September
Sunday 1 January 2012 photo 2/3
|
_______________________________________
Den här berättelsen utspelar sig i Belfast hösten innan Tysean rymmer till England. Anledningen till att jag skrivit den är dels för att jag ville skriva mer om honom, men även för att introducera två av mina förhoppningsvis framtida dockor ^u^
(Samuel och Angel, åhh jag älskar verkligen de karaktärerna)
<3
_______________________________________
Det är konstigt att regn kan lukta. Eller det kanske inte är regnet i sig, kanske uppstår lukten när regnet och löven blandas. Jag har aldrig varit intresserad av naturvetenskap, så jag har ingen aning. Det tunna vattenlagret på asfalten reflekterar ljuset från gatlyktorna framför mig. Jag ryser till när en kylig vindpust tränger igenom min hoodie. Bara den här veckan har temperaturen sjunkit med flera grader. Det är början av oktober och det har regnat oavbrutet i fem dagar. Det slutade för bara någon timme sedan men luften känns fortfarande fuktig.
Jag växlar axel, väskan har blivit väldigt tung nu. Ju längre tiden går desto mer saker fylls den med, även om det mesta bara är värdelös skit. Fast jag har kvar två av MP3erna, de har jag inte lyckats sålt än...
Jag stoppar händerna i fickorna och fortsätter gå upp för gatan. Alla husen är kopior av varandra, fyrkantiga klossar av tegelsten. Man kan bli självmordsbenägen av mindre.
Klockan är strax över elva men jag känner mig inte det minsta sömnig, vanligtvis brukar jag inte somna förrän soluppgång.
Det ska bli skönt att packa ur lite av sakerna som tynger väskan, det skulle vara roligt att veta hur mycket den väger, för det känns som ett ton.
Jag tar fram nyckeln ur fickan på jeansen. Det är släckt i köket och på övervåningen, så jag antar att de antingen gått och lagt sig eller så är de inte hemma. Jag hoppas på det andra alternativet. Jag ska precis sätta nyckeln i låset när lampan i köket tänds. Jag tvekar men stiger sedan ner från verandan och går sakta fram till fönstret. Jag kliver in i rabatten och ställer mig på tå för att kunna se in i köket. Helvete!
Han står där inne vid köksbänken i bara kalsongerna. Gråa jävla urtvättade kalsonger.
Han sträcker på sig och tar fram ett glas ur ett av de mint gröna skåpen. Sedan skruvar han upp korken på spritflaskan och fyller glaset till brädden.
Det är en känsla i magen, eller snarare i bröstet. Det känns ungefär som någon trycker väldigt hårt mot bröstkorgen. Jag vet att han inte kan röra mig, han vet inte ens att jag är här, med ändå får jag den där känslan. Jag drar ett djupt andetag och tar ett steg tillbaka. Jag överväger att bara slänga ur alla onödiga saker på maken utanför huset, men istället slänger jag med en suck väskan över axels igen och går tillbaka ner för gatan som leder in till centrum.
När jag gått några kvarter hör jag hur någon ropar på mig. Jag vänder mig om för att se vem det är. På trottoaren mittemot kommer en grupp på fyra personer, de är mörkt klädda som för att smälta in i natten. Ett illrött hår fångar min uppmärksamhet. Personen vinkar mer eller mindre hysteriskt till mig och ropar att jag ska komma dit. Jag småler och skyndar mig över till andra sidan.
Gruppen består av Timix, Caro, en snubbe som jag inte känner igen, och Angel som genast kramar om mig.
"Hej! Jag har inte sett dig på evigheter, vart har du hållit hus?" frågar hon när hon tillslut släpper taget om mig.
"Näe jag har väl inte varit på något speciellt ställe", säger jag."Lite här och där som alltid". Hon skrattar till, sen rotar hon fram en mössa ur väskan och drar ner den över det tjocka yviga håret. Hennes kinder är aningen röda på grund av den kyliga luften.
"Vart är ni på väg egentligen?", frågar jag och ser mot de övriga i gruppen.
"Vi tänkte dra till kiosken, hänger du med?", säger Timix och drar fingrarna genom det mörka håret. Det var inte svårt att gissa sig till vart det besöker skulle leda, bryta sig in, råna stället och sedan springa därifrån med adrenalinet pumpande och famnarna fulla med godis, cigaretter och öl. Jag ler för mig själv och skakar på huvudet, de här människorna är inte kloka.
"Visst." säger jag och Timix flinar brett. Angel krokar fast sin arm i min, och medan vi går. Väl framme ställer Caro ner sin väska på marken och öppnar dragkedjan. Jag tyckte att den hade sett väldigt tung ut, men jag hade inte kunnat tro att den skulle vara full av tegelstenar.
"Vad ska ni med dom där till?" frågar jag honom.
"Vi ska kasta dem såklart." säger han och tittar upp mot mig.
"Så ni har släpat med dem ända hit bara för att kasta dem? Varför tar ni inte bara vanliga stenar från marken?" frågar jag och höjer ögonbrynen.
