September
Sunday 5 February 2012 photo 3/3
|
______________________________________
Den här berättelsen är skriven ur Sam's perspektiv, och utspelar sig några veckor innan den förra historien om Tysean och Angel c:
Jag har så många historer i mitt huvud fast jag orkar ju aldrig ta mig tid att skriva ner dem. Men här är i alla fall en om Angel och Sam<3
Bilden är random så strunta i den x)
(kommer förmodligen att fota en bättre senare)
____________________________________________
Jag rycks omedelbart ur mina funderingar när dörren in till Jenn's rum stängs med en smäll. Jag lägger ifrån mig pennan och reser mig upp och lämnar skrivbordet som jag spenderat de senaste fyra timmarna vid. Att det ska vara så svårt att få klart en förbannad historieuppsats!
Jag går ut ur mitt rum och tvärs över hallen till Jenn's. Det är praktiskt taget bara jag och mamma som fortfarande kallar henne Jennifer, eller tja i mitt fall Jenn. I alla andras ögon är hon Angel, vilket hon började introducera sig själv som det för ungefär tre år sedan.
Jag knackar på dörren, någonting som jag tagit för vana att alltid göra. Eftersom man aldrig vet vad hon har för sig, tolka det hur ni vill...
Jag kan inte förstå varför hon inte skaffat sig ett lås än.
"Ja vad är det?!", ropar hon.
"Kan jag komma in?"
"Ja det är bara att stiga på", säger hon så jag öppnar dörren och kikar in. Där på golvet sitter hon och är i full färd med att riva bort plasten från ett par splitternya högtalare. Lådan som de troligtvis låg i ligger slängd en bit bort. Jag ser menande på henne.
"Vad?", säger hon och suckar.
"Du vet mycket väl vad."
"Jaja, men du säger väl inget till mamma?"
"Nej det är väl klart, jag tycker bara inte att du ska hålla på som du gör."
Hon himlar med ögonen och säger sedan:
"Det är inte som att jag stulit godis från ett barn. Affären har flera hundra såna här, dom behöver dom inte. Men det gör jag, så vad är problemet? Hjälp mig att få i ordning dom istället för att klaga.", säger hon och fortsätter slita av bubbelplasten.
När vi fått upp stereon och högtalarna dimper jag ner i hennes säng som är alldeles full av nallar och andra gosedjur. På golvet nedanför sängen ligger de två senaste Harry Potter böckerna. Hon började läsa serien för ungefär tre månader sedan och jag tror att hon har läst ut alla två gånger minst.
Plötsligt fyller Joe Strummer's röst rummet, ja om inte hela grannskapet. Jenn skrattar högt och slänger sig på sängen bredvid mig.
"Asså shit!! Helt sjukt vad bra ljud det är!" Hon ler stort och börjar sjunga med till musiken.
Jag flinar åt henne men när refrängen kommer kan jag inte låta bli att själv joina allsången.
Alldeles innan låten är slut ställer hon sig upp på sängen och hoppar ut i luften med arma utåt. Hon dunsar i golvet samtidigt som det sista trumslaget. Jag applåderar och hon bugar flera gånger innan hon återtar sin tidigare plats på sängen.
"Vad har du haft för dig de senaste dagarna då, förutom att råna oskyldigt folk, det vill säga?", frågar jag henne och småler.
"Nja inget särskilt egentligen. Träffat människor.", säger hon och lutar huvudet mot väggen.
Sedan brister hon ut i skratt.
"Åhh Herregud, du skulle varit med i onsdags! Det var helt sjukt!", säger hon och vänder sig mot mig. Jag kan se på henne att hon knappt kan bärga sig med att berätta vad som hade hänt.
Jag skrattar och frågar henne vad de hade gjort.
"Okej så här var det. Caro hade fixat lite weed så vi satt vid fontänen tillsammans med några brudar. Så får Timix plötsligt för sig att han vill se får."
"Får?", säger jag och skrattar till. Timix är som han är.
"Ja, får. Han kan ju få såna idéer ibland. Så vad skulle vi göra? Det var ju bara att hoppa på närmaste buss ut ur stan."
Jag ser roat på henne.
"Du skämtar! Åkte ni och tittade på får mitt i natten?!" Jag vet egentligen inte varför jag är förvånad.
