March
Thursday 4 December 2008 photo 2/2
|
20 dagar kvar till Jul - Pojken
När Melkior hade lämnat de sista tälten och hyddorna i sin hemstad bakom sig, hade han den stora öknen framför sig och stjärnan ovanför sig i höjden - det var nämligen kväll. Då hörde han något prassla i buskarna vid vägen. Vilda djur var han inte rädd för, nej, det enda han ängslades för var att han inte skulle hitta barnet. Men det var inget vilddjur som kom utan en pojke från byn. Melkior kände honom, han hörde till de mycket fattiga och hade varken far eller mor eller någon som brydde sig om honom. Byborna tyckte bara han var besvärlig, eftersom de i tur och ordning måste ge honom mat och husrum. Till tack för det fick han i vall med deras djur. Nu hade han i hemlighet smugit sig ut, barfota och klädd i sina trasiga kläder, för att följa med den gamle mannen. Han var nämligen också mycket ivrig på att få se Jesusbarnet som skulle göra slut på all nöd. Det hade han hört av den vise stjärntydaren. Men han vågade inte säga något om det till människorna, och nu var han rädd för att Melkior skulle skicka tillbaka honom. Men Melkior blev glad och tog honom gärna med som hjälpreda. Nu var han inte så ensam längre. Nu hade han någon som hjälpte honom att leda kamelen och ge honom foder, för det förstod sig pojken på, någon som han kunde dela sina dadlar med och som värmde hans rygg om natten. Och under resan berättade han för pojken vad han visste om barnet som de båda var på väg till.
När Melkior hade lämnat de sista tälten och hyddorna i sin hemstad bakom sig, hade han den stora öknen framför sig och stjärnan ovanför sig i höjden - det var nämligen kväll. Då hörde han något prassla i buskarna vid vägen. Vilda djur var han inte rädd för, nej, det enda han ängslades för var att han inte skulle hitta barnet. Men det var inget vilddjur som kom utan en pojke från byn. Melkior kände honom, han hörde till de mycket fattiga och hade varken far eller mor eller någon som brydde sig om honom. Byborna tyckte bara han var besvärlig, eftersom de i tur och ordning måste ge honom mat och husrum. Till tack för det fick han i vall med deras djur. Nu hade han i hemlighet smugit sig ut, barfota och klädd i sina trasiga kläder, för att följa med den gamle mannen. Han var nämligen också mycket ivrig på att få se Jesusbarnet som skulle göra slut på all nöd. Det hade han hört av den vise stjärntydaren. Men han vågade inte säga något om det till människorna, och nu var han rädd för att Melkior skulle skicka tillbaka honom. Men Melkior blev glad och tog honom gärna med som hjälpreda. Nu var han inte så ensam längre. Nu hade han någon som hjälpte honom att leda kamelen och ge honom foder, för det förstod sig pojken på, någon som han kunde dela sina dadlar med och som värmde hans rygg om natten. Och under resan berättade han för pojken vad han visste om barnet som de båda var på väg till.
Visa toppen
Show footer