"För att vi såg dem och tänkte: "dom där skulle vi ju kunna kasta på någonting", och sedan bestämde vi oss för att ta med dem hit och kasta dem på kiosken. Den är så redan så nedgången. " säger Timix och plockar upp två stycken. Han blåser undan luggen som återigen fallit fram. Det mörka håret och ögonbrynen tillsammans med hans klargrå ögon får honom att se väldigt respektingivande ut. Och han är verkligen ingen man vill jävlas med. Jag har varit med ett par gånger, och det slutar aldrig vackert...
Det är ljust utanför kiosken, och lampan ger ifrån sig ett dovt surrande ljud. Caro slänger iväg en av stenarna. Den träffar metallen med en smäll och delas i två. Sedan kastar Timix båda sina stenar, en av dem träffar lampan som slocknar. Pojkarna brister ut i skratt och hämtar ännu fler tegelstenar ut den mörkgröna väskan.
"Ska inte du vara med och kasta?" frågar jag Angel som står bredvid mig och huttrar.
"Nja, jag följde mest med eftersom jag inte hade något annat att göra." säger hon och tittar ner i marken.
"Precis som jag då." säger jag och ler mot henne. "Ska vi dra någon annanstans?" frågar jag. "Det låter som en utmärkt idé!".
"Hörrni killar, vi drar!" ropar hon till dem.
"Jaha...okej. Hejdårå" säger Timix en aning förvånat. Han slänger stenen han håller i, och skyndar sedan fram till oss. "Du kommer till Luke imorgon vah?" frågar han Angel.
"Vadå ska han ha fest eller?".
"Ja, han fyller 25 och har fixat en massa saker.".
"Nja, vi får se. Troligtvis inte, både jag och Sam måste vara hemma eftersom vi ska ha släktmiddag."
"Men du skämtar! Du kan ju inte missa det, förstår du inte hur värt det är!?" säger han och låter alldeles bestört.
"Jo visst, men mamma kommer bli rasade ifall jag inte är där. Acceptera.". Jag blir en aning förvånad av det kalla tonfallet.
"Och när har det stoppat dig tidigare..." säger Timix surt, men han tjatar inte mer utan vänder sig till mig. "Men Tysean, du kommer väl vara där?".
"Ja men det är väl klart." säger jag och flinar mot honom.
"Great, då syns vi!" säger han glatt och går tillbaka till de andra.
To be continued..
Det är konstigt att regn kan lukta. Eller det kanske inte är regnet i sig, kanske uppstår lukten när regnet och löven blandas. Jag har aldrig varit intresserad av naturvetenskap, så jag har ingen aning. Det tunna vattenlagret på asfalten reflekterar ljuset från gatlyktorna framför mig. Jag ryser till när en kylig vindpust tränger igenom min hoodie. Bara den här veckan har temperaturen sjunkit med flera grader. Det är början av oktober och det har regnat oavbrutet i fem dagar. Det slutade för bara någon timme sedan men luften känns fortfarande fuktig.
Jag växlar axel, väskan har blivit väldigt tung nu. Ju längre tiden går desto mer saker fylls den med, även om det mesta bara är värdelös skit. Fast jag har kvar två av MP3erna, de har jag inte lyckats sålt än...
Jag stoppar händerna i fickorna och fortsätter gå upp för gatan. Alla husen är kopior av varandra, fyrkantiga klossar av tegelsten. Man kan bli självmordsbenägen av mindre.
Klockan är strax över elva men jag känner mig inte det minsta sömnig, vanligtvis brukar jag inte somna förrän soluppgång.
Det ska bli skönt att packa ur lite av sakerna som tynger väskan, det skulle vara roligt att veta hur mycket den väger, för det känns som ett ton.
Jag tar fram nyckeln ur fickan på jeansen. Det är släckt i köket och på övervåningen, så jag antar att de antingen gått och lagt sig eller så är de inte hemma. Jag hoppas på det andra alternativet. Jag ska precis sätta nyckeln i låset när lampan i köket tänds. Jag tvekar men stiger sedan ner från verandan och går sakta fram till fönstret. Jag kliver in i rabatten och ställer mig på tå för att kunna se in i köket. Helvete!
Han står där inne vid köksbänken i bara kalsongerna. Gråa jävla urtvättade kalsonger.
Han sträcker på sig och tar fram ett glas ur ett av de mint gröna skåpen. Sedan skruvar han upp korken på spritflaskan och fyller glaset till brädden.
Det är en känsla i magen, eller snarare i bröstet. Det känns ungefär som någon trycker väldigt hårt mot bröstkorgen. Jag vet att han inte kan röra mig, han vet inte ens att jag är här, med ändå får jag den där känslan. Jag drar ett djupt andetag och tar ett steg tillbaka. Jag överväger att bara slänga ur alla onödiga saker på maken utanför huset, men istället slänger jag med en suck väskan över axels igen och går tillbaka ner för gatan som leder in till centrum.