"Ja, han får konstigt nog alltid som han vill. Och ännu konstigare är att även jag blev väldigt sugen på att se får när han sa det. Så vi åkte några mil utanför stan och hoppade av någonstans i närheten av Castewellan. Där fanns det en hage med massor av får. Timix sprang fram och kröp under staketet. Vi följde efter honom in i hagen, men när Caro började springa var det några av fåren som satte fart efter honom. Det var såna får som har horn." Hon brister i skratt, och när hon ska fortsätta berätta har hon svårt att hålla skrattet tillbaka.
"Så han.. han springer där jagad av fåren å....å..och skriker medan jag och Timix tror att vi ska dö av skratt! Det såg så otroligt dumt ut! Och det blev ju inte bättre av att han tillslut ramlade och landade i en hög men fårbajs."
Vid det här laget rinner tårarna ned för hennes kinder och även jag skrattar åt den mentala bilden av Caro som desperat flyr för sitt liv. När hon tillslut lugnat ner sig hoppar hon upp för att byta låt.
"Ja, jag skulle verkligen ha varit där." säger jag och känner mig en aning nedstämd. Jag har varit så fruktansvärt osocial de senaste veckorna. Jag kanske inte uppskattar fester och olagliga saker fullt lika mycket Jenn, men för det behöver jag ju inte sitta uppe på mitt rum och plugga.
Hennes dörr är full av bilder, klistermärken, biljetter m.m och det fylls ständigt på med nya saker. Jag reser mig från sängen och går fram för att se om det finns några nytillskott. I mitten hänger den signerade affischen av Luke Pritchad som hon är så stolt över.
Jag satt nere i köket och drack varm mjölk eftersom jag inte kunnat somna hur mycket jag än vridit och vänt mig. Sedan flög dörren upp och Jenn kom springande och praktiskt taget tryckte affischen i ansiktet på mig. När konserten var över hade hon och hennes då bästa vän Rita på något sätt lyckats smita in backstage och fått honom att signera deras affischer, samt ge dem varsin puss på kinden. Hon var salig en hel vecka efteråt. Jag ler för mig själv åt minnet.
Under den sitter en bild av henne som hon fick av Timix på sin 18 års dag. Han är verkligen grymt bra på att teckna. På sidan av den finns en bild på oss båda tagen på vårat 10 årskalas. Då var mamma och pappa fortfarande tillsammans och dom hade ordnat ett jättefint kalas i en närliggande park.
På bilden sitter jag och Jenn och flinar in i kameran framför vår gigantiska jordgubbstårta.
Jag inser plötsligt hur väldigt lika vi faktiskt var. Vi hade båda halvlångt rödblont hår och fräknar, samma leende, grå ögon och ungefär likadana näsor. Tack vare Schwarzkopf är mitt hår nu ljusblont, och jag tror att även mina fräknar blekts bort med tiden. Tja, mer eller mindre.
Jenn har däremot alla sina fräknar kvar, och hennes hår är färgat i en knallig röd/orange färg.
Då öppnas dörren och jag står öga mot öga med min till synes väldigt irriterade moder.
"Ni får allt ta och sänka det där oljudet, tänk på att vi inte är de enda som bor i den här delen av stan!", säger hon och stiger in i rummet. Hon får genast syn på den nya musikutrustningen som står på byrån och blänger mot Jenn.
"Jennifer. Vart har du fått tag på den där?", säger hon barskt.
"Det behöver väl inte du bry dig i", svarar Jenn surt. Mamma fortsätter att se på henne så hon säger: "Men om du så gärna vill veta fick jag den av pappa som en försenad artonårspresent." Hon står tyngd på ena benet med armarna i kors över bröstet. Mamma vänder sig om och ser på mig.
"Är det sant Samuel?"
"Tja, så vitt jag vet", säger jag och rycker på axlarna.
Hon står still en stund som för att begrunda detta och bestämma sig för ifall hon ska tro oss eller inte. Men så nickar hon och säger att vi i alla fall måste dämpa musiken, därefter lämnar hon rummet.
Jenn flinar till.
"Och det är därför det är så bra med skilda föräldrar som vägrar prata med varandra."
Sedan vrider hon på musiken och slänger sig återigen ned på sängen.
Hon tar upp Fången från Azkaban ur sin väska och lägger sig till rätta, så jag antar att vår lilla pratstund är över. Jag går tillbaka till min uppsats som med störst sannolikhet inte skrivit klart sig själv under tiden jag varit borta.
Efter jag satt mig ned på stolen tar jag fram min Ipod, och drunknar sedan i ljudet av elgitarrer och Matthew Bellamy's röst.
