ALLA ÄLSKAR CAM BILDER!
Skrivet av: Bea Lindblad(jag), 13/1-11 till personalen på ÄG
Ni tror att ni känner mig, men nej. Det ni tror är jag, är bara en tjock ogenomtränglig fasad för mänskligheten. Jag ler, klart att jag ler, men ser ni inte att det är ett falsk leende? Ser ni inte smärtan bakom varenda leende? Och mina skratt, är det bara jag som hör att mina skratt är skrik efter hjälp? skrik fyllda med rädsla och sorg. Eller hör ni det men ignorerar det? Jag vet inte längre vad som är rätt eller fel. Vad som är sanning eller lögn. Titta mig i ögonen, djupt i ögonen, ser ni då den lilla trasiga, plågade flickan inom mig? Som är min sanning, som i desperata försök försöker hinna med i verkligheten, men verkligheten hinner alltid före. Det kan ta dagar, veckor, månader av självmedicinering, självdestrukivitet och självförnedring för att både komma ikapp och före verkligheten. Sen kan det ta minuter, timmar och ytterst sällan dagar innan verkligeheten är före igen.
Kan ni förstå hur det känns att varje gång jag ser ett tåg åka förbi tänka att där kunde jag stått? För varje sak som händer som kan döda önskar jag att det var jag istället för den människan som dog.
Jag har en sorglig historia bakom mig... Min pappa stack ju innan jag föddes, han fick jag görst kontakt med när jag va 12 1/2 år. Min mammas dåvarande pojkvän hette Anders, han bodde vi med från min födsel tills att jag va 4-5 år. Han började med allt, redan när jag va mellan 3-4 år, då slog han mig, inte ofta men tillräckligt. Mamma såg der, men struntade i det, fram tills att han slog henne. Då kunde hon minsann flytta. Ca ett år gick, vi bodde hos mormor, mamma träffade Magnus, dom förlovade sig och flyttade ihop. Visst jag kan erkänna, han var jätte bra till en början, typ första året. Jag fyllde 6, dom gifte sig och då, då började det igen. Lite smått i början, ca 1-3- slag per vecka, för minsta lilla. Min ''pappa'' slog mig, men det skadade mig mer psykiskt, delvis också för att mamma även då såg men struntade i det.
Jag minns denna kväll som om den vore igår, det var knäpptyst i lägenheten, jag satt vaken i min säng, det kändes konstigt i mitt rum. Efter ett tag hörde jag någon säga mitt namn flera gånger. Jag flög upp ur sängen och tände lampan men såg ingen, jag släckte och drog upp täcket över huvudet, vettskrämd var jag. Det var tyst en stund men sen hörde jag någon säga ''om du lyssnar på oss, lyder oss och inte berättar för någon om oss, ska vi göra dig fri!'' Dum som jag var lyssnade jag blint, jag hade ju en sån smärta och ville bli av med de. Så från att jag var 6 år har dessa röster styrt mitt liv, i början var det lite små saker, som att jag inte skulle äta under en dag os.v. Men det blev mer och mer allvarliga saker.
Magnus fortsatte slå mig mer och mer för varje dag som gick, han skrek på mig för absolut minsta. Mamma såg allt, men nej, inte fan gjorde hon något. Jag började snatta, vilket snabbt blev till ett beroende, ett starkt beroende.
Mina klasskompisar och andra på skolan började mobba mig och slå mig, det pågick tills jag bytte skola efter 2:an, Men mitt i allt mitt mörker fick jag en lillebror, som fick ALL uppmärksamhet och gav mig mer mörker, det var ju ingen som såg mig längre, ingen märkte hur mitt mörker växte. Men under vårterminen i 2:an träffade jag Adrian. Den mest underbaraste magiska varelse som någonsin funnits. Han lyste upp allt!
Mitt i allt kaos flyttade vi 2 mil utanför Åmål. Adrian fanns kvar, min hund fanns kvar. Det enda ljusa i mitt dåvarande liv, plus hästarna.
Allt fortsatte som vanligt. Blev mobbad i den nya skolan också, mer slagen hemma, mer skrik, mer kaos. När jag va 9 år började mina sömnproblem bli allvarliga, och den vintern försökte jag ta livet av mig första gången. Men misslyckades. Jag litade inte på någon mer än Adrian. Året gick jag fyllde 10. Den hösten förstörde Magnus helt. Jag minns inte vad jag hade gjort, men han skrek efter mig när jag skulle ta cykeln till skolbussen, så jag gick in, stängde dörren, vände mig om och möttes av svarta ögon och två stora händer. Han tog tag runt min hals och lyfte upp mig mot dörren. Hur länge vet jag inte, men det började bli svart. Jag har ingen aning om varför, men han insåg nog vad han höll på med för han släppte mig och gick.
Det var efter den händelsen som jag blev alkoholberoende. 10 år och alkoholberoende. Inte bra.
De året gick och vi flyttade igen, till Tösse. Åretigen en ny skola, återigen nya mobbare. Det gick några månader, jag var nästan aldrig ute och jag trodde inte att något kunde bli värre.... Men självklart kan det de. En natt när mamma jobbade och mina små syskon sov, låg jag vaken i sängen fylld med ångest. Magnus kom in, och verkade snäll. Tills han tog tag i mig, vände mig och och band fast mig i sängen och satte munkavel på mig, och gjorde det.. Han våldtog mig analt.....
Den natten rasade allt igen. Efter det började jag skära mig och knarka, jag slutade äta i perioder. Allt var hemskt.
Återigen 1-1 1/2 år gick, jag fick kontakt med pappa. Allt kändes bra men han. Mamma skilde sig ifrån Magnus. Det bästa hon gjort för mig. Pappa skilde sig ifrån sin fru, dom blev tillsammans och bodde typ ihop, allt var frid och fröjd med de. Tills den dagen kom då pappa glömde bort mig och bara brydde sig om mamma.
Den 25 Mars 2008 kom, den dagen då verkligen ALLT fall samman i mitt liv. Adrian, min stora kärlek, mitt allt, min livsglädje och kraft. Tog livet av sig. R.I.P Adrian Eriksson.
Efter det blev jag manisk, helt förstörd. Pappa stack igen, mamma kastade ut, jag flyttade runt i olika fosterfamiljer som tillslut inte ville ha mig kvar heller. Demonerna, knarket ´, alkoholen och rakbladen styrde mitt liv helt. Jag låtsades må bra, alla gick på de...
3 Mars 2009 var jag med om en brandolycka. Efter det blev de behandlingshem i 9 månader. Jag vantrivdes totalt. Tillslut flyttade jag hem igen, bodde hemma i ca 10 månader, dom månaderna var helt fyllda av knark, alkohol, sex och rakblad. Tills en dag då jag försökte ta livet av mig för säkert 23:de gången. Dagen efter blev det psyket. Med faktiskt lite hopp om hjälp, men den känslan blev bort blåst direkt. När jag kom hem fortsatte det med knark, rymningar, sex os.v.
Och nu sitter jag här. Fortfarande lika förstörd, fast igen ser.

bea min fina bea. jag saknar och älskar dig. en dag ska vi båda bli fria.