När jag gått några kvarter hör jag hur någon ropar på mig. Jag vänder mig om för att se vem det är. På trottoaren mittemot kommer en grupp på fyra personer, de är mörkt klädda som för att smälta in i natten. Ett illrött hår fångar min uppmärksamhet. Personen vinkar mer eller mindre hysteriskt till mig och ropar att jag ska komma dit. Jag småler och skyndar mig över till andra sidan.
Gruppen består av Timix, Caro, en snubbe som jag inte känner igen, och Angel som genast kramar om mig.
"Hej! Jag har inte sett dig på evigheter, vart har du hållit hus?" frågar hon när hon tillslut släpper taget om mig.
"Näe jag har väl inte varit på något speciellt ställe", säger jag."Lite här och där som alltid". Hon skrattar till, sen rotar hon fram en mössa ur väskan och drar ner den över det tjocka yviga håret. Hennes kinder är aningen röda på grund av den kyliga luften.
"Vart är ni på väg egentligen?", frågar jag och ser mot de övriga i gruppen.
"Vi tänkte dra till kiosken, hänger du med?", säger Timix och drar fingrarna genom det mörka håret. Det var inte svårt att gissa sig till vart det besöker skulle leda, bryta sig in, råna stället och sedan springa därifrån med adrenalinet pumpande och famnarna fulla med godis, cigaretter och öl. Jag ler för mig själv och skakar på huvudet, de här människorna är inte kloka.
"Visst." säger jag och Timix flinar brett. Angel krokar fast sin arm i min, och medan vi går. Väl framme ställer Caro ner sin väska på marken och öppnar dragkedjan. Jag tyckte att den hade sett väldigt tung ut, men jag hade inte kunnat tro att den skulle vara full av tegelstenar.
"Vad ska ni med dom där till?" frågar jag honom.
"Vi ska kasta dem såklart." säger han och tittar upp mot mig.
"Så ni har släpat med dem ända hit bara för att kasta dem? Varför tar ni inte bara vanliga stenar från marken?" frågar jag och höjer ögonbrynen.
"För att vi såg dem och tänkte: "dom där skulle vi ju kunna kasta på någonting", och sedan bestämde vi oss för att ta med dem hit och kasta dem på kiosken. Den är så redan så nedgången. " säger Timix och plockar upp två stycken. Han blåser undan luggen som återigen fallit fram. Det mörka håret och ögonbrynen tillsammans med hans klargrå ögon får honom att se väldigt respektingivande ut. Och han är verkligen ingen man vill jävlas med. Jag har varit med ett par gånger, och det slutar aldrig vackert...
Det är ljust utanför kiosken, och lampan ger ifrån sig ett dovt surrande ljud. Caro slänger iväg en av stenarna. Den träffar metallen med en smäll och delas i två. Sedan kastar Timix båda sina stenar, en av dem träffar lampan som slocknar. Pojkarna brister ut i skratt och hämtar ännu fler tegelstenar ut den mörkgröna väskan.
"Ska inte du vara med och kasta?" frågar jag Angel som står bredvid mig och huttrar.
"Nja, jag följde mest med eftersom jag inte hade något annat att göra." säger hon och tittar ner i marken.
"Precis som jag då." säger jag och ler mot henne. "Ska vi dra någon annanstans?" frågar jag. "Det låter som en utmärkt idé!".
"Hörrni killar, vi drar!" ropar hon till dem.
"Jaha...okej. Hejdårå" säger Timix en aning förvånat. Han slänger stenen han håller i, och skyndar sedan fram till oss. "Du kommer till Luke imorgon vah?" frågar han Angel.
"Vadå ska han ha fest eller?".
"Ja, han fyller 25 och har fixat en massa saker.".
"Nja, vi får se. Troligtvis inte, både jag och Sam måste vara hemma eftersom vi ska ha släktmiddag."
"Men du skämtar! Du kan ju inte missa det, förstår du inte hur värt det är!?" säger han och låter alldeles bestört.
"Jo visst, men mamma kommer bli rasade ifall jag inte är där. Acceptera.". Jag blir en aning förvånad av det kalla tonfallet.
"Och när har det stoppat dig tidigare..." säger Timix surt, men han tjatar inte mer utan vänder sig till mig. "Men Tysean, du kommer väl vara där?".
"Ja men det är väl klart." säger jag och flinar mot honom.
"Great, då syns vi!" säger han glatt och går tillbaka till de andra.
To be continued..
Part of an album
Camera info
Comment the photo
du kan jobba lite på grammatiken på vissa ställen, och att du gör diagolerna med meningar på rader var för sig, om du förstår vad jag menar. Annars är det bra ^-^
Åh vad gullig du är ^^ Tror jag ärvt det från min mamma, hon var och är väldigt duktig på språk, och jag började läsa när jag var 5, så jag började tidigt med sådana saker.. Vet faktiskt inte hur jag lärt mig så bra, eftersom min brorsa inte verkar ha fått det, för jag är bättre än honom.. Men jag har lärt mig mycket genom internet också :P
Åhh vad roligt, önskar att jag åxå var så bra på sånna saker ^^
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/noxis/499701550/
Visa toppen
Show footer