March
Monday 22 December 2008 photo 1/1
|
2 dagar kvar till Jul - Igelkotten
Under halmen bodde en igelkott, en sur och vresig figur. Aldrig hade han tittat åt något annat håll än ner på marken, dit hans nos ju också pekade. När någon ville honom något fällde han ut sina taggar och gick inte att tala med. Men värme älskade han över allt annat, och han huttrade alltid när han vaknade och fann att den varma årstiden inte hade kommit ännu. Men nu hade med ens ett så ljust och stilla sken från krubban kommit över honom att han tinade upp. Han kände en värme som var så mild som ingen sol kunde vara. Den lockade honom till sig. Han kom fram ur sitt gömställe, först nosen och sen hela han. Och nu glömde han alldeles bort sina taggar. De föll ihop och han ställde sig rentav på bakfötterna utan att vara ett dugg rädd, lade framtassarna på krubban och stod där och tittade och tittade uppåt.
Julrosen
Också blommorna och gräsen väntade på Jesu födelse. Hela sommaren växte och blommade de. De tänkte: "Vi ska också vara med när han kommer, och hälsa honom." Men hösten kom, och vintern kom, och de försvann den ena efter den andra - alla utom en blomma som ville hålla sig kvar också på vintern, honom till ära. Hon var itne rädd för kölden, hon trängde med sina gröna blad upp genom snön. Och just den natten då Jesus föddes slog hon ut, stor och vit och fin. Det var julrosen. Vid tröskeln blommar hon, i det klara ljuset från krubban, allra sist, så att allt är församlat när barnet kommer.
Under halmen bodde en igelkott, en sur och vresig figur. Aldrig hade han tittat åt något annat håll än ner på marken, dit hans nos ju också pekade. När någon ville honom något fällde han ut sina taggar och gick inte att tala med. Men värme älskade han över allt annat, och han huttrade alltid när han vaknade och fann att den varma årstiden inte hade kommit ännu. Men nu hade med ens ett så ljust och stilla sken från krubban kommit över honom att han tinade upp. Han kände en värme som var så mild som ingen sol kunde vara. Den lockade honom till sig. Han kom fram ur sitt gömställe, först nosen och sen hela han. Och nu glömde han alldeles bort sina taggar. De föll ihop och han ställde sig rentav på bakfötterna utan att vara ett dugg rädd, lade framtassarna på krubban och stod där och tittade och tittade uppåt.
Julrosen
Också blommorna och gräsen väntade på Jesu födelse. Hela sommaren växte och blommade de. De tänkte: "Vi ska också vara med när han kommer, och hälsa honom." Men hösten kom, och vintern kom, och de försvann den ena efter den andra - alla utom en blomma som ville hålla sig kvar också på vintern, honom till ära. Hon var itne rädd för kölden, hon trängde med sina gröna blad upp genom snön. Och just den natten då Jesus föddes slog hon ut, stor och vit och fin. Det var julrosen. Vid tröskeln blommar hon, i det klara ljuset från krubban, allra sist, så att allt är församlat när barnet kommer.
Visa toppen
Show footer