September
Sunday 1 January 2012 photo 3/3
|
_______________________________________
Yey, fortsättningen på förra texten ^_^
Inte så överdrivet lång kanske, men då blir det inte lika jobbigt att läsa ;D
_______________________________________
Efter cirka tio minuter kommer vi fram till lekparken där jag och de andra brukar hänga om somrarna. Jag förstår inte varför ingen gör någonting åt den, kommunen eller liknande. Eftersom den är högst barnovänlig. En lekplats borde väl ändå gå att leka på? Men här är så gott som allt förstört, det enda som faktiskt går att använda är tre gungor varav en är gjord för småbarn. En av de andra är en däckgunga eller vad det kallas för. Angel går fram och sätter sig på den och jag klättrar upp och sätter mig mitt emot henne. Det är väldigt trångt måste jag medge, den är då med all sannolikhet inte menad för tonåringar. Vi sitter där en stund och ser på varandra, och iakttar röken som kommer ur den andres mun vid varje utandning. Det är mörkt, men då och då lyser strålkastarna från en passerande bil upp omgivningen. Så bryter Angel plötsligt tystnaden.
"Förlåt för att jag varit så stel ikväll..", säger hon och se på mig.
"Vad menar du?", frågar jag. Jag kan inte komma ihåg att hon verkat, eller jo, den där sista kommentaren till Timix hade i och för sig varit en aning kall.
"Jag har haft mycket att tänka på. Eller, jag har egentligen inte haft mycket att tänka på, det är en sak som jag inte kunnat slita tankarna ifrån..", hon tittar ner och pillar med ett av snörena som hänger från hennes huva. Jag sitter tyst och betraktar henne. Hon tar ett andetag innan hon fortsätter.
"Det är också därför jag inte kan komma till Luke imorgon."
"För att du har mycket att tänka på?", jag ser frågande på henne.
"Neje, på grund av det jag inte kan sluta tänka på."
"Familjemiddagen? Är det den du gått och tänkt på?", frågar jag och ser misstroget på henne.
"Men nej, så klart inte. Vi ska inte ens ha familjemiddag imorgon, tack och lov. Det är Sam."
"Vad menar du, har det hänt honom någonting?"
"Den senaste veckan har han mått riktigt dåligt." Jag ser att hon har svårt att hålla tårarna inne. "Och det är så hemskt för det finns ingenting jag kan göra för att det ska bli bättre."
"Förlåt, men nu hänger jag inte riktigt med. Menar du hans sjukdom?".
För lite mindre än ett år sedan fick Angel's tvillingbror Samuel diagnosen Paranoid schizofreni. Jag kände inte dem då, men enligt Angel har han inte ändrats. Och av det jag sett av Sam kan man inte tro att han lider av någon speciell sjukdom. När jag träffade honom för första gången trodde jag att han skulle prata med sig själv ungefär som Gollum. Och ha en ond och en god sida. Så här i efterhand känner jag mig ganska dum. Men vad skulle jag trott, jag visste ju inget om Schizofreni. Det enda jag hade hört var att man trodde att man var två människor. Men tydligen finns det olika varianter, Sam hör röster och ser personer som egentligen inte existerar. Angel har försökt förklara anledningen för mig, men det var en massa nervceller, receptorer och andra underliga ord inblandade så jag kommer inte riktigt ihåg. Men det hade någonting att göra med felkopplingar i hjärnan. De röster han hör låter som de kommer utifrån, det låter alltså som att det skulle stå en annan person i rummet och tala till honom. Jag ryser till vid tanken. Och att de här rösterna säger åt honom att göra sig själv illa gör ju inte saken mindre skrämmande.
"Ja precis. Det han har sagt till mig är att det är en man som kommer till honom och säger saker, vad det är vill han inte berätta. Men jag förstår ju att det är allvarligt, eftersom han ibland sitter hopkrupen gråtande på sängen när jag kommer in." Hon tystnar och torkar bort tårarna från sina kinder. "Innan var det ju bara röster han hörde, men att han nu även ser personer gör mig så sjukt orolig. Tänk om det bara blir värre och värre, och han måste sättas in på psyke!" Jag önskar att jag visste vad jag skulle säga för att få henne att må bättre. För "Allt kommer att bli bra" har nog ingen större verkan, det är bara tomma ord utan någon egentlig mening. Istället tar jag hennes händer i mina och förblir tyst. Men så kommer jag att tänka på någonting.
"Men vad är det egentligen du ska göra imorgon?"
"Jag ska följa med Sam till sjukhuset, jag tror att han ska få någon slags medicin och så ska de prata med honom. Och jag kommer nog inte vilja gå på någon fest efter det." säger hon.
"Nej jag kan förstå det.".
Jag tycker verkligen synd om henne, och Samuel. Tänk att vara 18 år, livet ska just börja på allvar, och så insjuknar man i schizofreni. Vilket jävla helvete!
"Jag borde nog börja dra mig hemåt." säger hon och släpper mina händer. Sedan gör hon ett tappert försök att ta sig ur gungan men misslyckas. Hon faller till marken med ett skrik och börjar sedan liksom jag att asgarva.
"Nej fy fan vad fult!" säger hon där hon ligger på rygg och skrattar.
