Melankolia

Vet inte varifrån eller varför den slog till. Men den slog till, hårt och obarmhärtigt...

Vissa dagar är värre än andra. Ibland har man överhuvudtaget ingen lust att resa sig upp från sängen och gå till skolan. Har inte ens lust att äta, trots att man är hungrig som en varg.

Jag är nästan alltid glad och på bra humör!
Nu är jag bara helt tom, apatisk. Jag spelar, låtsas som om att allt är som vanligt, så att ingen ska märka hur fel allt är.

Börjat fly vardagen genom att sätta på mig hörlurarna och pumpa musik på hög volym. Allt för att inte vara närvarande. Allt för att vara upptagen med något, vadsomhelst.

Jag har en aning om vad det kan vara, men jag förstår inte varför jag ens skulle bry mig. Hur en sån larvig, obetydlig sak kunnat göra så stor skada.

Det sliter på en.
Både i hjärtat och i magen känns det. En salig blandning mellan sorg, desperation, ångest, längtan och förhoppningar.
Har faktiskt t om. försökt prata med folk om det, men de tar det inte på allvar, vem skulle?

Det är en dröm jag har, en dröm som är möjlig... men ändå omöjlig.
För, vem är jag? Jag är ingen!
Ingen speciell, en intetsägande person. En man glömmer lätt.
Det är vetskapen om detta som gör så ont, som gör mig en än mer desperat och olycklig.

Du har en dröm, men du är ingen, en nolla i mängden.
Det är svårt att motivera sig själv, peppa sig själv när alla omkring dig konstant trycker ner dig, krossar dina drömmar och skrattar dig i ansiktet för att ens ha en.

Annons

Bilden saknar taggar

februari 2012