Finland. Balkan-länderna. Vit-Ryssland och Polen. Snabbt därefter så tog krig på fler fronter över. Konflikter i Asien mellan Ryssland och Kina. Japan och Sydkorea tog ställning emot Nordkorea, som försökte gå i en allians med Ryssland, men snabbt därpå så var Nordkorea ett minne blått.
Ryssland försökte snabbt att ta över resten av Europa, något som gick bättre än väntat. Allt utom Norsk-Svenska halvön, delar av Finland och Storbritanniens öar blev ockuperade.
Det gick en vecka utan att något hände. Rysslands nästa steg var svårt att förutspå. Alla satt och väntade. Rädda för vad som kunde hända, i stället för att förebygga det.
Ryssland började backa. Det såg ut att ta ett slut, men Ryssland ville inte ge sig. Dem ville ha mer. Mycket mer.
Ingen Svensk vet nog riktigt vad som hände efter det. Mer än att hela landet blev ett enda stort bombattentat, och snart var hela landet ödelagt.
Ett land som en gång var så fridfullt. Så fullt av liv, så fullt av en tro om en bättre framtid.
Förstört.
Allt. Hela landet. Förstört. Fyllt av sorg. Rädsla. Tomt på liv.
Allt nätverk blev utplånat. Alla mobiltelefoner saknade täckning, alla datorer saknade uppkoppling. Allt var borta. Hela omvärlden var borta.
Tänkte ladda upp en text som jag skrivit, något som jag skrivit om väldigt många gånger. Det är något som jag hoppas ska bli en prolog till en bok, om jag någonsin lyckas skriva så mycket. Så ja, kom gärna med konstruktiv kritik och berätta gärna vad som är bra/mindre bra i texten, så kanske jag kan förbättra den ytterligare lite till! :)
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/novellerdikter/518504952/