September
Tuesday 6 November 2007 photo 1/2
|
Min novell. Om du orkar läsa och kommentera :) vill veta om den är bra eller dålig, ska lämnas in i morgon. ", -Men Putte, sätt i filmen nu! Ropade Niklas över hela vardagsrummet. -Jag är på väg, men vill alla se den då? Den är bra otäck ! -Ja! Ropade hela gänget som satt i soffan och tröck med filtar och kuddar, utom en. Alla tittade och såg lite störigt frågande ut. Lisa frågade stöddigt: -Vadå? Är du rädd nu ? Vill du inte se den eller? -Jo de är klart, svarade Cicci. -Bra då så! Kör igång filmen ropade Lisa till Putte som satt på golvet med fingret halvt på playknappen. Filmen började, alla satt knäpptysta i soffan, ögon stora som klot! Hon visste att filmen var bra läskig och att hon inte skulle titta så mycket om de vart för läskigt. Men hon kunde ju samtidigt inte bara sitta där med stängda ögon som en liten femåring heller? Ljudet av filmen ekade i huvudet på henne, hon ville bara springa hem, hem till hennes mamma och få krypa ner under hennes täcke och få hennes tröstande, trygga armar runt henne och få höra henne säga: -Så ja gumman, de är ingen fara, de är bara på film. Men nu var hon ju tonåring nästan snudd på att bli vuxen, och dessutom sitter hon med sina vänner, inte kunde hon göra de nu? Filmen vart allt läskigare och läskigare de kom knivar, mord och jagande. Allt läskigt lixom! De skrämde henne mer och mer, tillsist fick Cicci panik! Hon klarade inte mer. Hon vart tvungen att komma på något som förde henne bort från den där hemska filmen! Hon kom på den sämsta bortförklaringen, magont? Men de hade hon ju iof, av all oro och rädsla som gick i kroppen. Så dom fick tro vad dom ville! Kanske att hon var en tönt, mes som inte vågade kolla på filmen. Hon tog på sig skorna hastigt, Men jackan tog hon på sig sakta, arm efter arm, hon insåg nu att hon skulle gå hem helt ensam, i mörkret ? Hon började gå ner för trappuppgången, hon hörde stegen eka i hela höghuset, men när de bara var en trappa kvar, tändes inte lampan, den där automatiska lampan som hade tänds i dom andra två trapporna. Vad var de? Varför vart de så? Allt stannade till. Hennes fötter vart helt förstelnade, ögonen hennes stirrade runt, med just den där stela hackiga blicken, fram och tillbaka, åt höger och vänster! Hon tog nu mod och gick mot dörren som vart nästa stopp. Cicci stod där och tittade på hela långa vägen hon skulle gå. De var en mörk gångväg med lite hus men med långa mellanrum ifrån varandra. Hon tog upp telefonen för att ringa hennes mamma och prata, för det kan ju hjälpa om man är rädd, i alla fall lite grann. Men de hann bara gå några signaler då en röd lampa på mobilen började blinka, Batteriet?! Ånej! - hallå? Sen sade bara klick antagligen. Hur skulle hon nu göra om något händer henne på vägen? Ingen telefon.. Men hon hade ju gått här flera gånger utan att vara så här rädd! Hon tog sakta steg framåt rädd och nervös för vad som kunde hända. Den var nästan som om hon söte efter rädslan Hon började gå rask akt och försökte tänka på något annat, men scenerna i filmen bara dök upp i huvudet en efter en! Hon fick syn på en farbror som var ute och gick men som hon snabbt förknippade med mördaren på filmen. Men de var bara en helt vanlig farbror som var ute och gick med sin hund. Allt hade en tydlig förklaring, men Cicci förstorade upp allting dubbelt så mycket! Tårarna började rinna, hur mycket som helst! Hon var nästan arg för att hon var som hon var just nu. Man kan ju inte bli så här igentligen av att bara kolla på en film? Eller? Hon började tänka, är jag tokig, kanske sjuk? psykiskt sjuk ?! Hon blev räddare och räddare, men nästan mest rädd för sig själv och sitt beteende. Vart alla andra så här efter filmen tro, tänkte hon. Eller var de bara jag? Det var mulet ute, och alldeles mörkt väldigt läskigt faktiskt, alltså just vädret. Var allt meningen? Skulle jag dö den här natten, precis som tjejen i filmen? Plötsligt började allt snurra, buskarna kom till liv, skuggorna blev till en massa seriemördare som smög sig runt hörnen. Paniken växte inom henne, allt precis allt skrämde henne! Det kändes som om mörkret ville ta över henne, hon sprang och sprang, adrenalinet pumpade inom henne! Aldrig har hon vart så här rädd, Aldrig! Plötsligt slocknade allt. Dagen därpå vaknade hon utan ett enda minne vad som hade hänt, och inte en blekaste aning hur hon kommit hem.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Tue 6 Nov 2007 20:07
fett bra :) <3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/omvadvethur/117521281/
Visa toppen
Show footer