Jag hoppar av gungan för att hjälpa henne upp, hon tar tag i min hand och häver sig sedan upp med hjälp av den. När hon lugnat sig efter skrattattacken torkar hon än en gång bort tårarna som rinner ned för hennes kinder. Men den här gången är det glädjetårar, och dom tycker jag mycket bättre om.
"Förlåt för att jag varit så stel ikväll..", säger hon och se på mig.
"Vad menar du?", frågar jag. Jag kan inte komma ihåg att hon verkat, eller jo, den där sista kommentaren till Timix hade i och för sig varit en aning kall.
"Jag har haft mycket att tänka på. Eller, jag har egentligen inte haft mycket att tänka på, det är en sak som jag inte kunnat slita tankarna ifrån..", hon tittar ner och pillar med ett av snörena som hänger från hennes huva. Jag sitter tyst och betraktar henne. Hon tar ett andetag innan hon fortsätter.
"Det är också därför jag inte kan komma till Luke imorgon."
"För att du har mycket att tänka på?", jag ser frågande på henne.
"Neje, på grund av det jag inte kan sluta tänka på."
"Familjemiddagen? Är det den du gått och tänkt på?", frågar jag och ser misstroget på henne.
"Men nej, så klart inte. Vi ska inte ens ha familjemiddag imorgon, tack och lov. Det är Sam."
"Vad menar du, har det hänt honom någonting?"
"Den senaste veckan har han mått riktigt dåligt." Jag ser att hon har svårt att hålla tårarna inne. "Och det är så hemskt för det finns ingenting jag kan göra för att det ska bli bättre."
"Förlåt, men nu hänger jag inte riktigt med. Menar du hans sjukdom?".
För lite mindre än ett år sedan fick Angel's tvillingbror Samuel diagnosen Paranoid schizofreni. Jag kände inte dem då, men enligt Angel har han inte ändrats. Och av det jag sett av Sam kan man inte tro att han lider av någon speciell sjukdom. När jag träffade honom för första gången trodde jag att han skulle prata med sig själv ungefär som Gollum. Och ha en ond och en god sida. Så här i efterhand känner jag mig ganska dum. Men vad skulle jag trott, jag visste ju inget om Schizofreni. Det enda jag hade hört var att man trodde att man var två människor. Men tydligen finns det olika varianter, Sam hör röster och ser personer som egentligen inte existerar. Angel har försökt förklara anledningen för mig, men det var en massa nervceller, receptorer och andra underliga ord inblandade så jag kommer inte riktigt ihåg. Men det hade någonting att göra med felkopplingar i hjärnan. De röster han hör låter som de kommer utifrån, det låter alltså som att det skulle stå en annan person i rummet och tala till honom. Jag ryser till vid tanken. Och att de här rösterna säger åt honom att göra sig själv illa gör ju inte saken mindre skrämmande.
"Ja precis. Det han har sagt till mig är att det är en man som kommer till honom och säger saker, vad det är vill han inte berätta. Men jag förstår ju att det är allvarligt, eftersom han ibland sitter hopkrupen gråtande på sängen när jag kommer in." Hon tystnar och torkar bort tårarna från sina kinder. "Innan var det ju bara röster han hörde, men att han nu även ser personer gör mig så sjukt orolig. Tänk om det bara blir värre och värre, och han måste sättas in på psyke!" Jag önskar att jag visste vad jag skulle säga för att få henne att må bättre. För "Allt kommer att bli bra" har nog ingen större verkan, det är bara tomma ord utan någon egentlig mening. Istället tar jag hennes händer i mina och förblir tyst. Men så kommer jag att tänka på någonting.
"Men vad är det egentligen du ska göra imorgon?"
"Jag ska följa med Sam till sjukhuset, jag tror att han ska få någon slags medicin och så ska de prata med honom. Och jag kommer nog inte vilja gå på någon fest efter det." säger hon.
"Nej jag kan förstå det.".
Jag tycker verkligen synd om henne, och Samuel. Tänk att vara 18 år, livet ska just börja på allvar, och så insjuknar man i schizofreni. Vilket jävla helvete!
"Jag borde nog börja dra mig hemåt." säger hon och släpper mina händer. Sedan gör hon ett tappert försök att ta sig ur gungan men misslyckas. Hon faller till marken med ett skrik och börjar sedan liksom jag att asgarva.
"Nej fy fan vad fult!" säger hon där hon ligger på rygg och skrattar.
Jag hoppar av gungan för att hjälpa henne upp, hon tar tag i min hand och häver sig sedan upp med hjälp av den. När hon lugnat sig efter skrattattacken torkar hon än en gång bort tårarna som rinner ned för hennes kinder. Men den här gången är det glädjetårar, och dom tycker jag mycket bättre om.
Part of an album
Camera info
Comment the photo
bra historia föresten
"Men jag försår ju att det är allvarligt,"
missade ett t där
"Tänk om det bara blir värre och värre, och han måste sättas in på psyke!".
Man sätter aldrig punkt efter en mening inom situationstecken, om man inte skriver "säger han." efter, t.ex.
"och dem tycker jag mycket bättre om."
Tror bara man använder dem för människor, och dom för saker.
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/noxis/500339655/
Visa toppen
Show footer