Nu tänker jag skriva ganska mycket så om ni inte orkar läsa så gör inte det. Idag i skolan hände något hemskt. Några av mina vänners kompis har dött i en trafikolycka. Det fälldes mycket tårar och några åkte hem för att vara ifred. Själv har jag inte fällt någon tår, för jag kände dig inte, Simon. Men den här händelsen sparkade igång mina tankar. När jag kom hem ville jag direkt se artikeln om Simon och olyckan. Mamma sa att hon hade läst den, så jag bad henne visa mig var den var. Jag blev ganska förvånad, för längst upp, i en liten ruta på ena sidan en bit in i tidningen var den. Det stod om olyckan, och det som brukar stå. var, när, hur. Inga intervjuer, inga speciella tankar. Då slår jag ihop tidningen och får syn på nyheten på framsidan av tidningen. Fotboll. Det är för jävligt. Någon katastrof i fotboll på framsidan men den lilla pojken som dog i trafikolyckan och lämnade efter sig så mycket tårar hamnade i en liten ruta knappt märkbar. I och för sig uppmärksammades den 16 åriga pojken otroligt mycket, och det är väl väldigt många olyckor som utspelar sig i stockholm idag, men det känns ändå orättvist. Jag kom också att tänka på en sak som ingen kan rå för eftersom man inte tänker på det, men som ändå är lite... vad ska jag säga? I alla fall. När någonting händer, som när någon dör, sörjer ju folk självklart mycket. Och några av mina vänner har skrivit ner sina tankar på sina bilddagböcker i en lång text där de förklarar på ett väldigt fint sätt hur mycket de älskade Simon och att det är så jäkla orättvist att just han har dött. Att de tänker på honom och saknar honom som fan. Det är väldigt vackert skrivet, men jag kommer att tänka på en sak: Ska man behöva dö för att människor ska tala om hur mycket man älskar en? Jag anklagar absolut inte någon av mina kompisar som skrivit det där, men jag bara tänkte på det. Kanske hade de aldrig träffat Simon igen om han inte dött? Om det hade blivit så tycker jag att det är viktigt att varje dag visa sin uppskattning för dom som kanske inte vet om det. Precis på det sättet mina kompisar visar det för mig varje dag. det räcker med ett leende eller en kram och jag vet att dom bryr sig och att jag är älskad. Det behövs ingen lång vänskapsförklaring och en ros eller nånting för att jag ska känna mig uppskattad. Det kan ju vara bra att tänka på. Tack för att ni läste (om ni läste) och jag hoppas att det inte blev allt för smörigt. Baffbaff

Jag håller med dig...