Tisdag den tjugotredje februari tjugohundratio.

Kära dagboken.

Det finns trevliga sätt att vakna på. Till en sjungande familj, till doften av någons hår eller av solsken som sipprar in mellan persiennerna. Tyvärr finns även motsatsen, och till dem hör min morgon idag. Klockan sex i morse lät Sara sin ljuva stämma ljuda ett god morgon. Tror jag. Jag sov nämligen fortfarande. Inte heller de följande tre gångerna nådde Saras soniska försök till kommunikation mitt medvetande.

Tydligen är Jonas döv denna morgon, tänker Sara då. pet Ingen reaktion. smock En öppen hand träffar mitt öra. Jag flyger upp i sängen i chock, missar sängen på tillbakavägen, lyckas missa Sara som ryggar tillbaka i precis rätt ögonblick och landar med en duns (som antagligen väckte familjen Johannisson) prydligt och fint på en helt nylagad router.

Resten av dagen spenderade jag utanför skolans område. Jag har nämligen en kass packning i min kran, det svider när jag sväljer och varje halvtimme skriker jag YATCHOU! i den i övrigt tomma lägenheten.

Hmm, undra om man kan heta Yatchou någonstans...? Hen kan inte ha det lätt.

Jag lyckades missa en svenskauppsatsskrivning i skolan, men jag tror inte att BUP kommer att belastas extra för det.

Resten av dagen har jag fyllt med hundgos, solsken och allmän internet-nyfikenhet. Precis som det borde vara.

Tack och hej, leverpastej!

stackars dig att va sjuk, eller nått... du verkar ju nästan ha det bra..