Jag rycks omedelbart ur mina funderingar när dörren in till Jenn's rum stängs med en smäll. Jag lägger ifrån mig pennan och reser mig upp och lämnar skrivbordet som jag spenderat de senaste fyra timmarna vid. Att det ska vara så svårt att få klart en förbannad historieuppsats!
Jag går ut ur mitt rum och tvärs över hallen till Jenn's. Det är praktiskt taget bara jag och mamma som fortfarande kallar henne Jennifer, eller tja i mitt fall Jenn. I alla andras ögon är hon Angel, vilket hon började introducera sig själv som det för ungefär tre år sedan.
Jag knackar på dörren, någonting som jag tagit för vana att alltid göra. Eftersom man aldrig vet vad hon har för sig, tolka det hur ni vill...
Jag kan inte förstå varför hon inte skaffat sig ett lås än.
"Ja vad är det?!", ropar hon.
"Kan jag komma in?"
"Ja det är bara att stiga på", säger hon så jag öppnar dörren och kikar in. Där på golvet sitter hon och är i full färd med att riva bort plasten från ett par splitternya högtalare. Lådan som de troligtvis låg i ligger slängd en bit bort. Jag ser menande på henne.
"Vad?", säger hon och suckar.
"Du vet mycket väl vad."
"Jaja, men du säger väl inget till mamma?"
"Nej det är väl klart, jag tycker bara inte att du ska hålla på som du gör."
Hon himlar med ögonen och säger sedan:
"Det är inte som att jag stulit godis från ett barn. Affären har flera hundra såna här, dom behöver dom inte. Men det gör jag, så vad är problemet? Hjälp mig att få i ordning dom istället för att klaga.", säger hon och fortsätter slita av bubbelplasten.
När vi fått upp stereon och högtalarna dimper jag ner i hennes säng som är alldeles full av nallar och andra gosedjur. På golvet nedanför sängen ligger de två senaste Harry Potter böckerna. Hon började läsa serien för ungefär tre månader sedan och jag tror att hon har läst ut alla två gånger minst.
Plötsligt fyller Joe Strummer's röst rummet, ja om inte hela grannskapet. Jenn skrattar högt och slänger sig på sängen bredvid mig.
"Asså shit!! Helt sjukt vad bra ljud det är!" Hon ler stort och börjar sjunga med till musiken.
Jag flinar åt henne men när refrängen kommer kan jag inte låta bli att själv joina allsången.
Alldeles innan låten är slut ställer hon sig upp på sängen och hoppar ut i luften med arma utåt. Hon dunsar i golvet samtidigt som det sista trumslaget. Jag applåderar och hon bugar flera gånger innan hon återtar sin tidigare plats på sängen.
"Vad har du haft för dig de senaste dagarna då, förutom att råna oskyldigt folk, det vill säga?", frågar jag henne och småler.
"Nja inget särskilt egentligen. Träffat människor.", säger hon och lutar huvudet mot väggen.
Sedan brister hon ut i skratt.
"Åhh Herregud, du skulle varit med i onsdags! Det var helt sjukt!", säger hon och vänder sig mot mig. Jag kan se på henne att hon knappt kan bärga sig med att berätta vad som hade hänt.
Jag skrattar och frågar henne vad de hade gjort.
"Okej så här var det. Caro hade fixat lite weed så vi satt vid fontänen tillsammans med några brudar. Så får Timix plötsligt för sig att han vill se får."
"Får?", säger jag och skrattar till. Timix är som han är.
"Ja, får. Han kan ju få såna idéer ibland. Så vad skulle vi göra? Det var ju bara att hoppa på närmaste buss ut ur stan."
Jag ser roat på henne.
"Du skämtar! Åkte ni och tittade på får mitt i natten?!" Jag vet egentligen inte varför jag är förvånad.
"Ja, han får konstigt nog alltid som han vill. Och ännu konstigare är att även jag blev väldigt sugen på att se får när han sa det. Så vi åkte några mil utanför stan och hoppade av någonstans i närheten av Castewellan. Där fanns det en hage med massor av får. Timix sprang fram och kröp under staketet. Vi följde efter honom in i hagen, men när Caro började springa var det några av fåren som satte fart efter honom. Det var såna får som har horn." Hon brister i skratt, och när hon ska fortsätta berätta har hon svårt att hålla skrattet tillbaka.
"Så han.. han springer där jagad av fåren å....å..och skriker medan jag och Timix tror att vi ska dö av skratt! Det såg så otroligt dumt ut! Och det blev ju inte bättre av att han tillslut ramlade och landade i en hög men fårbajs."
Vid det här laget rinner tårarna ned för hennes kinder och även jag skrattar åt den mentala bilden av Caro som desperat flyr för sitt liv. När hon tillslut lugnat ner sig hoppar hon upp för att byta låt.
"Ja, jag skulle verkligen ha varit där." säger jag och känner mig en aning nedstämd. Jag har varit så fruktansvärt osocial de senaste veckorna. Jag kanske inte uppskattar fester och olagliga saker fullt lika mycket Jenn, men för det behöver jag ju inte sitta uppe på mitt rum och plugga.
Hennes dörr är full av bilder, klistermärken, biljetter m.m och det fylls ständigt på med nya saker. Jag reser mig från sängen och går fram för att se om det finns några nytillskott. I mitten hänger den signerade affischen av Luke Pritchad som hon är så stolt över.
Jag satt nere i köket och drack varm mjölk eftersom jag inte kunnat somna hur mycket jag än vridit och vänt mig. Sedan flög dörren upp och Jenn kom springande och praktiskt taget tryckte affischen i ansiktet på mig. När konserten var över hade hon och hennes då bästa vän Rita på något sätt lyckats smita in backstage och fått honom att signera deras affischer, samt ge dem varsin puss på kinden. Hon var salig en hel vecka efteråt. Jag ler för mig själv åt minnet.
Under den sitter en bild av henne som hon fick av Timix på sin 18 års dag. Han är verkligen grymt bra på att teckna. På sidan av den finns en bild på oss båda tagen på vårat 10 årskalas. Då var mamma och pappa fortfarande tillsammans och dom hade ordnat ett jättefint kalas i en närliggande park.
På bilden sitter jag och Jenn och flinar in i kameran framför vår gigantiska jordgubbstårta.
Jag inser plötsligt hur väldigt lika vi faktiskt var. Vi hade båda halvlångt rödblont hår och fräknar, samma leende, grå ögon och ungefär likadana näsor. Tack vare Schwarzkopf är mitt hår nu ljusblont, och jag tror att även mina fräknar blekts bort med tiden. Tja, mer eller mindre.
Jenn har däremot alla sina fräknar kvar, och hennes hår är färgat i en knallig röd/orange färg.
Då öppnas dörren och jag står öga mot öga med min till synes väldigt irriterade moder.
"Ni får allt ta och sänka det där oljudet, tänk på att vi inte är de enda som bor i den här delen av stan!", säger hon och stiger in i rummet. Hon får genast syn på den nya musikutrustningen som står på byrån och blänger mot Jenn.
"Jennifer. Vart har du fått tag på den där?", säger hon barskt.
"Det behöver väl inte du bry dig i", svarar Jenn surt. Mamma fortsätter att se på henne så hon säger: "Men om du så gärna vill veta fick jag den av pappa som en försenad artonårspresent." Hon står tyngd på ena benet med armarna i kors över bröstet. Mamma vänder sig om och ser på mig.
"Är det sant Samuel?"
"Tja, så vitt jag vet", säger jag och rycker på axlarna.
Hon står still en stund som för att begrunda detta och bestämma sig för ifall hon ska tro oss eller inte. Men så nickar hon och säger att vi i alla fall måste dämpa musiken, därefter lämnar hon rummet.
Jenn flinar till.
"Och det är därför det är så bra med skilda föräldrar som vägrar prata med varandra."
Sedan vrider hon på musiken och slänger sig återigen ned på sängen.
Hon tar upp Fången från Azkaban ur sin väska och lägger sig till rätta, så jag antar att vår lilla pratstund är över. Jag går tillbaka till min uppsats som med störst sannolikhet inte skrivit klart sig själv under tiden jag varit borta.
Efter jag satt mig ned på stolen tar jag fram min Ipod, och drunknar sedan i ljudet av elgitarrer och Matthew Bellamy's röst.
Comment the photo
Tänkte bara påpeka att när det är svenska använder man aldrig apostrofer när ett föremål tillhör någon. Alltså är det inte Jenn's rum, utan Jenns rum.
och "bry dig i" är nog inte grammatiskt korrekt, det ska isåfall vara "bry dig om"
annars är det fortfarande jättekul att läsa, älskar fårgrejen xD
Det är definitivt svårt att bemästra! Dock tycker jag att det låter bra när jag läser dina texter ^^
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/noxis/501680935/
Visa toppen
Show footer